26 juli 2005

Det är verkligen dagens i-landsproblem, men jag tycker alls inte om att börja jobba klockan två. Jag hinner ingenting av dagen innan; jag sover bara för länge och sen frukost och  internet och läsa något  och lunch och vips så ska jag iväg och så blir jag nästan alltid så sen att jag måste stressa. Dessutom är det underförstått på mitt jobb att man kommer gärna en tio minuter innan man ska börja, så att de som ska sluta får gå hem lite tidigare. Vilket ju är hemskt trevligt när man cyklar hem tio i två.

Det är intressant att kombinera ihop det här med fotodagboken, eftersom den redan har berättat om till exempel mina blåbärsäventyr i helgen. Jag behöver inte skriva om det. Å andra sidan ska jag väl skriva om något. Hej redundans, kanske. Det märker vi.

Tankespår just nu: Internet, vad jag lägger ut här, varför jag gör det, om det är en bra idé, om det är värt sig, om vad jag skulle kunna göra istället. Déjà pensé, men det återkommer med jämna mellanrum, cykliskt. Just nu är huvudanledningen till att inte lösenordsskydda eller flytta att jag har gjort det här så länge. Ohejdad vana. Snart sju år.
Igår klickade jag mig bakåt och hamnade på augusti år 2000, och tjofaderej vad glad jag var, till exempel den 29.

"Jag önskar att jag inte funnits. Jag vet flera människor som skulle mått bättre av det. Däremot vet jag ingen vars liv jag faktiskt har förbättrat. Visst har jag fått människor att skratta nån gång och så, men jag tror jag sparkat alla jag känner.
Nej jag är inte suicidial, jag menar bara att om jag aldrig hade funnits hade folk mått bättre. Jag är mer minus än plus, men som det nu är måste jag leva färdigt. Man får inte sluta halvvägs.

Det är så jävla jobbigt att leva. Jag orkar liksom inte med något annat än att överleva. Det här med att vara god människa och bry sig om andra etc hamnar nånstans långt utanför. Jag stapplar runt inuti huvudet med en massa egocentriska tankar överallt som är ivägen. Det känns som att vara vilsen i ett rum med bomull. Kan man kvävas då?

Och jag vet att jag är jobbig och trist och störande, men jag orkar inte ens hata mig själv. Så jävla apatisk.

Gästboken är ny, för den gamla blev överfull. Och följande saker är onödiga att skriva:
- att jag är patetisk
- att jag borde ta tag i mitt liv
- att jag är egocentrisk.
Jag vet, nämligen. Men visst kan man utnyttja sin yttrandefrihet. Om man nu vill.
Skolpsykologen är för övrigt på sammanträde eller har lunch eller är ledig hela tiden. Bra va?"


Jag var 16 år. Jag var inte glad. Och de var också 16 år, och det är kanske inte konstigt att mina skolkamrater, som i princip aldrig skrev sina namn, inte kunde läsa det som står här och var på raderna och i självlysande bokstäver emellan: att jag mådde helvete och att det inte handlade om att klaga på dem.

30 augusti, samma år.
"En gång för alla: jag ger fan i hur många från skolan som läser det här. antingen läser ni och håller käften (helst), eller så läser ni och gnäller, men då ger jag bara fan i er, för jag är inne i egocentriska gravkumlet.
Sluta hota mig med att alla vet om den här sidan. Jag blir bara less.
Inget ni säger eller gör kommer få mig att sluta med min nätdagbok. Den, och framförallt de människor som jag har hittat med min sida, betyder faktiskt mycket mer än ni gör.
Inse en gång för alla att jag inte skriver här för att säga elaka saker om min klass etc. Sluta leta provokationer, om ni nu vill läsa. Snälla?"
och
"Jag vet att jag bara gnäller. Allt är grått och etc. Men det är inte med flit. Allt är grått.
Kanske blir det bättre sen. Vi säger väl det. Även om jag inte förstår hur."


Jag gjorde inte allt rätt och jag var inte utan skuld och jag grävde min egen grav ibland, men jag ska inte skylla mig själv så totalt. Okej, jag var skitjobbig och hatisk och negativ och självömkande och försökte vända ilska utåt vilket ju inte var så lyckat,
men det är för det första inget lönt att ångra sig och avsky sig i efterhand,
och för det andra så nej, allt var inte mitt fel.

Jag har styrt upp mitt dagboksarkiv en smula, så nu kan man läsa till januari 2000, och jag har tagit bort länkar till det innan dess. Jag var ganska odräglig. Jag skäms ganska hårt för det så här i efterhand. Men jag tänker bestämt tro att jag gjorde så gott jag kunde.

Det är mycket märkligt att ha texter på allt det här. Jag vet inte vad jag skulle minnas annars. Jag vet inte hur pass mina minnen är anpassade till texterna, ni vet som att man har minnen av något som finns på ett fotografi, och man är inte riktigt säker på om man minns egentligen, eller bara skapat ett minne som passar fotografiet. Jag har ett ganska starkt minne av att sitta i källaren i Smålandsstenar vid datorn och centrifugera mig själv i självförakt, övertala mig själv om att ingen tycker om mig och att där sitter jag en lördagkväll ensam, äta smågodis och känna låren växa. Jag brukade få mig själv att gråta. Jag tänkte negativa tankar tills jag kom till botten.
Det är därifrån jag menar att jag ska skylla mig själv. Därifrån, för jag sänkte mig, och jag gjorde det medvetet. Och jag minns inte varför, mer än en tom, ren känsla när jag var färdig, hade salt över ansiktet och patetik på hårddisken, och kunde lägga ut det och få lite ömhet och bekräftelse i elektronform.
(Å andra sidan: om jag var så desperat efter det. Om jag behövde det så. Om det nu var så ensamt omkring mig.)

Jag tror att det är bra att jag gräver i det här. Faktiskt. För det var jag, hon var jag, och jag måste förhålla mig till det. Jag kan inte tro att jag började med folkhögskolan; det är inte sant. Där någonstans blev jag någon jag kan acceptera som min historia utan att skämmas, men jag fanns innan också, och lösningen är att rida ut skammen, inte att förneka.

Förlåta sig själv.

Jag upprepar mig. Ändå skriver jag mig framåt. För mig är det här en rörelse. För er är det här ett textsjok. Ändå inbillar jag mig att någon därute har någon glädje av det.

Vi är ju inte unika. Ni kan känna igen er i mig. Vi är inte heller ensamma. Det går att bygga små band av ord, som kan leda samhörighet mellan oss. Det är så jävla vackert. Det är inte alltid det fungerar, och ja, gud, frustrationen i allt man inte kan kommunicera,
men ändå. Orden. Att vi kan nå varandra. Att jag kan göra dessa resor i mig själv och berätta om dem.

Vi är ensamma i oss men det går band av ord, och ensamheten är inte fullständig, alls inte fullständig.

Det är fint när själens ensamhet inte känns obotlig.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok