25 april 2005


Saker jag grät över förra veckan:
1. Min otrygghet i mig och hur lite jag trivs i mig.
2. Mitt hjärta och hur det stundtals kändes som om någon slitit upp mitt foramen ovale igen (hål mellan kamrarna som stängs vid födseln, vuxna människor har i stället fossa ovale, en tunnare ställe)
3. Sommarångesten. (Jobb? Varför sökte jag inga sommarkurser? Om de inte har hört av sig än vill de nog inte anställa mig. Varför sökte jag inte jobb hemma i Smålandsstenar för säkerhets skull? Varför sökte jag inte fler jobb?)
4. Att min inställning inte alls gick som jag ville och att jag kände mig dum. Sedan blev jag godkänd ändå, så nej jag borde inte klaga, men åh, jag har svårt att hantera att göra fel. Det spelar mindre roll att vår tutor hade sagt en sak som var fel och att jag sade som hon sagt, jag gjorde fel, och ni vet vad straffet är för det, inte sant?
5. Premenstruella spänningar, antar jag.
6. Den helvetes förbannade mensvärken. Jahapp, mina vänner, det är fysiologiskt normalt att ha så ont så att man gråter av det en gång i månaden om man tillhör det andra könet. Jag förstörde för mina stackars leverceller, hepatocyter, genom att trycka i dem 400 milligram mer ibumetin än förpackningen rekommenderade på ett dygn. Nåja, det är inga stora mängder, reumatiker ska ta dubbelt så mycket. Men ändå; är det meningen att det bara ska bli värre och värre? Jag har aldrig behövt överdosera värktabletter innan.

Saker jag inte grät över men som likförbannat oroar mig:
1. Tentamen på torsdag. Jag är alls inte bra förberedd. Alls inte. Jädrans.
2. Hur jag ska lyckas ta mig hem på torsdag. Det vore bra att hinna med bussen som går 13.50, tentan slutar 15.00 men jag borde vara klar vid ett i alla fall, men tänk om inte, och gah.
3. Hur jag förbrukar vänner, eller nej, det är väl ett väl starkt ord. Hur diskontinuerliga mina vänskaper är. Jag har några relativt intensiva relationer samtidigt, och sedan glider vi från varandra, och blir vänligt bekanta, på sin höjd. Men sedan får jag en ny tät relation, och släpper den gamla. Förra hösten, det är inte så länge sedan, så var Daniel och Alexander mina viktigaste människor, det var dem jag pratade med och berättade för och anförtrodde till. Nu hörs vi lite sporadiskt, Alexander lite mer eftersom vi pratar på icq, och vi är vänliga och inte på minsta sätt osams men det är replängds avstånd.
Är det så det är? Eller varför gör jag så här? Kommer det/jag fortsätta så? Om något år från nu, är det någon helt annan då, inte Magnus och Ulf?
(Ibland bekänner jag att jag träffat Sanna via internet och det känns helt suspekt, men faktum blir att Sanna är min längsta pågående vänskap. Därefter Stina. Hepp.)


Idag tog jag mod till mig och ringde ut till Almunge, där de faktiskt lovat mig sommarjobb, och att de skulle höra av sig i mitten av april, och jodå, "När kan du komma på introduktion?". Hepp, en punkt på första listan! Och jo, Almunge ligger långt åt fanders härifrån, men det ordnar sig nog, det finns bussar och det var mycket vackert där ute och hon jag pratade med var trevlig och det kändes bra i magen då. Och jag har ett jobb och jag får pengar och slipper leva upp mitt arv (jag är dagens i-landsproblem, jo, "åh nej om jag inte får något sommarjobb måste jag leva på mina sparpengar!", jag vet.) och det beror förstår på hur mycket jag jobbar men kanske kanske Transsibiriska nästa sommar? Eller lite ny teknik; mp3-spelare, digitalkamera? (pepptänk pepptänk).


Idag har jag:
1. Ringt ett Jobbigt Samtal, se ovan. Heja mig!
2. Läst allt jag planerat, så att jag, om jag fortsätter följa planen, hinner färdigt med målbeskrivningen i morgon och kan börja repetera igenom allt den sista gången.
3. Bakat chokladkakor.
4. Och riktigt gott bröd.
5. Handlat lite nödvändig mat och äntligen lämnat in ansökan om Ica-kort.
6. Betalat tv-licens (heja public service!)
7. Stått utanför Carolina och väntat på en fikakamrat som jag trodde jag inte lyckats uppskjuta, men det hade jag visst. Det var lite lustigt, jag stod i skuggan av den där kära gamla stenkolossen och iakttog alla som gick förbi med spänd förväntan i en kvart. Jag ser sällan människor i ögonen sådär annars, jag borde nog börja med det.
8. Använt mina vita sommarskor från förra året. Det är vitsippor och blåsippor överallt och det verkar vara dags att lägga av sjalen och fingervantarna.

De två sista punkterna är inte "åh gud vad jag är duktig", men de är tecken på att jag är en levande människa även nu, och det är egentligen förbannat duktigt, och minst lika mycket värt som de tidigare punkterna.

Jag har hittat en Belle & Sebastian-konsert, som jag inte visste att jag laddat ner, på min dator. 1999-04-25, jämt sex år sedan idag, och den är rysligt bra, med låtar som Dog on wheels och Lazy line painter Jane. Jag är i en musikintensiv-fas igen, det är fina doningar, jag lyssnar på gamla goda skivor som soundtrack till mina studier (Pluxus, Stina Nordenstam och Elliott Smith) och laddar hem ny musik (hej Lambchop!) och lyssnar på saker jag laddat hem och glömt (hej Belle & Sebastian, Damien Rice, Counting crows och Magnetic fields-skivan "The wayward bus").
Intet går upp mot lite härlig namedropping, inte sant?

Jag måste komma ihåg att:
1. Fylla i och skicka in deklarationen! Jag avskyr att ha F-skattsedel, argh.
2. Hitta en piffig kofta eller kavaj att ha till min fina beige linneklänning, samt köpa ett par snygga tunnstrumpbyxor.
3. Ringa Almunge och bestämma bredvidgång.

Mjuktankar att lugna mig med:
Allt ordnar sig.
Allt blir bra.
Inget är hela världen.


Jamen sisådär. Jag har ingen aning om ovanstående var det minsta underhållande att läsa, men det var bra att strukturera lite. Självoron skulle jag egentligen kunna skriva tusen ord om bara sådär, men kanske lättar den snart. Det skulle vara välbehövligt. Det är så tungt att bära sig själv, att vara medveten om den tyngd man utgör för skelett och muskler.

Jag önskar att jag skrev mer poesi, var gladare och starkare och inte tvivlade så hemskt mycket på min utbildning. Dock är det möjligt att allt av det kommer bli bättre så snart jag tenterat. Prestationen och jag borde nog ta ett allvarligt samtal igen.
Jag vet att det är tänkt att jag ska bli glad, men jag blir bara orolig och tror att jag lurats när människor konstaterar att "det är klart du klarar tentan, du är smart och har förmodligen redan pluggat nog". Jag tänker bara att det gör misslyckandet ännu mer förbjudet.
Prestationen, hör du på? Jag tycker inte om dig när du gör så här. Motivation och ambition är bra. Allt därutöver ska du ge fullständigt fan i.

Och när jag ändå pratar med mig själv: nej, alla hatar dig inte. Och snälla, snälla, sluta upp med att gömma dig på skoltoaletten och gråta. Jag har redan gjort det i tusen år och jag är trött på att vara en sådan.
Kan du inte bli sådär glad, stark och relativt lycklig som du var för någon månad sedan? Det var en bra grej. Jag är övertygad om att jag var lättare att tycka om då, och snälla du, det är nödvändigt att vara lätt att tycka om. Annars kan man hamna i hemska cirklar och ja, jag har vandrat dem också i tusen år och jag vill inte göra om dem heller.
Och när jag ändå håller på skulle jag gärna vilja bli en som inte tycker om mest igen. Jag vet att det är vackert och modigt och på något plan är jag faktiskt stolt över att du vågade, det var bra, men nu börjar det redan tära på mig och kan du inte sluta med det, snälla?

Men tack, tack för den där lugna vetskapen att jag orkar. Jag kanske inte vill allt detta, jag kanske ber om att få slippa, att någon ska ta kalken ifrån mig, men tack kära du för att du orkar, och för att du litar så helt på det.

Jag är så mycket på den säkra sidan. Ont och gråt och den bittra bottensatsen, men allt detta på den säkra sidan.

Tack alla himlars gudar för det.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok