21 maj 2005

Uppsala, 20 maj 2005. Vi sitter fem personer i mitt vardagsrum på fredagskvällen och tittar på Alien och väntar. I fönstret står en ljusstake och brinner. I köket ligger en påse punschpraliner, ett antal mackor och ett paket kex. När vi hör dem komma är filmen mitt i det första mötet med monstret, och det tar en liten stund innan vi lyckas slå av ljudet, och det skrattar vi åt. Vi öppnar dörren till balkongen och fönstret åt samma håll och sätter oss på golvet, i skräddarställning, utom synhåll för de som står utanför fönstret. Ljusen fladdrar lite i draget. Så sjunger de kanske fem serenader för oss, vissa vackrare än andra. I den andra kommer Klara på att Sanna också borde höra, och går in till hennes rum där hon sitter med hörlurar och pluggar, och knackar henne i ryggen. Ännu ett skrik genomtränger sången. Vi fnissar.
När sångerna är sjungna firar vi diskret ner födoämnena från balkongen, medan vi försöker att inte synas. Lite diskret spanar jag när männen i frack och studentmössa cyklar iväg, och avfyrar ett mindre diskret uppskattande rop.

Serenad innan vårbalen. Det var lite fusk med punschpralinerna och mackorna, ehuru traditionen bjuder att sångarna ske belönas med punsch, men jag vägrade vara dubbelmoralisk nykterist. Dessutom var det kanske lite fusk med att vi samlade oss på ett ställe, en stor del av altstämman, och råkade lämna adressen dit till en av tenorerna, men traditioner mår bra av lite pragmatism också. Och jag är ändå fullständigt förtjust; traditioner! Söta små studentlivstraditioner med anor långt bakåt. Man kan säga att det är småborgerligt och ha alldeles rätt, men åh, äsch, det gör mig glad och förtjust alldeles oavsett hur fånigt det är att pojkarna är aktiva och flickorna passiva.
Det var ju just sånt här jag ville när jag flyttade från ett järnvägssamhälle med totalt hundra års historia, det var ju därför jag ville läsa i Lund eller Uppsala. För att det är så tydligt att människor har levt här innan, och att det dessutom märks förutom de fantastiska byggnaderna. (Helga trefaldighet och Domkyrkan och lukterna av sten och Gud och stearin.) Skrock som gränden man inte ska gå igenom om man vill ta sin examen (jag har gått där, vi får se hur det går). Universitetshusets överdåd och den lätt förlegade men likväl på sitt sätt sanna devisen över auladörren: "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större". Samt alla nationerna (oh, vissa av nationshusen!) och sångerna vi sjunger på sittningar och att man inte ska sätta sig på stolen igen efter "Du gamla klang och jubeltid" och den där ordningen på skålandet som jag alltid glömmer.
Småborgerlighet må vara mitt mellannamn. Jag är så förtjust i det där.

Mitt liv segrar över mina hormoner, det är jag också mycket nöjd med. Den senaste veckan har varit en sådan fin vecka, trots att det premenstruella har krafsat på livmodern. Mitt liv är ett så bra liv.

Först allt det där trevliga bra. Jag har sommarjobb på en kvarts cykelavstånd, till exempel, och har tagit mig ur mitt andrahandsalternativ med hedern i behåll. I onsdags fick jag ett brev från Frankrike. Min kör är så rolig nuförtiden. Jag får gå gratis på vårbalen. I torsdags mötte jag Ulf i BMC:s kafeteria, bara sådär. Det går riktigt hyfsat med mitt pluggande till nästa tenta, och jag fick tillbaka den förra, godkänd med onödigt bra marginal. Det luktar hägg när jag cyklar till skolan. Jag har fått hjälp med erythropoesens celler och det kommer ordna sig med den femte inställningen. Tiger finns på min dator. Jag känner mig trygg med flera av mina kursare.

Mitt hjärta blir också alldeles körsbärsblomsliknande av att jag fick det stiligaste kärleksbrevet någonsin igår. Det var så galet stiligt att jag var tvungen att läsa upp två av de bästa formuleringarna för Sanna, för trots att kärleksbrev är något mycket personligt kunde det där liksom inte rymmas i bara mig.
Jag är inte säker på hur seriös vår förlovning är, men ska det fortsätta såhär så kommer jag snart börja planera min brudklänning, på fullaste allvar.

I onsdags var jag hem till Magnus efter mitt seminarium, och allt var sådär enkelt och klart som det kan vara med oss. Vi gjorde pannkakor och sedan kröp vi fullt påklädda ner under täcket och gosade ihop oss och vilade middag. Magnus somnade, vilket man kan skylla på hans otäcka små virus, och jag somnade inte, men låg stilla jämte och läste Forskning och Framsteg. Då och då strök jag Magnus över håret eller kinden och såg när han log i sömnen. Magnus allrasomraraste, och jag log bara när han snarkade till och skyllde det också på hans virus. Sen vaknade han och vi såg en halv dålig film (ja, halva filmen, ingen särskrivning) och sen cyklade jag hem, och det var just lagom sent och ännu ljust ute.
Allt sådär enkelt, och allt just som det var och inte mer och inte mindre, och inget som gått mig förlorat, så kändes det, känns det. Detta en lättnad.

I kväll är det då vårbal, och ljusblå klänning vita skor och svinrygg i håret, tror jag, och det ska bli roligt. Jag hoppas på styrdans och på att kära kören sjunger vårt finaste. Det här blir min tredje bal, men min första med kavaljer, och det ska bli intressant hur det förlöper.

Jag har skrivit en nattkattsaga, men jag väntar på den andra versionen av den. Det var en rolig skrivövningslek, säg till om ni vill leka den med mig? Vi tar en berättelse, med grunddragen samanfattade i kanske tre meningar, och sen skriver vi den båda två och jämför. Lite som mina och Kristins låtlekssidor. (Oh, det vill jag också göra igen!)

Till avslutning ännu en felhörning jag gjort. Jag tycker de är så roliga, för då har jag visst skapat själv, utan att veta om det.
I Pagan poetry sjunger Björk "But the darkest pit in me", och det stämmer helt bra in i texten, som är en bra text. Men jag hörde att hon sjöng "All the dark ends meet in me", och jag tyckte så himla mycket om det citatet. Alla mörka slut möts i mig, det är melankoliskt och sorgligt och ändå vackert.

Solveig von Schoultz är förresten så bra. Inte just så bra som kamelerna, den är ännu min favorit, men likväl hemskt bra. Jag vet inte om hon påminner mig om Inger Edelfeldt i skrivandet eller om jag bara tycker lika mycket om dem, men det är ändå ett beröm. Dessutom påminner det mig om hur bra noveller kan vara, att de inte bara behöver vara de här moderna svenska isbergseländena, eller någon som inte klarar av att skriva en roman.

I morgon alfapet med två människor jag tycker om, på mitt initiativ, och båda tyckte det verkade som en bra idé och jag ska sluta paranoida mig, och det går bättre och glädjen häggen våren sångerna människorna orden.

skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok