17 juli 2005

För ett år sedan var jag i Ryssland.

Värmeböljan när vi kom. Minnen kom sipprande med värmen förra veckan. Promenader i detta främmande land. Omvägar. Detskij park, barnparken. Språket som jag bara förstod fragment av. Värmen. När jag och Maria satt utanför den där kyrkan, vid kyrkmuren, och drack vatten och undrade om vi var vanvördiga som satt där utan platok, huckle. Marsjrutka och rädslan för att inte komma av (sledusje astanovka, pasjalsta!).

För ett år sedan var jag i Kazan, på exkursion. Jag vet exakt. För jag skrev och skrev och skrev, ingen litteratur men resedagbok, minnesanteckningar. Och även de vanliga minnena är tydligare.

Kazan var kreml (ringmur i vilken rysk stad som helst, inte specifikt Moskva) och tjugoårsflickan som guidade toksnabbt på engelska, men som inte kunde svara på följdfrågor. Jag minns till och med bajamajorna, blå mot den vita muren (åh, toaletter i Ryssland är inget att sakna, vi brukade gå till McDonalds eller den dyraste biografen om vi var på stan, för de hade anständiga toaletter).
Kazan där Gorkij inte läste på universitetet, kyrkan vi var i som de renoverade, moskén som är den enda moské jag varit i, där vi fick låna huvuddukar för att gå in. Och oh, den första ryska bokhandeln, jag larvade runt och tittade bara. Det var en kvinna som visade mig vackra rikt illustrerade sagoböcker när hon hörde att jag var utlänning, när jag pratade med någon av de andra svenskorna. Men de var på tartarska (heter det så?) och även om jag måste slå upp var tredje ord när jag läser mina ryska sagoböcker så har jag inte ens en tartarisk ordlista.

Tjeboksary är faktiskt en av de bättre saker jag gjort. Tjeboksary och Wik. Jag vågade!

Den här sommaren... Tja. Det är bättre. Jag trivs verkligen på mitt jobb. När jag väl är det är det nästan jämt helt okej. Och nästan varje dag får jag något litet tillbaka, ett leende, en kommentar, ett tack som inte bara är artigt eller tafatt.
Dagens fina:
Karin: -Hur är det, Kurt?
Kurt: -Underbart.
Karin: -Nu ska det bli ännu underbarare; jag ska göra lite kaffe till dig.
Kurt sträcker ut handen och lägger handryggen mot Karins kind, och ler.
(Kurt är ett fingerat namn.)

Jag är fortfarande ensam, men jag hade varit ensammare i Smålandsstenar. Ja, min bror är där, och min far är där, och that's that. Jag ska inte inbilla mig att det vore annorlunda. Förra sommaren var en bättre sommar, men det berodde på Ryssland, inte tiden i Smålandsstenar. Och nästa sommar ska det bli Ryssland igen. Ska.

Det är så himla mycket värt att jag tycker om mitt jobb! För allvarligt talat, om jag kan finna ro och glädje och känslan av att göra något meningsfullt när jag bär tvätt och torkar rumpor och delar ut ApoDospåsar, om jag tycker om själva den omvårdande biten, så bådar det så gott inför mitt liv som läkare. Jag vet ju att jag tycker om teori, att jag tycker om att lära mig latin, att jag tycker om att lära in förklaringar. (Sedan att jag inte minns det, nu... Det oroar mig. Har jag kass studieteknik? Eller ordnar sig allt med lite repetition?) Och om jag nu tycker om den andra biten, den med människor, så behöver jag nog inte alls bli patolog. För nej, jag är inte jättebra på mitt jobb, men om jag tycker om det och gör mitt bästa så litar jag faktiskt på att det kommer bli bra, i längden. Jag litar på att jag kan lära mig.

Jag kan inte bara stava till förtvivlan. Jag kan också stava till tillförsikt.

Och käraste livet, det säger emot mig. Käraste livet, när jag i fredags känner mig ensam och ledsen och socialt inkompetent och utan vänner och gråter en stund innan jag somnar, så ringer Magnus mig när han kommer hem mitt i natten, halv tre, som svar på ett något ynkligt sms. Och på lördagen träffar jag Hannes, som märkligt nog bemödar sig om att träffa mig i en timme bara sådär (vilket jag glatt och naivt tar som en komplimang) och som också, märkligt nog, blir förvånad av några våldsamma skämt jag drar, och sedan träffar jag David och Stina och ligger med huvudet på Stinas bakdel och klappar David lite på axeln och säger något fånigt sentimentalt om hur fin den stunden är.

Jag har människor. Inte i min omedelbara närhet (Sanna kom hem!) och kanske färre än jag skulle önska, men det är inte samma sak som att de inte finns.

Och det är okej att jag måste påpeka detta för mig själv, för det har fördelen att jag sparar det i skrift, den här känslan av att faktiskt vara älskad, och det gör dessutom att jag kan känna det in i bröstkorgen hur jädrans fint det är.
Ingen känner vattnets alla smaker som den som varit verkligt törstig.

Käraste livet. Kanske gör jag inte det bästa av det, kanske är det ett dåligt val att stanna i sin Flogstalägenhet och vänta ut sommaren, vänta in hösten och allt jag ser fram emot då.
Men nej. jag är levande. Jag väntar mer än jag skulle önska, men jag lever, även om det inte etsar Rysslandsskarpa bilder i mig. Jag ser inte fram emot dagarna med spänd förväntan men jag är heller inte orolig.

Och att önska sig hela livet är en förutsättning för att få det. Min längtan är äkta och den tar mig i en god riktning. Och jag lever även med min längtan.
Jag tror till och med att jag alltid kommer att längta, efter något, och att det är något vackert liksom nödvändigt i det, i detta jag bär i bröstet.

Men jag borde skriva mer. Jag kan ju skriva mig lugn och glad. Och minnen är inte nödvändiga, frånvaron av dem betyder inte frånvaron av verkligt, jordiskt, levande liv, men de är dock trevliga att ha.

Kanske skriver jag för långt men det är som alltid för mig.

Jag tycker att jag har blivit slutnare med dagboken. Som att jag berättar mindre. Eller så är jag bara öppnare med mig. Eller så har jag inte lika skamliga hemligheter. Kanske tycker jag mig bara vara mindre sorglig och pinsam.

Kanske? Förra måndagen grät jag för den jag var och för hur jag skäms för henne. Det var Jonas Gardells fel, och att Magnus träffat en gammal SMU-kamrat till mig.
Gardell för att jag läste om "Ett ufo gör entre" och hatade mig som Juha hatade sig, hur jag ljög för att vara till lags, hur jag längtade efter att vara en av de där coola som jag förkastade i ord.
Jag tycker inte om att det finns människor som minns mig så. Jag har inte förlåtit mig för hur pinsam jag var när jag var i tonåren. Jag önskar att det inte hade varit. Jag ser inte henne som jag. Hon är jorden jag växte ur, kanske.
Jag har förlåtit mig för att jag blev... deprimerad? Jag har aldrig tagit till mig det ordet. Men jag mådde dåligt. Och jag har förlåtit mig. För att jag gick ner mig. Visst gjorde jag det för uppmärksamheten, också, och det är svårare, men det fanns också alla mina Giltiga Skäl och det har jag förlåtit mig.

Det är två saker.
Jag har förlåtit mig mitt gymnasium. Mamma dog, allt gick åt helvete, det är okej, det är förståeligt, det gör att jag kan förlåta allt efter det.
Jag har inte förlåtit mig för att jag var en sådan som inte räknades, för att jag var mobbad, för att jag var en nörd, för att jag var en sådan som ingen skulle ens tänkt tanken på att kyssa. Från henne har jag avlägsnat mig, jag har blandat saliv och letat bekräftelse i andras munnar, jag har skaffat vänner som inte är ett nördgäng som ingen annan vill vara med. Det är viktigt att jag inte är som hon. Hon är förkastlig. Hon närmar sig om sommaren när skyddsmuren faller, jag upprepar mig men det spelar inte så stor roll.

Denna tafatta jävla strävan för att vara lyckad, för att inte vara något man tar sig an, för att ha ett socialt liv och så vidare,
i sig är den ett stigma för man ska inte behöva sträva, man ska ha det i blodet, man ska inte försöka vara någon, man ska vara någon.

Jag önskar att jag kunde förlåta henne. Förlåta mig. Jag var ett miffo när jag var 13 men jag föddes inte sådan, de gjorde mig sådan. De gjorde oss sådana, vi är fler i det här än jag och Juha/Jonas, jag vet ju det, jag vet att nästan alla mina vänner vantrivdes på högstadiet,
och det är viktigt för jag kan inte döma dem som jag dömer mig,
jag kan inte vara så oförstående som jag är mot mig,
jag kan inte med att kalla dessa människor som jag tycker om för asociala missfoster
och det finns en väg ut för mig i det, det måste det finnas.

Jag önskar att jag inte skulle skämmas för tanken att träffa Oskar, min SMU-kompis, och att jag inte skulle skämmas för att jag var rädd och ledsen och desperat då, på den tiden.

Det känns som en klarhet.

Men jag vill inte ta upp henne, ta upp det, jag har gömt det där, jag har förlåtit mig gymnasiet och min sorg, min konstigt uttryckta sorg,
kan inte det räcka?

Viktigt är att inte gräva för mycket i sitt eget mörker, och att inte tycka för synd om sig,
jag vet precis hur jag kan fastna i det.

Och tillbaka till textens mitt. Den stämningen. Den finns också i mig, i den vill jag hellre vara.

Människor gjorde mig illa, men människor gör mig också gott.

Människor gjorde mig illa, men livet är en möjlighet, och jag är stolt över hur jag anstränger mig för att ta det till vara. Jag gör så gott jag kan. Det är nog. Det måste vara det.




skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok