24 juni 2005



Mamma, jag vet inte vad det är för sädesslag. Det är åkern här utanför mitt bostadsområde, fem minuters promenad, jag bor vid stadens gräns. Jag ser ju att det inte är havre, det är inga vippor, men jag har ingen aning om när korn och råg får sina borst. Just nu ser det ju ut som vete, visst gör det, men nej, jag vet inte.

Jag vet att du berättade att morfar fyllde år när maskrosorna är gula över hela fälten,
eller var det när kastanjeträden blommade,
eller är det samma tid?

Om jag får barn blir du en sådan skuggfigur för dem. Du är född en månad innan kungen, just precis, 1946.

Vad vet jag mer om min morfar? Ernst Pettersson. Att han fick Parkinsons. Att jag aldrig träffat honom. Att du berättat att han inte tyckte att pasta var riktig mat, utan ville ha potatis till makaronerna. Att han tog körkort genom att köra ett varv runt kvarteret. Att han var lantbrukare hela sitt liv.

Hela min morfars yrkesliv var jorden, åkrarna, grödorna.

Jag ser inte vad det är som växer på åkern.

Det är något så gränslöst sorgligt över det.

Jag befinner mig minst 70 mil från gården morfar brukade, likaledes från gården där han föddes. Kalhult och Kulhult, det är en vokal från varandra, jag tror att det inte var många kilometer. Jag har inte ens en balkonglåda, men jag har fina betyg och studentexamen och en påbörjad läkarutbildning. Morfar och mormor träffades på en lantbruksskola där de gick ett år, det var all utbildning de hade utöver folkskolan.

Mamma gjorde klassresan. Pappa gjorde klassresan. Högskoleutbildning (högstadielärare/kommunalekonom). Jag är i tryggt förvar. Uppväxt med villa och DN och fyra Billybokhyllor skönlitteratur och en vokabulär som passar sig.

Jag är sådana avstånd ifrån mina mor- och farföräldrar. Farmor dog när jag var nio, eller var jag tio, jag minns inte ens, hon var den sista.

Ibland känner jag mig fullständigt historielös.

Jag kan benämna alla kroppens ben på latin men jag ser inte skillnad på sädesslagen.

Ibland önskar jag att det mesta av mig ligger i mina gener, i dessa nästan oändliga sträckor av DNA, adenin, tymin, guanin, cytosin, i kombinationerna, i det som är en fjärdedel var av morfar, mormor, farfar, farmor. Att jag inte behöver fundera på vad jag minns; att det ändå finns med mig, i varje uns av kroppen som har en cellkärna.

(Om så vore; ändå det ironiska i att jag inte hade kunnat diskutera  genetik med någon av mina morföräldrar, om de så levat.)


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok