28 juni 2005

Igår var en sådan dag då jag verkligen tyckte om mitt jobb. Då allt gick okej, och jag fick ett första skratt med en och en kram av en annan. Då det verkligen kändes att det här med att jobba med människor, det är ju grejer det. Dessutom fick jag en gentlemannagest av en arbetskamrat (vilket var så rart! jag måste försöka vara mer gentlekvinna) och en komplimang för min dialekt. Det var bra i magen och hjärtat, så att det bara kändes mysigt att gå med paraply i ösregnet, och mellan skurarna var den vackraste regnbåge jag sett på flera år.

Jag skriver inte. Ingen dagbok. Små stödord som jag lämnar så, på sin höjd. Det här är en "nu jävlar är det på tiden att jag skriver något"-viljeansträngning.

I förra veckan råkade jag läsa för intellektuella saker och fick BLM-ångest. Jag borde vetat att det ofelbart är så. BLM-ångest går ut på att jag hittar massor av -ismer jag inte förstår, för femtielfte gången inser att jag har ett väldigt naivt förhållningssätt till mitt så kallade skrivande och inser att det finns så mycket mer genomtänkta människor som resonerar om något viktigt för mig över huvudet på mig. Reaktionen blir alltid en viss känsla av patetik och funderingar på om jag bara inte försöker nog eller om jag faktiskt är för dum. Så småningom ebbar dock det hela ut, i och med att jag påminner mig om vilken försvinnande liten del av mänskligheten som bryr sig om det där, och om hur uteslutande det är, och att det i en del av fallen faktiskt är en naken kejsare.

Jag tycker det är befriande att jag inte har -ismer och teorier kring text. Egentligen. Jag tänker alldeles för mycket, och det här är fortfarande något organiskt. Nej, mer än så, inga jongradienter eller ATP-förbränning. Bara något jag inte försöker analysera, något jag låter vara.

För mig är det fungerande att använda min hjärna för att förstå mig själv och den mänskliga kroppen, men inte texten. Självanalysen är egentligen lite onödig, men när jag nu dragits med den i snart halva mitt liv så börjar den bli så pass integrerad i mig, att jag inte kan förstå hur jag skulle kunna få bort den. Att förstå människokroppen är så omedelbart konkret vettigt. Det är en undersökning av våra grundförutsättningar. Det innebär också i förlängningen minskad mänskligt lidande. Det är svårt att ifrågasätta den medicinska vetenskapen. Eller jo, herregud, det är rimligt att ifrågasätta den medicinska vetenskapen, men inte dess existensberättigande.

Min världsbild är väldigt delad, i det vi kan och bör försöka förstå, och i det som är något annat. Jag tror att litteratur, konst och musik är en del av det som vetenskapen inte kommer kunna förklara inom min livstid, kanske (jag hoppas det nästan) inte alls. Jag tror på något större mänskligt som inte riktigt ryms i gentranskriptionen. Ibland tror jag på en själ.

Detta skrivs till Tomas Anderson Wijs första skiva, den där det bara står Tomas Andersson på omslaget. Den där meningen är kanske namedropping, men kanske ger den en stämning, eller gör den tydligare. Den sista låten på skivan är titelspåret, Ebeneser. Den gör ont på samma sätt som Smålandsstenars missionskyrka, de där gångerna (inte många) jag varit där sedan jag slutade i SMU. Det är något alarmerande sorgligt i det, ändå vackert. Nationslivet påminner mig också om detta. Kanske är det för att det är sammanslutningar som säger sig vara öppna, som har som syfte att locka fler, men som ändå sluter sig, och som trygghet skimrar när man ser på den. Kanske för att man ser detta mot bakgrunden av världen, och det är som låtsasvärldar, bubblor i världen.

Nej, det här saknar klara linjer. Jag kan lika gärna stanna här som någon annanstans. Jag kan skriva mig till ett logiskt slut senare. Eller aldrig.


Nu ska jag gå och gräva i garderoben efter piffiga kläder som inte är vita eller småmönstrade, men gärna vinröda, gröna, blå eller bruna. Jag förstår inte hur jag kan ha så sjukt mycket kläder men ändå alltid hamna i "jag har ingenting att ha på mig". Jag borde rensa garderoben, kanske. Nåja.

I vilket fall så åker jag till Stockholm och får sovplats hos Alexander, min hjälte, och återkommer i morgon. Det känns som att jag ska vara borta hur länge som helst, men så är det ju inte. I vilket fall så ska jag packa och hinna med den rätta bussen och allt sånt.

Saker att skriva om (sedan någon gång): mina föräldrars klassresa, vad som är intelligens och hur pass öppen jag egentligen är (och diskrepansen mellan hur öppen jag tror jag är).


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok