19 juni 2005


Jag har länge hävdat att detta att bli vuxen är av godo, kanske allra mest för att det innebär att ens omgivning också blir vuxen.
Med stigande ålder får folk i allmänhet mer och mer folkvett, social polityr och hyfs.   De vi inte tycker om, de som inte är som oss, de stöter vi ut med smygande eleganta metoder, utan att egentligen göra något fel, med små viskningar bakom ryggen.
Man kan kalla detta falskhet, och säga, att barn, de är i alla fall ärliga. Men; barn kan slåss, skrika fula ord till varandra och frysa ut varandra genom att inte ens tala med varandra, och det är "sånt barn gör". Vuxna kan också göra allt detta, men då är det kriminellt, eller åtminstone onormalt, totalt utanför normen.
Tänk dig den ni stötte ut i din lågstadieklass. Tänk dig att göra motsvarande på din arbetsplats. Det blir absurt, inte sant?
Det finns vuxenmobbning. Men bara ordet säger ju vad mobbning är det normala; bland barn. Och det är skillnad i frekvensen, säger jag utan att ha siffror på det, men med exemplet att i var och en av de klasser jag gått i i skolan, har någon varit tydligt mobbad, medan det inte har skett i någon av de grupper jag varit i efter studenten. Det finns inte ens så tydliga rangskalor i mina eftergymnasiala grupper; för visst grupperar sig människor i mindre grupper inom en grupp, men det är på intet sätt självklart vilka som är bäst och häftigast, och ingen sitter med makten över de andra. Så har jag upplevt det, och det är klart att det finns undantag, jag skriver som vanligt ingen absolut sanning.
Men mitt resonemang blir i korthet att människor med vuxenhet lär sig folkvett och dels minskar utstötningsmekanismerna, och dels gör dem mer subtila.

Men igår funderade jag på om inte mängden utstötning är konstant, och mängden sönderslitande av de som märkts ut som offer. För även om ingen skrattar någon rakt upp i ansiktet, eller trampar någons nya jacka i gruset, eller jagar någon som gråter, så finns allt detta sparat i dem, som det hänt. Och de vet detta, de vet sitt värde eller rättare sagt frånvaron av det, och det dåliga självförtroendet sitter kvar inuti, och det får människor att stöta ut sig själva, när de inte vågar eller orkar sociala kontakter, och det gör fortsatt förjävligt ont. Det gör också ännu mer ont, för nu är det verkligen något fel på en, man mår så dåligt, och det bekräftar det dåliga självförtroendet, och det blir cirkelgångar.
Och vuxna människor kan unna sig folkvett och hyfs, för det finns ändå en grupp som inte är med i deras vi, och tryggheten i att ha ett vi och ett dom finns kvar.

Jag menar förstås mig själv, jag är förstås mitt eget främsta exempel.

När jag är ledig, som nu senaste veckan, tänker jag för mycket, och hinner dessutom vara ensam, utan att göra något särskilt eller roligt, väldigt mycket.  
Jag försöker deala med mig själv. Jag säger att jag behöver min ledighet, att jag visst gör bra och roliga saker, att mina dagar inte är misslyckade. Jag för inre dialoger med mig, där jag förklarar "idag har jag bakat bröd och läst några noveller och skrivit en stump och det är inte en förslösad dag, jag är inte misslyckad".
Jag behöver alla mina dagar få min sysselsättning godkänd av den inre kritiska rösten, den som sitter där inom mig och säger "egentligen, Karin, är du en jävla tönt och asocial och du ska verkligen inte tro att du är något". Och när mina normala skyddsmurar mot den rösten fallit, när jag inte kan hålla undan för den med läkarprogrammet eller kören eller vänner som nu lämnat stan, när sommaren berövar mig min omsorgsfullt konstruerade vardag, då blir allt så jävla mycket svårare.

Detta, kära vänner, om varför jag avskyr sommaren, och har oroat mig för den i flera månader. När jag var mindre såg jag fram emot sommarlovet, för det var en vila från skolan, men nu är skolan min skyddsmur, och i sig en sorts vila, och jag saknar den.

Igår tyckte jag förbaskat synd om mig för detta, för det där dåliga självförtroendet jag ständigt bär på, för att de rara barnen i min omgivning brännmärkte mig så här. Jag brukar hävda att det blir bättre med mig, att allt blir bättre än mig, också självförtroendet och självkänslan, men igår insåg jag att jag bär på det där fortfarande, att det finns i mig och liksom väntar på sin chans. Det finns där och detta har de gjort med mig.

Idag fick jag ett sunt annat perspektiv på det, genom en låt av Dream Theater, av alla möjliga kulturella influenser. Solitary shell är dock en jävla popdänga, med en fruktansvärt sorglig text, om en pojke som har någon form av medfött fel. (Autism?)

He seemed no different from the rest
Just a healthy normal boy
His mama always did her best
And he was daddy's pride and joy

He learned to walk and talk on time
But never cared much to be held
and steadily he would decline
Into his solitary shell

As a boy he was considered somewhat odd
Kept to himself most of the time
He would daydream in and out of his own world
but in every other way he was fine

He's a Monday morning lunatic
Disturbed from time to time
Lost within himself
In his solitary shell

A temporary catatonic
Madman on occasion
When will he break out
Of his solitary shell

He struggled to get through his day
He was helplessly behind
He poured himself onto the page
Writing for hours at a time

As a man he was a danger to himself
Fearful and sad most of the time
He was drifting in and out of sanity
But in every other way he was fine

He's a Monday morning lunatic
Disturbed from time to time
Lost within himself
In his solitary shell

A momentary maniac
With casual delusions
When will he be let out
Of his solitary shell

Och vips så kunde jag, ner i ryggmärgen och hjärteroten (apex cor) känna en tacksamhet över att jag är en hel och hållen och välskapt och fungerande människa, och vad det än var de gjorde med mig tror jag att det kan läkas.
Jag är en privilegierad människa, inte i allt som har hänt mig, men i mina grundförutsättningar.



I morgon är det första riktiga dagen på jobbet, och man får gärna hålla tummarna en smula. Jag tror nog det ska gå bra. Och mitt schema är fina fisken, med midsommarjobb (storhelgs-ob!) och tre veckors ledigt i augusti mellan jobbslut och skolstart.

Jag har uppdaterat hemsidan och gjort en fotodagbok. Jag förväntar mig ystert gästboksskrivande.
I övrigt vill jag bara tacka Magnus för gott ält vid okristlig tidpunkt, progressiv hårdrocksinput, andmatning och glassätande.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok