4 juni 2005

Det är svajigt nu. Mellan det bra och det svårare.
Mina senaste fyra dagar:

i onsdags tentamen. Jag kunde det inte så himla bra, men med självrättning och beräkningar hade jag absolut över 60%. Godkänt är bra och nog. Därefter var det en stund med mikroskopet, pizzalunch med några kurskamrater, och sedan mera mikroskop. En bra dag, på det hela taget.

I torsdags sista föreläsningen, om okända preparat, och sedan en stund till inför slutinställningen. Sen bestämde Anna och jag att vi kunde det bra nog, och att vi inte skulle lära oss mer i den allmänt stressade stämning som rådde. Jag kom hem tidigt och tog det lugnt och hade telefonsamtal med Magnus och Karin, men sedan kom oron, och jag gick promenad och oroade mig för min begåvning och min karriär och mitt så kallade skrivande. Därefter lyckades jag få smärre identitetskris, och tänkte på vem jag är om jag inte är den duktiga (för ärligt talat, jag har ingen större lust att doktorera och ta dubbelexamen) och inte så där kreativ heller, och den socialt kompetenta är ju inte jag, så vad blir det kvar att hänga upp sig på?
Men på hemvägen gick jag en omväg runt Ulf och väckte honom (och sicken sovfrisyr!) och fick lite social kontakt och ett par kramar och en ram, som visar passa sig bra till min undanskuffade plansch med alla Rysslands härskare, från Rurik till Putin, så nu hänger de snitsigt över tv:n.

I fredags slutinställningen, och jag tittade på alla preparat två gånger och kände mig säker på allt.
Men sedan gick jag på stan i väntan på att vi skulle få de rätta svaren, och jag köpte två linnen och en ask jordgubbar och jag mådde usligt, och hamnade i domkyrkan där jag satte mig i näst främsta bänken och grät så att jag får smink över halva ansiktet. (Note to self: ha inte smink de där lite skörare dagarna. Det är inte snyggt med mascara på kinderna.)
Jag bestämde mig för att återvända till BMC för att rätta mina svar, och som jag med bestämdhet hävdar att det var en tonsill där vid trachea så har jag spikat den. Tillåt mig litet barnslig stolthet. Det är skönt att vara lite bra på det jag gör. Dessutom fick jag ut mina trehundra kronor som var deposition för mikroskopet, och så hamnade jag med kursare jag känner mig trygg med och Anders hade champagne och jag hade jordgubbar, och vi satt i ett lunchrum på BMC med plastmuggar och pratade om våra fyrtio poäng.
Och sedan gick vi och åt thaimat och blev sittande och pratade, och en tur på stan sedan med raraste flickorna, och en sjukt snygg sextiotalsklänning från Myrorna, och fast jag inte kom mig för att ta mig till tentafest blev det en hemskt bra dag. Jag måste upprepa det igen, att jag börjar känna mig trygg och bottnad i de där människorna, Anna, Erika och Tuva framför allt. Det är så himla skönt. Särskilt att gå hem med skolavslutningskänsla och tillit, och att ha något slags tillhygge mot "allaminakursarehatarmig"-nojan, om den skulle komma tillbaka i sommar.
På kvällen först Unga kvinnor på tv och sedan att sätta samman ord till meningar och det var tillfredsställande, och bra dag, på det stora hela, men ändå det där fallandet i det heliga rummet.

Idag vaknade jag vid tio alldeles av mig själv, och var långsam och mjuk och åt frukost på bara havregrynsgröt, utan den obligatoriska ostmackan, och lekte internet en sväng. Sedan ringde jag Magnus och pratade och efter någon timme stortjöt jag i luren av alla dessa självförtroendedemoner. Magnus säger att jag är ledsnare än jag borde behöva vara, och att jag kanske borde söka hjälp. Jag hävdar att jag inte mår dåligt nog för att söka hjälp, att den hjälp som finns att få ändå är piller, som jag inte vill ha, och vad det gäller analys så analyserar mig själv alldeles nog bra, och att jag inte tror att någon psykolog har något att tillföra. Samt att jag vet så jävla mycket folk som behöver hjälp mer än jag, till exempel jag för ett år sedan, och vad fanns det att få då, och jag tänker inte på villkors vis känna mig så icke tagen på allvar igen.
Och jag tror att jag rör mig framåt. Alldeles av mig själv. Och jag tror att det är viktigt att orka sig själv, att det är en trygghet i det, att inte vara beroende av andra, bara behöva dem för att vara riktigt mänsklig.
Jag mår inte så dåligt att jag Verkligen Behöver Hjälp, och jag vet att så länge jag inte upplever det så kommer jag inte att berätta något så att någon tar mig på allvar, och jag går sönder av att inte tas på allvar.
Dessutom är det viktigt för självbilden:
1. att jag mår rätt bra.
2. att jag orkar mig.
Men jag vet inte. Det finns ett tvivelsfrö som menar att man alltid förnekar sitt hjälpbehov.
Nåväl, jag duschade och klädde mig och åt lunch, och tog mig hem till Karin istället för att vara svärmisk under fruktträd, för vädret uppmanade inte direkt till sådant. Istället långt samtal på hennes säng, och det finns väldigt många punkter som vi stämmer på att det nästan skrämmer mig. Jag tror att jag skulle tycka ännu mer om henne om jag inte tänkte att om hon har de här sakerna som är bra med mig, borde hon inte ha de dåliga också? Och nej, för guds skull, ingen människa en spegelbild. Och ingen människa så som man skissar dem medan man ännu lär känna dem. De är riktigare än så.
Jag är fortfarande nervös för Karin, att hon ska inse att jag inte skulle kunna skriva en akademisk uppsats ens under dödshot, och andra underlägen, och dissa mig. Alltså, det där nervösa tillståndet i början av alla relationer, man må romantisera det i efterhand men trygghet är grejer, på riktigt.

I kväll har jag tittat på Wild kids finalen och Mannen utan minne med Sanna, och den här lägenheten kommer att bli en hemskt ödslig plats när hon far till Övertorneå för sommaren. Ingen som älskar barnpublicservice och finsk karghet tillsammans med en i den bruna manchestersoffan.

Sommaren är fortfarande stor oro, även fast jag vet lite folk som ska vara kvar här, och på tisdag börjar jobbet, vilket känns lite sådär nervöst. Jag skulle gärna ha ett sommarschema, men det ska inte läggas förrän 16 juni. Den preliminära planen är att inte jobba de två sista veckorna innan skolan börjar, och åka till Småland då. Man får se hur det går. Mycket jobb innebär mycket pengar, vilket gör det möjligt att spara till en transsibirisk järnväg nästa sommar. Lite jobb innebär å andra sidan mycket fritid, och jag behöver ju inte jobba så mycket för att få sommaren att gå runt, 3000 sparade och två hyror och lite mat, det ordnar sig alltid.

Nu är det sent om natten och hej sängen.

Men oh: systerskapet. Kvinnor, dessa briljanta människor, som säger mig vänliga saker utan någon baktanke att få gömma sitt bultande fula kön i mitt snyggare. Dessa människor som håller med mig utan att jag ens behöver be om det. Som förstår och bekräftar min version innan jag ens berättat den.
Inte glömma systerskapet, inte glömma solidariteten, inte glömma att vi är i det här tillsammans, och all den tröst vi kan ge varandra.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok