13 juli 2005

I natt drömde jag om mamma. Igen. Det var länge sedan sist.

I den här drömmen var det min läkarklass, och en film vi skulle se, och hon var med i den, alldeles som levande, jag minns att jag tänkte att jag inte mindes att någon filmat henne. Hon var i kemisalen, gjorde kemisaker. Sedan var jag där, yngre än nu men äldre än när hon levde, i mina svarta glasögon, och vi kramades där på filmduken inför hela min läkarklass. Jag grät, och det var inte så många som tittade på mig, inte ens efter att jag varit där, på filmen. Men Anna satt jämte mig, och märkte, och hon sträckte ett papper mot mig, att hålla för och slippa se, och jag sade "nej jag vill se", sade snyftade, men hon sade "det blir värre".
Jag var glad att se mamma, att se henne så levande som en film. Fast jag grät. Så att hela föreläsningssalen vi satt i borde rist i sina grundvalar. Filmen blev värre, våldsam, konstigt för jag tror att det var typ en dokumentär om kemipedagogik, men våldet handlade inte om min mamma, den var en sorts bihandling. Innan filmen var slut kom mamma tillbaka, bara som vanligt, och jag såg henne igen.

Men hon var död i drömmen också.
Sedan hade vi en middag vid en kyrkogård, min familj.  Vi satt längs ett långbord som stod vinkelrätt mot kyrkogården, tvärs utanför muren. Det var inte kyrkogården i Smålandsstenar, eller någon annan jag känner till. Mest likt var det kanske Berthåga.
Jag minns att jag sade till min syster att jag älskade henne. Att jag tog henne i handen och att hennes hand fick mig att tänka på en reptil och så sa jag "jag vill att du ska veta att jag älskar dig" och hon svarade "jag älskar dig också, även om det kanske inte märks, det är så mycket" och jag sade "jag förstår, jobbet och barnen och Göteborg och allt annat" och så kramades vi.
Sedan hände det mer saker, men det jag minns är att någon anlade en brand, på mammas grav, och att vi förstod att det skulle ske och sprang för att hindra det. Vilka vi var vet jag inte heller säkert, det var i alla fall jag och pappa, och så en man jag inte minns, och kanske mina syskon, jag vet inte. Men vi visste inte var graven låg och vi hann inte dit för att hindra branden.  Vi hittade den när vi såg flamman stiga mot den mörka himlen, och jag tänkte att hon är död det är inte hela världen, hon kan inte dö igen, men jag sprang med små vattenkannor, sådana som finns på kyrkogårdar, i grönblå plast, för att släcka flamman som var flera meter hög.
Sedan kom brandkåren och de släckte, och de berömde att jag hindrat elden från att sprida sig, med mina små vattenkannor. Jag tror drömmen slutade där. Jag har inget minne av att jag såg den sönderbrända graven.

För en gångs skull både minns jag och förstår jag min dröm.

Och jag blir som alltid glad av att drömma om henne, det var en stundtals fin dröm, som filmscenen där vi kramades, där hon kramade mig. Och det att drömma om henne, alla de tydliga bilderna, nu försöker jag minnas men inget är lika tydligt då. Drömmen som är det jag bär i mig, jag bär henne i mig, hur hon var levande i kemisalen och hur hon höll om mig, jag har sådana minnen, även om de ligger tätt intill sorgen och familjefrustrationen och en eld som jag inte riktigt förstår.



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok