22 februari 2005


Så lycklig som jag var i lördags när jag stod vid Upplands nation och sade godnatt till Magnus och Caroline.

Det har kommit andra dagar, igår och idag, igår en regntyngd och ett definitivt besked och det värkte i mitt hjärta för människor jag tycker om, idag en oro i kroppen efter intervjun på Hemsjukvården. Jag vill inte skriva om detta för jag vill inte tänka mer på det, jag vill inte vila i det och jag känner inget behov av att minnas det.

Däremot lätt snöfall lördag natt och att bli stående med människor som dansat sextiotalssoul och indiedisco med mig hela kvällen och som jag inte ens kände i augusti men som dröjde sig kvar med mig och log och pratade.

Det finns i mina mimiska muskler, mer av leenden, jag ler mot mannen som jag nästan krockar med cykeln med i cykelstället, jag ler mot killen som huttrar när jag kommer in med kalluft omkring mig, jag ler mot mina bänkgrannar i föreläsningssalen när föreläsaren drar ett ovanligt torrt skämt, jag ler mot Jonas när jag springer på honom i bokrean.

Jag strävar på. Det faller snö och det är så kallt att jag knyter nävarna i tumvantarna när jag leder min nypunkterade cykeln från min jobbintervju. Jag vågar mig på att prata om litteratur med Magnus när vi gör bokrean tillsammans; jag berättar om att jag tycker mycket om diktsamlingstiteln "Om det är osynligt, så fånga det med öppna händer". Jag berättar om att Anna-Lena kallade "Hohaj" århundradets svenska roman, fast sen köper jag inte "Till Mervas i alla fall, fast jag inte ens läst den. Jag håller upp "Blonde" och pratar om Joyce och Marilyn. Till slut köper jag Arne Johnssons "Del av detta och avskild som alla", och när Magnus har sprungit på sånglektion går jag in på Studentbokhandeln och köper mer pretentiös lyrik; Marie Lundquists "En enkel berättelse",  och en antologi i urval av Bob Hansson. Jag funderar på att gå tillbaka och se om jag hittar en till Magnus också, som han tror på bejakande dikt, och antologin har undertiteln "Dikt för dig som föredrar livet".
På hemvägen drar jag på min cykel, och stannar plötsligt och bestämt för att köpa med mig en semla hem. Jag har ätit cirka sjuttio gram äcklig choklad sedan frukost. Jag lämnar in min cykel och ska få lagad punktering och bytt kedja för 220 kronor. Jag funderar på hur jag ska klara mig ekonomiskt utan sommarjobb, om jag skulle klara mig ekonomiskt utan sommarjobb, och på att jag kanske inte ska klippa mig ändå. Idag har jag köpt: kontaktlinser för ett halvår (481 kr, via internet), äpplen och choklad (9,50 kr), böcker (134 kr), pennor (23 kr) och en semla (15 kr), och betalat en DN-prenumeration som inte kommer aktiveras förrän i mars (291 kr) och mitt medlemskap i MSF, MedicinStuderandes Förbund (250 kr).

Jag har pluggat så dåligt idag, men jag pratade om min tentaångest med Magnus och han lade sina händer på mina axlar och sade att jag är smart och redan har pluggat hyfsat mycket och säkert kommer att få godkänt, och när han flyttade händerna var mina nackmuskler något mindre ihopkrupna.

Jag lyssnade på Doktor Kosmos när jag pluggade och sjöng med och det var härligt, och jag ägnade en liten stund åt att tycka synd om folk som inte lyssnar på Doktor Kosmos. Första skivan är faktiskt fantastisk. De andra med, men idag tänker jag särskilt på Rymdemannen.

Jag strävar på. Jag äter min semla till Scrubs och ler igenkännande åt det där med den vita rocken och tänker för tusende gången att Hannes hade helt rätt och ändå inte när han påstod att jag är så lik Elliott. Hon är snyggare, men jag är inte fullt så neurotisk.

Så lycklig som jag var i söndags när jag och Ulf lekte utklädning med mina schalar och halsband och smink. Min ljusblå ögonskugga är så galet snygg på honom. Jag provade hans jeans och de skulle varit skitsnygga på mig i en två storlekar mindre. Vid tillfälle ska jag få prova hans manchesterkavaj, men det är svårare att klä ut sig till man. Kvinnlighet är ett spel på ett helt annat sätt. En kvinna i för stora jeans är inte som en man i kjol.  I höstas ville jag dragkinga, men det blev aldrig av. Men man kanske inte behöver vara seriösare med det än en sån här lek.

I fredags bjöd jag pappa och hans särbo på middag, broccolipaj med tomat och så kladdkaka med glass, och cider och servetter och levande ljus och städad lägenhet. Jag var glad och stolt. I söndags fikade vi på Ofvandahls och glädjen i att jag tycker om min pappa och att han är så snäll och att jag tycker om Kerstin och hur bra det är.

Jag är stundtals så lycklig. Jag tänker på människorna och på det lilla mjuka hjärtat jag har. Jag nämner vid namn som en välsignelse, som en besvärjelse. Jag strävar på. Jag kommer ihåg glädjen, ibland i kroppen och för det mesta åtminstone i tanken.







skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok