30 maj 2005
Min vårbal? Det var trevligt. Det var en artig kavaljer som
dansade bra, en man mittemot på sittningen som verkligen inte
kunde ta att jag var nykterist (vilket ju var sådär för
stämningen, men påminde mig om hur vettiga folk i snitt
faktiskt är, tack för det, hörni!), ett stabilt
framträdande av kören, dans på GH och V-Dala, Staffan
som räddade mig från den fulla finska mannen (tack Staffan),
häng med de raraste utbytestyskorna, balklänningsdans till
"The first of the gang to die", något för lång
fåll på klänningen, och soluppgång i ryggen
på hemvägen till Flogsta.
Sedan var förra veckan inte den bästa jag levat. Inte den
värsta heller, för den delen, och det gick från
"Smärtan är ett tecken på att något är fel"
via
"viktigt är att det viktigaste i Let Down för mig är
one day I am gonna grow wings"
till ett visst lugn och ett par sanningar om vilken information jag
egentligen vill ha och vissheten att det går över med tid.
Dessutom, under hela förloppet, känslan av självstyrka.
Allt orkar jag. Allt förmår jag. Jerusalems dotter, mina
händer är duvor, vitvingefjädrar,
kärlekshjärtan, välsignelser. Jag lägger dem om min
kropp och när jag slutar skaka av gråt kan jag slutligen
känna hur trösten flödar från dem;
in mot mitt hjärtas fäste, mot den glödgade kärnan.
Helgen var Popaganda och det var stabilt och skönt, lagom med
allt, och jag såg bara sånt jag ville se och var inte
så öppen för nyheter. De bästa banden jag
såg var:
1. Emil Jensen
2. Teitur
3. David Sandström
Men haha, det blev ju bara män med gitarrer. Fast David hade ett
band också.
(Även sett: Mattias Alkberg, Jenny Wilson, lite Profesora, Ane
Brun, Kristofer Åström, Britta Persson, Maria Taylor och
lite Firefox.)
Dessutom var det vänskapliga hänget lika bra som
banden, och nu har jag sovit på Lidingö, minsann. Fint som
snus.
Jag har en mindre kris i min popidentitet, det är lite
underhållande. Det började med att jag spanade poppojkar
på Popaganda och inte blev sugen på särskilt
många alls av dem. "Söt, men förmodligen dryg, och
garanterat fåfäng, herregud." avfärdade jag de flesta
med. Och när jag såg en Emmaboda-affisch blev jag itne ett
uns sugen på att åka; den enda jag ville se var Jens
Lekman. Sedan råkade jag med en bas i min kör, som blev helt
lyrisk över att hitta "en annan popmänniska i kören!"
medan jag mest tänkte "Så trevligt att prata lite mer med
Johan, han var ju en rekorderlig grabb."
Visst brukade jag tycka att folks musiksmak var viktigare? Och att de
per automatik var bättre människor om man kunde diskutera
First Floor Powers första med dem? Det var väl fånigt
av mig?
Å andra sidan: det där magiska av att dela något
bortom ord, en musikupplevelse med någon. Det tror jag ju
på. Och så tror jag fortfarande att människor som vet
mer om ensamhet är överrepresenterade i popvärlden. Samt
att min musiksmak fortfarande ligger där någonstans och
skvalpar. Plus att jag finner klädstilen snygg. Nja, jag är
nog inte riktigt avpoppad än.
(Intresseflagg på det där stycket. Men vad tusan. Jag
skriver ju för min skull.)
Idag har jag studerat så jämrarns duktigt, och faktum
är att jag lyckades småplugga en del i helgen med. I morgon
räknar jag med att avsluta min repetition av
målbeskrivningen och göra de sista gamla tentorna, och sen
får det gå som det går.
Med den där utmärkta planeringen som stundtals
kännetecknar min utbildning har jag slutinställning på
fredag, alltså två dagar efter tentamen. Det kommer jag
skriva arga saker om på kursutvärderingen (åh!
studentinflytande!), men som landet ligger har jag tittat igenom tre
lådor okända preparat idag, och körtlar mina
vänner är ett jävla pack, och jag känner inte igen
en Langerhansk ö när jag ser den, men allt annat gick riktigt
hyfsat. Och det är roligt att mikroskopera, på allvar.
Idag, dessutom, vilket ska till protokollet: tanken "åh, vad
intressant det här är" i samband med tentaplugg. Bra!
Önskelista:
- lyckad tentamen och slutinställning.
- schema för sommarjobbet (börjar bli dags nu!)
- dans till lagom popmusik
- inga nya stora påfrestningar på mitt hjärta (metafor)
- kvarvarande tillit till att mitt hjärta ändå orkar
allt.
Jag blev för övrigt imponerad av Ebba Witt-Brattström
idag. Jag borde kolla upp henne mer. Fortsätter saker
såhär så röstar jag utan tvekan på
Feministiskt initiativ till nästa riksdagsval. Jag borde kanske
skriva mer om det, men mest borde jag sova nu.
skuldra + @ + gmail.com
blomsterarkiv
hem
gästbok
|
|
|
|