30 maj 2005

Min vårbal? Det var trevligt. Det var en artig kavaljer som dansade bra, en man mittemot på sittningen som verkligen inte kunde ta att jag var nykterist (vilket ju var sådär för stämningen, men påminde mig om hur vettiga folk i snitt faktiskt är, tack för det, hörni!), ett stabilt framträdande av kören, dans på GH och V-Dala, Staffan som räddade mig från den fulla finska mannen (tack Staffan), häng med de raraste utbytestyskorna, balklänningsdans till "The first of the gang to die", något för lång fåll på klänningen, och soluppgång i ryggen på hemvägen till Flogsta.

Sedan var förra veckan inte den bästa jag levat. Inte den värsta heller, för den delen, och det gick från
"Smärtan är ett tecken på att något är fel"
via
"viktigt är att det viktigaste i Let Down för mig är
one day I am gonna grow wings"
till ett visst lugn och ett par sanningar om vilken information jag egentligen vill ha och vissheten att det går över med tid.

Dessutom, under hela förloppet, känslan av självstyrka.


Allt orkar jag. Allt förmår jag. Jerusalems dotter, mina händer är duvor, vitvingefjädrar, kärlekshjärtan, välsignelser. Jag lägger dem om min kropp och när jag slutar skaka av gråt kan jag slutligen känna hur trösten flödar från dem;
in mot mitt hjärtas fäste, mot den glödgade kärnan.


Helgen var Popaganda och det var stabilt och skönt, lagom med allt, och jag såg bara sånt jag ville se och var inte så öppen för nyheter. De bästa banden jag såg var:
1. Emil Jensen
2. Teitur
3. David Sandström
Men haha, det blev ju bara män med gitarrer. Fast David hade ett band också.
(Även sett: Mattias Alkberg, Jenny Wilson, lite Profesora, Ane Brun, Kristofer Åström, Britta Persson, Maria Taylor och lite Firefox.)
Dessutom var det vänskapliga hänget  lika bra som banden, och nu har jag sovit på Lidingö, minsann. Fint som snus.

Jag har en mindre kris i min popidentitet, det är lite underhållande. Det började med att jag spanade poppojkar på Popaganda och inte blev sugen på särskilt många alls av dem. "Söt, men förmodligen dryg, och garanterat fåfäng, herregud." avfärdade jag de flesta med. Och när jag såg en Emmaboda-affisch blev jag itne ett uns sugen på att åka; den enda jag ville se var Jens Lekman. Sedan råkade jag med en bas i min kör, som blev helt lyrisk över att hitta "en annan popmänniska i kören!" medan jag mest tänkte "Så trevligt att prata lite mer med Johan, han var ju en rekorderlig grabb."
Visst brukade jag tycka att folks musiksmak var viktigare? Och att de per automatik var bättre människor om man kunde diskutera First Floor Powers första med dem? Det var väl fånigt av mig?
Å andra sidan: det där magiska av att dela något bortom ord, en musikupplevelse med någon. Det tror jag ju på. Och så tror jag fortfarande att människor som vet mer om ensamhet är överrepresenterade i popvärlden. Samt att min musiksmak fortfarande ligger där någonstans och skvalpar. Plus att jag finner klädstilen snygg. Nja, jag är nog inte riktigt avpoppad än.
(Intresseflagg på det där stycket. Men vad tusan. Jag skriver ju för min skull.)

Idag har jag studerat så jämrarns duktigt, och faktum är att jag lyckades småplugga en del i helgen med. I morgon räknar jag med att avsluta min repetition av målbeskrivningen och göra de sista gamla tentorna, och sen får det gå som det går.
Med den där utmärkta planeringen som stundtals kännetecknar min utbildning har jag slutinställning på fredag, alltså två dagar efter tentamen. Det kommer jag skriva arga saker om på kursutvärderingen (åh! studentinflytande!), men som landet ligger har jag tittat igenom tre lådor okända preparat idag, och körtlar mina vänner är ett jävla pack, och jag känner inte igen en Langerhansk ö när jag ser den, men allt annat gick riktigt hyfsat. Och det är roligt att mikroskopera, på allvar.
Idag, dessutom, vilket ska till protokollet: tanken "åh, vad intressant det här är" i samband med tentaplugg. Bra!

Önskelista:
- lyckad tentamen och slutinställning.
- schema för sommarjobbet (börjar bli dags nu!)
- dans till lagom popmusik
- inga nya stora påfrestningar på mitt hjärta (metafor)
- kvarvarande tillit till att mitt hjärta ändå orkar allt.

Jag blev för övrigt imponerad av Ebba Witt-Brattström idag. Jag borde kolla upp henne mer. Fortsätter saker såhär så röstar jag utan tvekan på Feministiskt initiativ till nästa riksdagsval. Jag borde kanske skriva mer om det, men mest borde jag sova nu.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok