4 juli 2005

Jag förstår uppriktigt sagt inte hur människor står ut med att ligga i solen i timmar i sträck. Nu har jag legat i gräset i en timme, mellan 10 och 11, dvs innan det blir som varmast, och dessutom blåste det lite. Ändå var en timme min maxgräns, och de sista tio minuterna låg jag bara där och tänkte "det är för varmt men jag kan ju inte se ut som en snöboll hela sommaren, och påföljande vinter". Sedan gav jag upp, och nu sitter jag här, i min behagligt svala lägenhet.
Förbaskade sommar och förbaskade fina väder och förbaskade dåliga samvete över att jag inte är ute i det. Gah.
(Fortfarande blek, för övrigt, förutom den schyssta bonnabrännan från när jag och Karin satt vid Fyrisån. Gah2.)

Sommarprojekt som jag inte gör:
1. skriver roman.
2. skriver annat.
3. lär mig esperanto.
4. får snygg modest sommarfräsch solbränna.

Sommarprojekt som jag gör:
1. läser böcker (hyfsat, i alla fall)
2. träffar minst två människor i veckan utanför jobbet.

Förra veckan: "En riktig våldtäktsman" av Katarina Wennstam, "Hur kär får man bli" av Katarina von Bredow och "Kung Caspian och skeppet Gryningen" av CS Lewis. Dessutom påbörjade jag  "Cancerkliniken" av Aleksandr Solsjenitsyn och "En riktig kvinna" av Sara Arrhenius.

Den sistnämnda läste jag ut idag, där i solvärmen. Och ja, som varandes kvinnlig läkarstuderande som tror mer på social konstruktion än något annat när det gäller könsskillnader, så var det en bok för mig. Dock kändes argumentationen mot biologismen som något jag både läst och hört förr. Dessutom känns det inte som att biologismen är det största hotet mot feminismen idag. Boken kom ut -99 men de där sex åren känns verkligen. Eller så är det bara så att biologismen som egen teori har blivit mindre tydlig, men att delar av den har integrerats i "det allmänna medvetandet".
I vilket fall tyckte jag att det mest fascinerande var det idehistoriska perspektivet på medicin, eller medicinens uppfattning om manligt och kvinnligt. Det borde verkligen finnas en sån kurs i min utbildning, så att man fick perspektiv, och insåg hur jädra fel ute medicinen var för bara ett sekel sedan, och att det kan vara ganska illa nu med. Och hur forskning som bekräftar de rådande normerna får större genomslag, och hur det man forskar på beror på rådande normer, och åh, det skulle vara en så bra kurs, kanske två poäng, lite tvärvetenskap, lite perspektiv. Det borde verkligen finnas, särskilt som Karin Johannisson faktiskt är professor vid Uppsala universitet. Påminn mig om att låna (och läsa!) "Kroppens tunna skal".

Igår träffade jag min kursare Anna på stan, åt glass vid Fyrisån, pratade pensionärer och lite läkarutbildning och hälsade på Annas pojkväns mammas hund, som var den raraste hunden någonsin. Jag visste inte att hundar kunde vara så keliga. Anna är mycket rar och det där var på det hela taget ett sånt tillfälle där sommaren är ganska ljuvlig.

Jag ska snart sova, jag har jobbat kväll och i morgon jobbar jag dag,  men först ska jag berätta om kamelerna. Jag trodde att jag skrivit om det här, men det hade jag inte, och jag känner mig för all del ganska osäker på vilka som läser här, och hur ofta. Det är en sådan metafor som jag mest använt för mig själv, och tyckt om, men det kanske är värt att göra den begriplig.
Det handlar alltså om Solveig von Schoultz, och novellen "Även dina kameler". Själva kamelerna kommer dock från Bibeln: 1 Mos 24, om hur Isak får Rebecka till hustru. Tecknet på att Rebecka är den rätta kvinnan är nämligen att hon inte bara ger Abrahams tjänare (som är ute och letar efter en hustru åt Isak) vatten, utan även, oombedd, erbjuder sig att vattna tjänarens kameler.
I novellen är det två huvudpersoner, Tommi och en Katja, som är nygifta och bor vid Medelhavet, fast de kommer från Finland. Katja längtar hem, hon verkar ha flyttat direkt från familjen till mannen, och hon saknar sin syster och sin far och själva hemmet. Hon försöker prata med Tommi om denna sin hemlängtan, som uppfyller henne, och han slår undan allt med "du är här nu, med mig, var glad". Och Katja tänker att hon önskar att han skulle vilja också den delen av henne, "vattna också kamelerna".
Så.
Och jag funderar ganska mycket på om någon, någonsin, kommer erbjuda vatten åt alla mina kameler. Det är inte det att jag inte klarar mig utan. Man kan vattna sina egna kameler. Åtminstone bör man kunna det. Men det är ändå det jag längtar efter, det som skulle vara värt att öppna hjärtat igen, det som jag egentligen skulle önska i alla relationer. Vatten åt alla kamelerna. Eller åtminstone nästan hela hjorden.
Jag funderar också en del på om min feministkamel någonsin kommer få något vatten, om jag ska leta bland de där, männen. "You’re going to have to change or you’re going to have to go with girls", det finns ett B&S-citat för alla tillfällen, men vad är det som är jag och vilka kameler har jag i min hjord och varför, det gamla vanliga.

Åtta timmar i morgon, let's go get lost.

Och alla läsare som känner sig manade kan gärna ge sig till känna, för just nu känns det så tråkigt att inte veta vilka det är som läser, egentligen. Särskilt om ni känner mig i verkliga livet. Det räcker med ett "Hej, jag läser". Gästbok eller mail. Om det behagar er, som det heter på franska. (S'il vous plaît!)



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok