7 maj 2005


fast mer utslagna


Jag tycker om mitt utseende nuförtiden.

Det gör märkvärdigt liten skillnad. När jag var 14, och åren efter det, kanske egentligen upp tills jag var 19, trodde jag att jag skulle bli en mycket lyckligare människa om jag bara hade smalare lår och tjockare hår och vitare tänder och mindre mörka skuggor under ögonen och... Om jag bara var söt. Snygg. Attraktiv. Mitt liv skulle vara så oändligt mycket bättre. Om jag bara såg bättre ut. Och var smalare.

Vilket är sitt eget lilla kapitel, smalare. Att jag inte försöker längre. Jag har ingen våg och jag är inte säker på att jag skulle kunna förhålla mig på ett sunt sätt till en, så säker är jag inte i mitt nya "56 kg är en bra vikt!"-jag. (56 kg är en bra vikt. Jag ligger fint inom BMI.) För det händer fortfarande, om än väldigt sällan, att jag berömmer mig själv för att inte äta på en hel dag, etc. Det händer när jag mår dåligt på annat sätt, och det manifesterar sig som matnojor, för jag har en gång haft dessa beteenden och jag kan ta till dem när jag är missnöjd med mitt liv och vill straffa mig. Men det är längesedan nu, någon gång i vintras, och då var det bara några dagar.
Och det var mer ett självspäkelsebeteende, en sorts bestraffning, än någon egentlig tro att jag behöver gå ner i vikt. (Storlek 36. Även på nederkroppen. För guds skull.)

En normal vecka, nuförtiden, funderar jag inte alls på min vikt. Jag funderar inte mer på mitt utseende än fula och fina hårdagar, och någon gång ibland tittar jag i spegeln och tänker "oj, söt idag". Jag lägger visserligen en del tid och energi på min klädsel, men det är mer en utklädningslek, och det är tygstycken jag vrider, vänder och tittar kritiskt på, inte min kropp och mitt kött, och gosse, det är skillnad.

Jag är så glad över att jag trivs med min kropp som jag inte gjorde då.

Ändå: det gör mig inte lycklig att trivas med den, som jag trodde då.

Snarare funderar jag på hur jag stod ut då.
Jag är full av beundran för mitt tonårsjag. Hur hon orkade allt detta jävelskap. Hur hon orkade avsky sin kropp, väga sig varje dag och ha dåligt samvete för nästan allt hon åt, medan hon samtidigt var så jävla ensam och tyckte så lite om sig själv, också det psykiska självet. Allt detta och så högsta betyg på alla kurser för annars är du dålig dålig dålig.
Allt detta som jag orkade och kom ut från med vettet i behåll.

Jag ska sluta ha dåligt samvete över att jag var ett asocialt miffo som förstörde för mig själv under gymnasiet, och att det var då jag grundlade mina sociala nojor och min halvkassa sociala kompetens. Jag hade säkert kunnat haft en mycket lyckligare tid, och visst får jag vara sorgsen över att det inte blev så, men jag ska inte anklaga mig. Det tjänar ingenting till i efterhand och jag gjorde så gott jag förmådde och det var inte mer än så, men det var inte så lite, heller.

1. Att förlåta sig själv!
2. Jag rör mig ju framåt, för guds skull. Jag har inte matnojor längre och jag ler ju mot min spegelbild mest hela tiden, och det är ett exempel och det finns fler.

Förlåt dig själv, och dessutom är du i rörelse framåt. I förrgår låg jag på en badrumsmatta och grät så att jag fick mascara i mungiporna, men det är okej att vara ledsen. Sedan såg vi Garden state och jag grät lite på slutet med.
Har du inte sett Garden state och vill inte veta hur den slutar kan du ju hoppa över ett stycke.

Jag funderar på om man ska hoppas att man hittar någon som tar en med all ens trasighet, eller om man ska försöka göra sig hel och sedan hitta någon. För ja, visst, det är fint med den där kärleken över allt, trots att Andrew är känslomässigt avslagen och Sam är mytoman. Men å andra sidan ville jag faktiskt att han skulle resa sin väg och hitta sig själv och sedan komma tillbaka till henne. Det hade varit så skönt att få det som det lyckliga slutet, att kärleken faktiskt inte är det som ska rädda oss, att det är vi själva som ska förmå det.
Jag tror visst att man behöver människor, och individualism är inte min kopp te. Men jag skulle tycka om ifall det lite oftare i film och i böcker var människor som kunde rädda sig själva, som inte blev räddade, eller åtminstone om räddningen inte alltid behövde vara Den Romantiska Kärleken.
Fast det är ju det svåraste att hitta någon som tycker om en också när man inte är sitt gladare och bättre jag. Om man ska hitta någon på allvars allvar, någon att leva med och så, så vill man ju ha någon som tycker om allt med en. Och då kanske det är lika bra att ta det hårdaste testet med en gång, står du ut med mig såhär trasig, och sedan bli bättre och bättre, istället för att börja engagera sig i någon som sedan, när allt svartnar faller, inte tycker om en.

Jag är alls inte rädd för att ingen ska röra vid min hud resten av mitt liv. Jag tror mig om ett värde på köttmarknaden och jag har inte svårt att hitta någon som vill kyssa mig en stund.
Jag försöker att inte vara rädd för att inte hitta Den Stora Kärleken. Det är ett bra projekt. Jag ägnar alldeles överdrivet mycket tid åt det bekymret, precis som jag ägnade åt min vikt för några år sedan. Jag tror det finns en massa kraft att frigöra även därifrån, kraft och energi jag kan lägga på något vettigare. Att det faktiskt är precis som utseende; inte så förbannat viktigt, kulturstyrt (hej utseendefixering och parfixering) och inte så mycket att göra något åt rent konkret, mer än att tro att man är bra och att allt ordnar sig.


Jag är full av oro, för människor och sommaren, men jag försöker ta djupa andetag och minnas att allt ordnar sig, för det har det gjort hittills och om det så inte gör det så påverkar jag det ändå inte genom att oroa mig, och det är rätt värdelöst att oroa sig i onödan.

Tentan gick till exempel bra, är jag relativt övertygad om. Mina små sammanbrott dagarna innan var alltså ogrundade, och de gjorde ingen jävla nytta. Jag ska sluta med sånt.

Det är också meningslöst att oroa mig för hur lite jag skriver. Jag läste dikter från den senaste månaden och jag tyckte de var riktigt bra, men kvantitativt ynkliga. Men vad tusan, det handlar inte om prestationer och om jag nu inte kan hålla mig från det så handlar det ändå om kvalitet och inget annat.

Jag vill skriva en roman, men jag har inte den berättelse jag vill skriva. Jag har svaga idéer, och vet inte om jag ska vänta tills någon av dem blir något eller jag kommer på Idén, eller om jag bara ska börja skriva och sluta vela.

Annars så har jag funderat över min klasstillhörighet och funnit att jag är så mycket medelklassbarn att man skulle kunna använda mig som kliché, ritat ut de jag inte vet något om i mitt släktträd och funnit att mitt personliga matrix är fullt av hål (farfar? morfar? mamma? jag vet så lite om dem) och fikat med Karin och lyckats uppföra mig så ordentligt att hon verkar vilja träffa mig igen och dessutom fått prata skolflicksklädsel, människokategorisering och relationer.

Jag  har tappat ett grytlock på min vänstra stortå och har koagulerat blod där. I onsdags pratade jag och Anna om påven, Marx och Lenin och deras gravar. Igår kom en ruskigt bra finsk kör och sjöng konsert med den stackars förstummade Kalmarkören. Påminn mig vid behov om att finska har 16 kasus och att jag inte ska försöka lära mig det, även om det är ett hemskt vackert språk. Jag har ett par nya svarta skor som enligt uppgift är "kvinnliga". Min kvinnlighet fortgår alltså. Jag har lagat ett nytt recept med kikärtor, rotfrukter och gurkmeja som blev riktigt gott. Lägenheten är slarvstädad men det är såpass att jag kan släppa in främmande människor här igen. Sommarjobb är fortfarande mitt största orosmoment för en ny möjlighet har uppenbarat sig och jag vill ha kakan och äta den, tack? Den första fjärilen jag såg var gul och om man tror på Tove Jansson innebär det en glad sommar. Mina syskonbarn är hemskt rara. Jag har många planer på hur jag vill ha mitt bröllop. Synen på sex i "Fem svarta höns" är hemskt mossig, för att inte tala om klass, ras och kolonialism, men Nevil Shute är fortfarande min mesta feelgoodförfattare. Jag försöker läsa "Mästaren och Margarita" igen, man får se hur det går, men jag har ju ändå varit  vid Biskopsdammarna, och det förpliktigar.

Detta mitt liv. Körsbärsträden slår ut på innergården. Jag har ett levande hjärta. Allt ordnar sig.



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok