18 april 2005


Jag kan inte skriva fritt för mitt liv är så lite om mig och så mycket om mig i relation till andra människor,
och det gäller att vara stram i vad man skriver om andra människor; ord blir skarpare i text,
och ord som jag en gång sagt är så mycket svårare att skriva.


Det är en kamp i sig att fortsätta hålla mig från självföraktet, det kan jag skriva. Jag tycker inte om hon som kommer ur min mun och genom mina ansiktsdrag. Jag vägrar tro att det är hela jag. Det är inte som jag minns mig från sist då jag trivdes helt i mig.

I vissa sällskap är det lättare. Men jag vill inte ha det så att jag bara klarar vännerna, den absoluta tryggheten. Det skulle vara så mycket som gick mig förbi då.


Man blir så svår att tycka om när man inte tycker om sig. Det gör verkligen ingenting lättare.


Jag brukade kalla det skov, mitt självförakt, för att betona periodiciteten och att det går över men att det är mer utdraget än bara anfall.
Det här är återfall återkomst metastaser men det är inte samma. Upprepandet av detta, för vilken gång i ordningen?, det är bättre nu.

Mantra självövertalning påminnelse.


I kväll är ingen bra kväll. Rastlösheten en känsla av ensam.


Bättre har det varit. Igår i solskenet i bara linne och med buskviol i håret. I torsdags glass med kolasås och te och famn att vara sorgsen i. Sex par nya strumpbyxor i glada färger på rea. Cykla till skolan om morgonen utan vantar. Känna sig trygg i samtal. Jag har beställt skivor för första gången på mycket länge. Sång i universitetsaulan med så många röster. Fika. Spanska jordgubbar vid Fyrisån. Diflucanrecept. En full kakburk.


Konkretisera mera.

Körfestival förrförra helgen. Tog hela lördagen men var roligt. Stämsång är grejen, mina vänner. Sedan sittning och körbonding och foxtrotlektion på innergården till Göteborgs och komplimangen att jag dansar sextiotaligt.

(Mycket underhållande, det där. I klädstil kan jag gå med på att jag är sextiotalig ibland, det tycker jag är fint, men i dansstil och i föreläsningsanteckningar? Jag antar att det är en komplimang för min popflicka within.)

I helgen en shoppingrunda med letande efter bröllopskläder, och det kan sluta med att jag köper en rosa kavaj, faktiskt. Jag skulle inte definiera det som särskilt Karin, men det är väl bara att anpassa sig efter modet (och helst efter H&Ms så blir det billigare) och krypa till korset och hej vad det går.

Dessutom några dikter som jag fortfarande är nyskrivet-förälskad i, och det kom vid rätt tillfälle! Jag kan ju skriva, men det var alldeles för många dagar då jag inte ens öppnade Textredigerare och det är så lätt att börja ifrågasätta helt då.
Sedan är det ju en annan sak hur saker håller över några dagar och med nyktra ögon, men bara det här ruset; allt det är värt, det är så värt det, det är så skönt.

Jag lånade ett gäng bra diktsamlingar på biblioteket i lördags. Tomas Tranströmers "Den stora gåtan", och så Eeva Kilpi och Claes Andersson. Både Eeva och Claes är sådär skenbart enkla att man glider igenom i sin läsning, men sedan inser man just hur exakt och rytmiskt formulerat det är och läser igen.

Ja jädrar anamma hörni, nu ska det bli diktlista i stället för låtlista! Och jo, för det är såhär det är nu, hur jag än tvivlar och fnyser om finkultur ibland; just nu vill jag ha poesi, mycket, och den fyller ett rum i mig. Ja.


"Kärleksdikt" - Bengt Anderberg ur "En äldre herre med glasögon"
(just för formuleringen "inte mer än som ryms mellan tummen och pekfingret
när jag tar i ditt öra)


Tänk,
sa jag i det ögonblick jag var säker,
vi passar ihop.

Ja, sa han. O, att vi möttes!

Resten minns jag

Eeva Kilpi - ur "En sång om kärlek och andra dikter"


"Ibland får jag en obetvinglig lust att skada"
ur "Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider"
och
"Vi ligger ihop du och jag"
ur "Bli, tillsammans"
av Claes Andersson
(Tillsammans allt man behöver veta om parförhållanden, nästan.)


"Kemi" - Thomas Tidholm ur "Friluftsliv i strandområden"
och min mesta favorit "Det vackraste som sker" ur "En broschyr om smärta" (titeldikten är också fin!) som man kan hitta i min gästbok.


Nu har jag skrivit mig gladare. Nu vill jag också berätta om hur jag vågade mitt hjärta, vågade en viss maktlöshet, vågade och mitt hjärta har inte lämnat mig bitter, det säger stilla att det var värt det, att för all del inte heller detta blev som jag hoppades ("Ska denna kärlek bli som jag önskar?" frågade Majakovskij och också hans svar var nej, intertextualiteten spritter banne mig i mig) men ljuset större än mörkret, kraften i att ha den mest blottade strupen och mjukt är mitt hjärta, ännu, alltid.

Jag vill vila så i min tillit till min allmänna utveckling såsom jag vilar i min tillit till min kärlek. Just så!


Och till alla som läser det här: hojta om någon vill gå på teater med mig och se "De frusna på torget"! Eller annan teater, men då får vi vänta till nästa månad för det ekonomiskas skull, men jag är med stor säkerhet på idén.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok