6 juni 2005


Igår var jag med om en trafikolycka. Jag var i rondellen och hade företräde, den lilla klarblå bilen stannade inte. Mitt vänsterknä gör inte längre helvetiskt ont, och mitt högerknä är fortfarande bara blått i olika nyanser. (Det vänstra är förstås blåare.)

Märkligt i sammanhanget är den dikt Karin läste för mig i lördags, när vi pratade om hur Tomas Tranströmer inte riktigt berör oss. Hon läste del II av "Ensam". Del I lyder såhär:

Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.
Bilen gled sidledes på halkan, ut
på fel sida av vägen. De mötande bilarna -
deras lyktor - kom nära.

Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

Mötande trafik hade väldiga ljus.
De lyste på mig medan jag styrde och styrde
i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.
Sekunderna växte - man fick rum där -
de blev stora som sjukhusbyggnader.

Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades.

Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn
eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss
och krälade snabbt tvärs över vägen.
En stolpe sköt upp och knäcktes - en skarp klang - den
flög bort i mörkret.

Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen
och såg hur någon kom genom snöyran
för att se vad det blev av mig.

Och jag vet att livet är fullt av dessa små slumper, men likväl. En dikt som handlar om något, som dagen efter händer mig.
För det var just så det var, jag minns känslan, jag minns gula ljuset i vardagsrummet när pappa kom hem från sjukhuset och sade, jag minns när den där bilen körde in i högersidan av den vita Volvo 240:n, igår samma: hur sekunderna blir långsamma, allt man hinner tänka, "ska jag dö nu", "att detta verkligen händer", "det är alltså såhär det känns".
I dessa sekunder, i dessa sjukhusbyggnader, en känsla av levande liv.

Jag tog mig upp från asfalten, med skrubbsår på händerna och på knäna, uppslaget hål på strumpbyxorna, skrapmärken på den älskade knallröda regnkappan, huvudvärk men hel cykelhjälm. Jag pratade halvt maniskt med kvinnan som körde den klarblå bilen. "Det gick bra, det kunde varit värre, jag är hel, knäna gör kanske lite ont, men annars, ingen fara, oj titta, växlarna ser lite konstiga ut, men jag är hel, ingen fara."
Bilföraren var ungefär lika manisk hon, jag minns att jag försökte lugna henne men det gjorde jag säkert inte, chockad som jag var. Och hon skrev upp sitt namn och telefonnummer, och jag ville mest hem, jag mumlade hela vägen "gråta får du göra när du kommer hem", och det gjorde jag, tog av mig ner till underkläderna och grävde ner mig i min obäddade säng (i väntan på renbäddning, alls inga lakan, inte så mysigt) och grät, skakigt. Sedan duschade jag, bort med all smutsen allt det otäcka rädslan skakningarna tårarna, som ett brottsoffer, det tänkte jag, "jag skulle inte få göra så här om det var någon som gjort mig illa, inte tvätta bevisen, men fan vad jag förstår dem".

Resten av kvällen var jag kort mot människor över internet och kom mig inte för med att städa klart; bara sitta framför datorn eller teven och få input, passivt. Och prata med Sanna, vi pratade relationer och det var fina doningar, jag tror att vi båda är lite panikslagna för sommaren och extraumgås, men det spelar ingen roll varför så länge det är så här trevligt.

Idag var vi till IKEA och tog tag i saker till hemmet, en tavla till vardagsrumväggen  och en bokhylla (och det här rummet tokmatchar nu, och dessutom känns det större, eftersom vi möblerat om också). Det är så fint här att jag var tvungen att bjuda över Ulf för att beundra det, eftersom jag dessutom städat hela lägenheten rejält idag. (Och tvättat. Husmorspoäng hitåt, kära ni.)

Angående den nya bokhyllan, så ska jag vara tråkig och fylla i ett test som cirkulerar i internetdagboks- och bloggvärlden. Jag blev personligen inbjuden, och då så. (Av lisa, på smexit.se/ord).



1. Hur många böcker äger du?
En nästan full bokhylla med barn och ungdomsböcker är kvar i Smålandsstenar. Jag bär upp några böcker därifrån varje resa, men det är fortfarande många kvar. Här i Uppsala har jag inte riktigt 200 böcker, men snart så. (Jag har ju plats för fler...)

2. Senast köpta bok:
Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet av David Eggers och Tage Danielssons Bok. Antikvariatskap, jag har svårt att hålla mig. Eller nej, förresten, allra senast var det "Hjärtans fröjd" av Per Nilsson (som jag gett bort, som en fin vink) och "En handfull stjärnor" av Rafik Schami, en dagbok av en pojke i Damaskus på 60-talet som jag älskade helt passionerat när jag var kanske 12. De kostade 5 kronor styck, Per och Rafik, så jag köpte dem fast jag redan har Rafik hemma i Smålandsstenar. Jag ska nog ge bort det nya exemplaret snart.

3. Senast lästa bok:
Jag läser mycket dikter och noveller nu, men då ströläser jag det som verkar intressantast för stunden. Jag har mest läst Bo Setterlind och Solveig von Schultz, nu allra senast, men sista boken jag läste ut blir nog Joyce Carol Oates "Vilda gröna ögon". Det är en av hennes ungdomsböcker, och den är för all del bra, men läs hellre "Stor i käften", den är bättre. Om man nu ska prata Oates ungdomsböcker. Men resten av hennes författarskap har jag inte direkt koll på. (Utom Blonde, den är fantastisk.)


4. Fem böcker som betyder mycket för mig (läst minst tre gånger):

Eva Ribich "Du är den ende mitt hjärta har velat" har jag lånat från biblioteket ibland bara för att ha den hemma, för att jag inte vill ha utan den. Det är en bok jag verkligen, verkligen skulle vilja äga. Ropa om ni ser den på antikvariat någon gång, den är slut på förlaget. Jag älskar den eftersom Ribich använder de slitnaste orden så att de står där klara och tydliga igen, i sitt fulla innehåll. Jag blev förälskad i den på Wik, och sedan dess är den också en slags målsättning, hur jag skulle vilja skriva poesi.

Anne på Grönkulla-böckerna. Eller nej, Emily också, allt av Lucy Maud Montgomery. De är fullkomligt underbara och jag kan vissa stycken ur dem utantill. Jag tror jag läst dem ett tiotal gånger, jag har tappat räkningen. Det är en värld att återvända till, och jag älskar den. Den är gammeldags och det är frierier, inga engångshångel där inte, även om det förstås är lite romantiska förvecklingar (oh, tredje boken! Den slet mitt hjärta sönder och samman när jag var i tolvårsåldern!).

Nämnda "En handfull stjärnor", då. Det är faktiskt förunderligt, jag förstår inte varför jag fastnade så totalt på en dagbok (som jag tror är fiktiv) av en bagarpojke från Damaskus med journalistdrömmar, men den var min bästa bok hela mellanstadiet.

Jag har en poesiantologi som jag stulit från min mor, som heter något så fånigt som "Århundradets ordmusik" , men ur den kan jag också många fraser som cirkulerar i hjärnan. Det är alltså svensk och finlandssvensk poesi från förra århundradet, men bara fram till kanske 70-talet. Ur den älskade jag särskilt Dan Anderssons "Nu mörknar min väg..." och Gunnar Ekelöfs "Sonatform denaturerad prosa". Min litterära smak som tonåring var jävlarimig fascinerande. En försonande sak med boken är att den har illustrationer till de flesta av dikterna, som ibland är rysligt tillförande. Lars Forssells "Ballad 1952" var väl så nära erotik jag vågade mig, eller tja, jag läste för all del "Grottbjörnens folk" med en viss äcklad fascination också. Men dikten och Peter Dahls teckningar var mer som något jag faktiskt skulle kunna tänka mig att syssla med själv, någon gång, kanske. Särskilt tyckte jag om slutraden:
"Och när vi går ut har vi vunnit."

Peter Pohls "Jag saknar dig, jag saknar dig" grät jag floder till. Det var innan jag hade personliga erfarenheter av sorg. I efterhand kan jag tycka att den känns lite... inte nog. Men jag vet inte, det kan bero på att jag läste den massor av gånger, också.

Det känns inte så representativt, för jag läste mest om böcker när jag var yngre, då när det inte fanns böcker nog för mig. Jag har läst "Lilla huset på prärien" och  "Windy, ledarhingsten" ett skrämmande antal gånger också, till exempel. Och Maria Gripe, framförallt skuggserien, Tordyveln och Agnes Cecilia, och "Hjärtans fröjd", och diverse flickböcker, till exempel "Den hemliga trädgården".
Numera läser jag sällan om böcker, även om jag tycker mycket om dem och de berör mig.

5. Fem personer som jag skulle vilja svarade på dessa frågor:
Stina, David, Kristin och vem som känner sig manad.


Nu blev det sent, men jag ville skriva det där, för jag har ingen lust att prata om saker som får folk att ömka mig, till exempel läskiga trafikupplevelser; men jag fattar ju att det inte är bra, och att jag bör få det ur mig på något jävla vänster.

Vad jag också vill skriva upp, mest för egna minnets skull, är att det är underligt med den skillnad ett perspektivskifte kan göra, och att det ändå bara sker inom en själv, att ingen annan märker det, åtminstone inte i första taget.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok