11 juni 2005

Sedan sist:

Tre dagar på Orstenens servicehus. Att gå dubbelt är skönt, det som kommer efter är jag lite mer nervös för. Men det blir säkert bra, allt verkar bra hittills. Jag får göra små fusklappar med olika frukostar och husnummer och nyckelnummer, och vara förvirrad litet i början. Sedan blir det bra. Sympatiska vårdtagare, trevliga arbetskamrater, en fantastisk nedförsbacke på vägen hem.

Två och en halv novell och fyra dikter (varav två som jag tror på). Kanske ljuger jag när jag kallar det noveller, men prosastycken då, texter.
Min senaste skapelse heter Ode till Årjäng och det bästa med den är titeln, men ni känner väl hur fint den ligger i munnen? Titeln och delvis återanvänd formulering:
"som nu ljuger med sina händer" (27 november: är han en sån som ljuger med händer är han ingenting att ha).

Jag försöker att hålla käft om det jag skriver, att kvarhålla saker i byrålådan, att ta fram något färdigt ur den någon gång i stället för att vifta med mina fragment så snart jag är klar med dem. Tja, ni ser ju hur det går.
Men jag tror att jag är något viktigt på spåren, konsten att hålla käften när det finns internet och när det finns en tystnad att skrika i, konstan att hålla käften tills man är säker på vad det är man ska säga.
Å andra sidan kommer jag säkert bara bli besviken när jag säger det jag tänkt ut så noggrant och ingen fortfarande bryr sig. För det är verkligen mer pretentioner jag behöver, inte sant? Inte?

Rastlösheten. Jag cirklar, skriver, läser, tittar på skräp på tv, sitter mycket vid internet. All denna tid och inget jag ens borde plugga, jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig, jag har städat av rena rastlösheten, det är inte likt mig.

Jag surfar på Transsibiriska järnvägen och digitalkameror. Det känns lättare att bestämma hur jag vill åka Transsibiriska än vilken sorts digitalkamera jag vill ha, vilket ju är litet märkligt. Jag tänker mig ett par nätter i Moskva, tåg till Vladivostok, ett par nätter och kanske utflykter därifrån, tåg hela vägen till Europa igen. Jag funderar lite på om man borde passa på med Kina när man ändå är i närheten. I vilket fall är det planer för nästa sommar, och inte särskilt bråttom. Fast jag blev ganska exalterad av att läsa om trådbussarna i Vladivostok. Sibirien, mina vänner, smaka på själva ordet.
(Arbetsmotivering för sommaren. Verkar funka.)

Idag ska jag träffa Caroline, och igår var Mikael här med Dogville, som var bland de starkare filmer jag sett. Fy fan fy fan fy fan. I torsdags var Magnus här och åt purjolökssoppa och låg i solen. Än så länge är min totalt ensamma sommar en paranoid överdrift. Det ante mig, men det är skönt när det visade sig så.

Häggarna på vår innergård är täckta av vad som ser ut som ett silverlager. Går man närmare ser man att det är spunna trådar från larver, och att det kryper tusentals larver över stammarna. Det ser sagolikt ut på avstånd, jag kom att tänka på den där novellen av Inger Edelfeldt där huvudpersonen spraymålar träd med silverfärg, men när man går närmare får de där små larverna det att krypa i hela kroppen. De vore läge för en digitalkamera, ni skulle verkligen se det. Sanna hävdade bestämt att det är utomjordingarna som kommit. Vid närmare undersökning visade det sig vara häggspinnarmal. Det finns en koloni här, och de angriper bara häggar, och Studentstaden tänker inte göra något åt det, för det skulle bara bli ett värre problem med kemiska bekämpningsmedel. I stället tänker de ersätta häggarna med andra träd, om de dör.
För häggarna överlever ett angrepp, vilket tycks märkligt eftersom allt grönt är försvunnet från dem, de är fullständigt silvertäckta, men kanske inte flera. Och  jag bodde inte här för ett år sedan (ett år sedan, denna driva av tid!), och kanske såg det ut såhär då också, och kanske är det nästa år bara körsbärsblom på innergården. Det vore sorgligt. Trädet närmast utanför mitt fönster är en hägg, och jag skulle sakna det.

Jag har gråtit (jag gråter alltid), och över samma gamla sak, och det blir mindre och mindre värt sig, det blir mer och mer gråt för de där ögonblicken trygg i famn, jag är inte säker på om jag skulle gett mig in i det med facit i hand längre.

Jag är jävligt less på era händer, på tanken på era händer, på de där skämtsamma men ändå inte helt skämtsamma halvnakna bilderna jag har i min inbox, på det sexualiserade. Huden brinner över kroppen men det är gammal längtan och jag vill inte någonting, ingenting, rör mig inte med de händer som ljuger. Ska det bli en nästa gång ska du lova mig guld och gröna skogar och vatten åt kamelhjorderna så att jag tror dig, och annars ska du ge fan i mina höfter och den mjuka huden på mina kinder.

Ilska är en allt förslitande känsla som jag inte bett om men som inte gick att undvika i förlängningen. Jag gråter när jag är arg också. Än har jag inte skrikit, bara med tangentbordet, rakt in i tysta minnesfiler. Jag anklagar för ilskan. Jag har inte bett om den och det var inte jag som tog in den i min kropp, ändå är det jag som bär den, ändå är det jag som kommer ta alla anklagelser när den en gång väller över mina stämband.

För övrigt är Solveig von Schultz ansvarig för det underbara citatet:
"du tror du kuvar mig, liv?". Jag blev så glad när jag upptäckte det.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok