10 juli 2005

Sammanfattningsvis: Jag jobbar, och så är jag ledig. Jag läser lite, lagar lite mat, internettar lite väl mycket.

Det är varmt, och alla mina gamlingar klagar, och jag med, det finns hiss i de flesta hus men inte alla, och det är ändå ett gående och ett stående, mitt jobb. Men jo, det är mer synd om de som är fast på sjunde våningen i ett höghus, som rör sig försiktigt med rullator eller käpp, och som har trötta kroppar som tål värmen sämre.

Idag var jag och badade för andra gången i år. Det tar knappt 40 minuter med cykel till Lyssnarängen, och om förmiddagen är det hyfsat lite folk där. Insjöbad är det bästa, och lite blåst så att det inte blir olidligt hett. Idag har jag lyckats bränna min mage, det var ju lite klantigt av mig. Men jag läste "Coraline" av Neil Gaiman, och den slukade upp mig lite, för den var jättesnyggt och skickligt berättad, och spännande. Den är en hjärtlig rekommendation.

Jag är antagen till 5 poäng franska för naturvetare och teknologer. Det blir spännande. Jag hoppas att det är en bra kurs, och att den inte ligger på tisdagskvällar. (Jag längtar lite till min kör.) Det ska bli roligt med språk igen, hoppas jag.
Men det roligaste med antagningsbeskedet var nog att alla i min närhet (nu var jag på väg att skriva i min lägenhet, haha, men det stämmer bara för en person, och i nuäget inte) som ville kom in på bibliotekarieutbildningen. Det är bra. Om två år kommer jag ha goda bibliotekariekontakter.

Jag har 16 arbetsdagar kvar. Det kan hända att jag räknar ner dem. Fast oftast trivs jag anmärkningsvärt bra med mitt jobb. Jag undrar lite hur bra jag är på det. Jag menar, nej, jag är inte bäst i världen på kallprat, det märker jag ju, men det är ju inte bara det det går ut på, och jag försöker vara glad och trevlig, även om jag är tystlåten, och försiktig med av- och påklädning och lyft. Ibland tänker jag på hur konstigt det är att jag kommer där och ska hjälpa sjuka människor, när jag själv aldrig varit inlagd eller behövt hjälp med något som inte åtgärdats med ett läkarbesök och lite medicin, som jag skött själv. Jag antar att jag förstår väldigt lite av det underläge vårdtagarna befinner sig i.

Ganska ofta undrar jag hur vår generation kommer bli, när vi är i den situationen. Det är så många av pensionärerna, ja rent av de flesta, som är så hemsk tacksamma.
"Ja, då ska jag gå vidare. Ha det så bra nu. Hejdå."
"Hejdå, och tack så mycket."
Och vad svarar man på det? "Varsågod"? Jag gör mitt jobb och jag får betalt för det. De har rätt att vänta sig, och kräva, den hjälp jag ger.
"Tack själv"? Det säger jag ibland, men det låter ju konstigt. Det är lite konstigt att tacka någon för att man fått hjälpa den med kvällsmedicinen. Jag skulle ju inte göra det här om det inte vore mitt jobb.
Men den där tacksamheten. För något som de betalar för, och har rätt till enligt lag. Visst vill de förklara sina vanor, "Den röda muggen ska stå bakom den vita, och så handduken åt andra hållet, så!", så att jag lär mig hur de vill ha det och gör rätt, men det är ingen som säger "gör si, gör så", som befaller.
Blir man tacksam av utsattheten? Eller är det en generationsfråga? Att de som behöver hjälp nu är födda på 20-talet, ungefär, och har växt upp i knappare omständigheter, och inte tar saker för så givna?

Det är svårt med tystnadsplikten, också. Särskilt här. Det känns extra utlämnande med något som kommer finnas kvar på internet, som inte bara sägs i ett samtal. Nu har jag väl hållit mig allmän nog? Ingen kan identifieras, och det står inget personligt.
(Det är skönt att man kan prata med sina arbetskamrater, jag vet det inte är därför sekretessen är lösare, utan för att man ska kunna utbyta medicinskt relevanta upplysningar, men jag tror faktiskt att lunchrumsskvallret är nödvändigt, för att ventilera och släppa saker, för att avreagera sig så att man inte går med ilska och tar ut den på pensionärerna. Och också, förstås, för att utbyta medicinsk information, att berätta hur Gullbritt (fingerat namn) mådde på morgonen så att de som går dit senare kan göra bättre bedömningar; om hon linkar flera besök i sträck, om hon verkar bli sämre eller bättre. )

Det värsta med mitt jobb är när någon dement person, för det är i princip aldrig de som är klara i huvudet, är otrevlig. Jag vet att jag inte borde ta åt mig, att de är sjuka och inte vet vad de gör, men jag är inte mer än människa och ibland blir jag trött och ledsen.
Det näst värsta är kroppsvätskor, och hur lukten av dessa liksom sätter sig i näsborrarna och spökar. Inte för att det är så roligt när man står där och torkar någons bakdel, men det är ännu mindre roligt med de lukthallucinationer jag får; att plötsligt kan frukostgröten lukta som avföring, fast det är helt vanlig havregrynsgröt. (Däremot så påminner faktiskt lukten av rökt kött om lukten av kateterurin, på riktigt. Tillfälle då man är glad att vara vegetarian.)

Det är skönt att det är under en begränsad tid, mitt jobb. Det är lättare att hålla peppen uppe. Men så måste det å andra sidan vara med alla jobb. Att det är nötandet, längden, som får en att tröttna. Även läkaryrket.
Och jag ser mest fram emot mina lediga augustiveckor, och möjligen just de första dagarna av höstterminen. Det ska bli fint att träffa mina kursare igen. Men det är verkligen underbart skönt att komma hem från jobbet och vara ledig, att inte ha några sidor jag borde läsa, att inte ha en tenta att förbereda för. Bra att utbilda sig till ett yrke där man bör hålla sig ajour med de senaste rönen...
(Fast jo: bra. Jag tycker ju om att lära mig saker. Egentligen.)

Tankar om identitetsbygge och Douglas Coupland-citat kommer nog vid senare tillfälle. Det här blev rätt långt ändå. Det blir lätt det. Jag borde skriva oftare, i stället. Och motivera mig på något vänster. I torsdags var det skrivgrupp med saft och smultronkex och fin sommarkänsla, och jag hade lyckats skriva text (till och med två!) och fick dem jämförda med Gardell och Edelfeldt, vilket jag tar som fina komplimanger. Jag kan ju. Kom dig för, kvinna!

Nu ris till morgondagens matlåda.

(Ps: fotodagboken fortlöper i full kareta!)



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok