15 mars 2005




Kära dagbok.

Det är ny delkurs och lugnt och massvis med tid och bara ett par timmar schemalagt om dagen.
Jag har för mycket tid och jag hinner med för mycket oro. Nu kan man ju invända att det inte är tidens fel. man kan använda sina stora mängder tid till konstruktiva saker. Detta kan jag inte förneka. Jag kan bara konstatera att jag inte ens skriver. Och det där att börja inläsningen i tid... moahahaha.

Utbildningspeppen är låg igen, men jag hyser stilla förtröstan. Det tar sig säkert.

Likaså är min människotilltro och trygghet inte som den skulle kunna vara, och jag är mer nervös och mindre glad åt sällskap, men att tillåta sig själv sina svängningar, vänta ut dem och inte panika i onödan.

Just nu är livet inte sådär glatt och vackert, men det är nu, och det är fortfarande alls inte så att det måste uthärdas, det är fortfarande värt sig, och jag har själva vissheten om det temporära i mig; inte bara det teoretiska, utan vissheten.

Men onekligen: det är roligare med glädjen.

Annars är det kallt mest hela tiden, och jag är dum i huvudet och i trots mot vädrets makter och lallar runt i kjol. Det ryktas att det är varmare i jeans och långkalsonger än med ett ynka lager strumpbyxor, och dessutom behöver jag nya svarta _igen_. Svarta strumpbyxor borde verkligen spontangenereras i garderoben, och om det nu ska vara så förkättrat svårt så borde åtminstone Lindex barnavdelning ha ett "ta 3 betala för 2"-erbjudande snart.

Hej våren, vad sysslar du med? Kom hit och var varm och hjälp gärna mitt immunförsvar att bli kvitt den envisa förkylningen (2 månader and counting; kan det verkligen vara samma förkylning då? Eller är det bara nästan identiska virus? Och borde jag veta det själv, kanske?).

Jag fick förresten min tenta godkänd med god marginal och det är härliga doningar. 98 universitetspoäng utan omtentamen. Alltså, jag kan ju plugga. Det är min superkraft. Jag skulle kanske hellre kunna flyga, eller till och med höra när mina grannar har sex, men man får vara glad åt det man har.

Vidare: jag sjunger jättemycket kör, för vi övar inför nationskörsfestivalen. Det finns många snälla människor i min kör och min röst är bättre än jag mindes den, vilket kan tyckas märkligt med tanke på det äckliga slem som huserar i min hals. Märkligheter åt det hållet uppskattas.

För alla som bor i Stockholm rekommenderar jag varmt den ryska filmen 72 meter, som går på lördag, 18.30, på Filmhuset. Den handlar om en ubåtsolycka, minns Kursk, och filmens titel syftar på djupet som u-båten blir liggande på. Det är olidligt spännande, ryska män i sjömanskläder och lite skratt också. Det är faktiskt inte ens så att alla dör!
(Och jag vill till norra Ryssland. Archangelsk, någon? Det var mycket vackert där.)

Nevil Shute är en mycket mysig författare. Feelgood smakar bättre när den har några år på nacken. "Pastoral" är en rar kärlekshistoria. Dessutom har jag läst "Puck på internatskola" och "Bra jobbat Puck", två klämmiga danska flickböcker, och "Lowries dotter", en vuxenbok av Francis Hodgson Burnett, med det där artonhundratals brittiskt gemytliga, till och med i en gruva. Felicia läser "Den hemliga trädgården" varje vår av tradition, och jag funderar på det, för det är en så härlig beskrivning av knoppar och trädgårdsskötsel i den.

Nej, inte är det någon pretentiös litteratur jag läser. Det är förstås inget brott. Men jag tycker om mina pretentioner, och jag saknar dem när de avviker.

Men i lördags hade vi textsamtal och det var effektivt och sen åt vi potatisgratäng och chokladpudding med vispgrädde och jag borde bli bättre på att skriva om saker sedan jag fått respons, förstås. Sedan Stinahäng och lite schlager med ett halvt öra och ingen slackar som jag och Stina.

Och i söndags kom någon hem från New York och luktade fint och var en varm famn och jag försöker stundtals frenetiskt artbestämma det lilla djuret som är mina känslor. Stundtals stryker jag det bara över pälsen, som är mycket mjuk.




skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok