7 mars 2005




            Songs are like birds flying upwards over the mountain







Jamen för tusan hakar; jag är möjlig att nå och förmår att nå.


Idag var tredje träffen på Skönlitteratur och medicin, vilket jag kom på när jag råkade titta i almanackan i morse. Men jag hann läsa boken, Frankenstein, på dagens håltimmar, och det vart bra. Och min lärare har lärt sig vad jag heter, det är lite roligt, det var länge sedan jag hade en lärare som gjorde det. (Det är så mycket 80-personersföreläsningar och enstaka laborationer så att det inte är konstigt att inte, men ändå.)

Jag läser in mig själv så i de böcker vi läser, men äsch, jag inser det ju också. När vi läste Främlingen hävdade jag att Mersault borde skärpa sig och spela det sociala spelet. Nu hävdade jag att Frankensteins monster borde ta ansvar för sina handlingar, och för sina mord, eftersom han insåg att de var fel, oavsett hans ömkansvärda bakgrund, och att det hade varit bättre om han tagit livet av sig själv i stället för av andra, för att få utlopp för sin olycka.

Att spela med även när man inte riktigt känner det man ska känna,
och att hellre vända ilskan inåt än utåt.

Och ja, jag tror på båda delarna, för det socialas skull, för sammanhanget, för vår känsla av trygghet med varandra.

Än bättre förstås att vända ilskan utåt, men bort från människor, och att känna det som förväntas av en. Men om det nu inte är ett val.


Åh, jag tycker om den där kursen, den sätter mig i tankerörelse, den får mig att läsa Seriös Litteratur och att formulera mig (om än jävligt trevande, jag sitter där och glider runt i mina meningar och ser lite förvirrad ut) om min läsupplevelse.


I helgen var det jag och mina män, man har roligare än man formulerar sig men varför spara på nöjen? Det var Magnus, Alexander och Ulf, och varma smörgåsar med ost och en ny hemskt snygg lägenhet och Vanilla Sky.

Magnus är en riktigt rar pojke och den stora behållningen av förra veckan var att jag vågade säga fler saker med honom och allt bar. Jag vågade mer tillit och det höll och
oh gud vad jag älskar känslan av att komma närmre någon,
av ökad tillit,
oh gud vad jag älskar dessa ögonblick av vilan mellan människor.

Det är så svårt för mig detta att närma sig någon, ett och två, att lära känna nya människor, det är så svårt och tungt, och ibland flirtar jag med folk bara för att det är något jag är bättre på,
men sedan, när man kommit någon vart, när man tycker om varandra på något sätt, när man vet lite om varandra och kan förlåta hur någon är en viss dag,
det är då det blir bra och fint och kraft.

Och det är möjligt, också för mig.

Just nu kommer det sig mer naturligt, det krävs mindre strävan, det sker och flödar i bra och rätt riktning. Tack för det, heja, och fortsätt orka nästa gång det blir tyngre,
heja världen, heja mig, heja!


Det här är de bästa mp3:orna på min dator i nuläget:
Like spinning plates - Radiohead (Från I might be wrong)
Woman king - Iron & Wine
Upward over the mountain - Iron & Wine
Dreaming of you - The Coral
The power of orange knickers - Tori Amos
Thinking about you - Christopher O'Riley

Dessutom vill jag föra till protokollet att jag nu är den lyckliga ägarinnan av sju manchesterkjolar. Alla har vi våra böjelser, inte sant? Och det ljusnar och töar och en vacker dag snart är det nog dags för tunnstrumpbyxor.
Heja våren!



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok