29 mars 2005


Ömsesidighet.

Härom mina tankar just nu. Runt det ömsesidiga och besvarade.

Reciprocitet, för att använda ett mer avancerat ord, fast nej. Reciprocitet är ett sånt där besserwisserord som jag använder ibland bara för att få skryta med hur många synonymer som ryms i mina neuroner. (Där igen. Jag kunde precis lika gärna skrivit "hjärna", men det är förstås häftigare med neuroner. Nåja, det skyller jag på min utbildning.)
Ömsesidighet säger precis vad det handlar om. Dessutom är det snyggare. Samt, som om inte det vore nog, är det en av de snitsigare synonymer för hångel jag hört; "utbyta bevis på ömsesidig uppskattning". Jag fortsätter att pusha för Nevil Shute, och har burit upp "Mannen med sälgpiporna" från Småland, så om det är för långt till biblioteket är det bara att låna den av mig.

Ömsesidighet. Det är lite pladdrigt i mitt huvud och i mina fingerblommor (dagens ord! poesin finns överallt, även i histologi), men jag har lite fintrådiga resonemang nu äntligen igen som jag vill reda ut.

För det första: den grundläggande ömsesidigheten i mänskliga relationer. Det tror jag på. För det är ju så lätt att tycka om någon som verkar tycka om en. Det bara händer.
Det är svårare att tro på det på andra hållet. Att när jag tycker att någon verkar fantastiskt bra och trevlig, så kommer det märkas, mer eller mindre förstås men ändå, och det ökar sannolikheten för att personen ska tycka om mig.
Och nej, det är inte någon fysikalisk lag, och ja, det kan bli ickeömsesidigt utan vidare; men jag tror fortfarande att det är grundmekanismen. Den tron gör att det känns mycket lättare för mig med människor.

Men därifrån. Det är som sagt det grundläggande. Tycka om och inte tycka om.
Men alla nyanserna. Hur mycket tycker jag om dig, hur mycket tycker du om mig, är det lika mycket, är det på samma sätt?
Dessutom kärleken, den lyder något mindre under ömsesidighetsprincipen. Många fler olyckliga kärlekar än vänskaper, inte sant?

Å andra sidan: är det nödvändigtvis av godo? Ömsesidighet? Alltid?

Jag var hemma över påsk. Eller kanske hemhemma. Flogsta blir mer och mer hemma för mig, om än något mindre just nu, när jag har köket fullt med disk och väskan står ouppackad på rummet och Sannas rum är mörkt och tyst. Men det handlar nog snarare om trivsel. Jag är hemma här.
Alltså: jag var i Smålandsstenar över påsk. Jag träffade min familj. Det var inte en odelat positiv upplevelse.

En odelat positiv upplevelse var dock mina syskonbarn. Åh, jisses, ibland gör de mig fullständigt övertygad om att någon gång vill jag föra mina gener vidare. När de klättrar på mig och leker låtsaslekar med mig, till exempel. Och nej, jag känner ingen vars barn jag vill föda, och jag har fortfarande inte tålamod nog för att bli en bra förälder. Men någon gång, sedan. Om en fem sju år kanske.

Det mindre positiva var resten av min familj.

Jag tycker om min familj. Det är inte det. Och vi är harmoniska och välfungerande, relativt. Det är inte som att det är en Norénpjäs. Vi kan göra saker tillsammans. Vi kan fira högtider ihop. Vi kan skratta och äta stora mängder mat och uppföra oss familjelikt.
Men jag vill minnas att det varit bättre. Jag vill minnas att det någon gång fanns en tid då vi kände varandra. På riktigt.

Ömsesidighet. Jag och mina bröder är lika långt ifrån varandra. Vi vet vad den andre gör om någon frågar. Min yngsta storebror läser företagsekonomi B i Linköping. Min äldre storebror arbetar i socialtjänsten i Göteborg, med ungdomar. Vi vet något mer om varandra, några extra detaljer. Min yngsta storebror spelar innebandy flera gånger i veckan. Han tycker om Peter Englund och U2. Min äldsta storebror läser en kvällskurs om genusperspektiv på psykologi. Han gör musik på sin dator som hobby.
Det motsvarar vad mina bröder vet om mig. Och i söndags gick jag från bordet och grät för att de satt där och drev med min stereotyp (ja ni vet, feministvegetarianKånkenryggsäckvänstersympatier, ni vet och ni vet att jag är medveten om det också, men att det fan är lika fånigt att välja sina åsikter och preferenser så att de inte är stereotypa som det är att välja dem för att passa in i en mall). Det var struntsaker och jag borde kunnat ta det bättre, men det som gjorde att jag inte ens kunde ruska av mig det hela sedan var att det var sant. För dem är det sant. För att de inte känner mig mer än så. Eller visst, de vet hur jag var för fem år sedan, för tio år sedan. Men inget nu.
Det är också därför jag blir tårvarm i ögonen när de retar mig för att jag var så förtjust i Peter Jöback när jag var 14. För att det inte bara är storebrorsjävelskap. Det är allt de vet om mig nu.

Och jag vet lika lite om dem. Ömsesidighet.

Men gör något åt det då? Prata med dem? Sitt inte bara där och gnäll?
Ja. Det är så jag brukar tänka. Men den nya varianten:
Att de inte heller gör något åt det.
Jag skyller inte ifrån mig, våra relationer eller frånvaron därav är lika mycket mitt ansvar,
men lika mycket deras. Det är en ny tanke för mig, vilket kan verka fånigt, men det är sant.

Är en ömsesidig frånvaro av att känna någon på riktigt en bra ömsesidighet?

Kanske begär jag för mycket. Kanske är det fullständigt normala syskonrelationer?

Dessutom min pappa. Här hävdar jag att en ömsesidighet inte vore av godo.

Min pappa känner mig inte heller. Och nej; det är inte heller mitt fel. Det är fanimig ännu mindre mitt fel.
Vi pratar kanske en gång i veckan i telefon. Max. Och det är alltid samma sak. Jag får avbryta min pappa i hans anekdoter om hans jobbarkompisar för att berätta något om mitt liv.
Saker min pappa _kan_ hålla reda på utom det: om jag har någon tenta och hur den går.
Saker min pappa inte ens försöker hålla reda på: någonting om min bekantskapskrets sedan jag flyttade hemifrån.
Och jag vet vad växeltelefonisten på hans jobb heter och vilket ben kommunchefen bröt och de inbördes relationerna mellan hans underordnade.
Det vore en frustrerande ojämlikhet i vilken relation som helst. Men det gör det värre att han är min förälder. Åtminstone enligt den bild jag har; där är föräldrar alltid grundläggande intresserade av sina barn. Ovillkorligen.
Vad som svider extra med detta är att min far vet _allt_ om mina systersöner. Och ja, det är visst något med barnbarn, och ja, det är mer spännande hur den yngsta lär sig prata bättre och bättre för varje dag än hur jag strävar på med mina endotel och kolesterolestrar. Det är jag helt med på. Men det känns inte rimligt att han vet vad mina systersöners dagiskompisar heter och var dessa bor och hur gamla de är, på året.

Jag känner mig fånig och uppmärksamhetssvartsjuk när jag skriver det här. Jag har inte ens formulerat det här för mig själv innan. Det är som att vara avundsjuk på sina småsyskon eller något (antar jag, för jag är yngst av mina syskon). Jag är en vuxen människa. Det är en barnslig känsla.

Men är det inte meningen att man är sina föräldrars barn hela livet? På vissa sätt? Åtminstone på sättet att de är grundläggande intresserade av en?

Jag saknar mamma. Jag vet inte alls hur det hade varit om. Jag gör säkert en idealiserad bild i efterhand.
Men jag vet att det var henne jag pratade med. Då när hon fortfarande fanns.

Och jag reagerar så på allt med bröstcancer. Idag berättade föreläsaren att 90% av tumörerna hos människor över 45 år uppkommer i epitelceller, till exempel körtlar, till exempel mjölkkörtlar, och några sekunder efteråt upptäckte jag hur jag spänt min kropp. Eller när det nu var, några veckor sedan? då någon av mina kursare, jag minns inte vem, och jag hade följande diskussion:
Kursare: Cancer i könskörtlar är mycket mer ärftligt än andra cancrar. Testikelcancer, bröstcancer.
Jag: Nej, det finns det inga belägg för.
Kursare: Jo, jag har läst det.
Jag: Det finns ärftliga former av bröstcancer. De flesta är inte det.
Kursare: Jo, men det är vanligt med ärftlighet hos cancerformer i könskörtlar. Jag läste det i en artikel.
Jag (säger inte): Min mamma dog i bröstcancer håll käften för helvete!
Jag: säger inget

Det är en sådan svulst i mig, detta. Snart sju år sedan. Ibland är det frånvaron av sorg som sliter mest i mig. Ibland tänker jag att jag verkligen borde kommit över det vid det här laget.

Men det är förstås därför jag skulle vilja ha mer av min familj.
Det var ett tag där, efteråt, när vi slöt oss samman, när vi kramades en massa, när vi inte pratade med varandra för det har vi väl aldrig gjort så mycket, men när det ändå kändes som om vi kände varandra och var i varandras närhet på riktigt.

Nu känns å andra sidan blotta tanken att prata om henne med någon av dem kväljande. Just det ordet, läs det igen: kväljande. Som att... som dikterna i dödsannonserna som någon anhörig har skrivit och som saknar litterär kvalitet, som de känns om man läser dödsannonsen för någon man aldrig känt.

Hur det nu kan vara så. Det är så. Det är inte så jag skulle vilja att det vore.


Jag tänkte skriva mer om ömsesidighet; om ömsesidigheten mellan mig och dig och det ömsesidiga i våra tvivel och hur det inte heller är det minsta vackert och önskvärt, och alls inte som i Hollywood (där är man bara ömsesidigt förälskad), men hur det ändå är så mycket enklare än det kunde varit, om det varit ensidigt. Men det är nog klokare att prata istället, och jag borde ändå sova nu. Men jag kan skriva här, så att alla kan läsa, att jag är så glad åt att jag kan prata med dig, och att du pratar med mig, och oavsett vad det annars så är det tillit i rörelse på två håll och den ömsesidigheten, tack för den.


Jag har ålagt mig ett skrivbeting på 500 ord om dagen för att andas liv i kreativiteten igen, och jag hoppas att det det ska avspeglas i dagboken, och ännu hellre att jag ska skriva något Litterärt. Jag fick ett par idéer igår som jag ska använda som skrivövningar om inte annat. Att komma tillbaka till dikten, för att alludera till en titel på en bok av Niklas Rådström som jag inte ens läst.

Hej.



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok