14 februari 2005 Det är bra, det som händer. Jag öppnar mig som ett djur som kommer ur idet, som en pappersblomma i vatten, som en knopp. "Oh dessa dagar; dessa dagar med blåhimmel och flyt, dessa dagar då livet rinner varmt i mina händer." För att citera mig själv, jag tycker det är lite roligt minsann, 8 februari 2005 För om jag målar med stora linjer över mina ouppdaterade veckor, tjocka drag med akvarell, så är det i klarare och starkare färger, framåt. Mot den senaste veckan och bra känslor och ja. Jag klarade min CBB1-tenta, det var mycket oro om den, förmodligen här i dagboken med. Jag klarade den med fet marginal och full poäng på ett par frågor och kommentaren "Fin poesi!" till mina rim om brunt fett och mitokondrier. Jag klarade den och jag insåg att jag på något sätt fått det till att jag inte riktigt förtjänade mitt liv om jag inte klarade den, så stort var det, så uppsvällt och överförstorat. Lättnaden sedan, tänk er den! Nu känns min utbildning faktiskt rolig. Ja. Rolig! Det är ordet. Intressant, också, kanske oftare, men ändå. Det är roligt med histologi, att titta på infärgade celler och kromosomer och mitosens faser. Det är riktigt galet fascinerande med apoptos; att det ligger ett självmordsprogram i varje cell i din kropp, och att den måste få stimulans av positiva faktorer, till exempel tillväxtfaktorer, annars sätts apoptosen igång. Men det gör den inte. Hela tiden väljer dina celler liv. Hela tiden får de sina positiva faktorer och fortsätter leva. Nu. Och nu. Och nu. I dig. Dina celler väljer liv. Och sedan finns det samband till cancer också, och jisses, cancer, cancer är så galet fascinerande. Det finns så många fiffiga försvarsmekanismer och samband i kroppen. På det hela taget är kroppen så storslaget slug, så att man blir sittande och tänker "oh, är det så det funkar!" och då lär vi oss ändå bara ytan, grundmönster etc. För några veckor sedan tyckte jag att jag visste allt jag ville veta om cellbiologi, men nej. Jag vill veta det här. Det är spännande. Det är häftigt. Det är tokigt bra poetiska metaforer. Jag kommer på mig själv med att på allvar fundera på att man behöver ju inte bli kliniskt verksam, man kan doktorera, man kan lära sig mer och mer, även om man förstås måste snäva av sig då. Nu är det virologi i en vecka och jo! till det också, virus är riktigt häftiga de med. Dessutom hade vi en riktigt spännande socialmedicinare som föreläste för oss i fredags, och socialmedicinare, det verkar faktiskt mycket intressant det med. Här tänkte jag ursäkta mig för att jag skriver om min utbildning, men äsch, den är ju en stor del av mitt liv, och det är min dagbok, och det kommer förstås lite snaskigheter om min person också, lita på det. Jag är mindre rädd för människor, jag får samtal som gör mig så glad, vi pratar om naturhistoriska museet och Tori Amos och jag får komplimangen att mina anteckningar ser ut som om någon gjorde dem på 60-talet. Och så skrattar jag, jädrar, jag visste inte att det var det som fattades förrän jag gjorde det. Eller ja, skratt i det sammanhanget, med min klass, med de människorna. Sedan vore jag väl fan inte jag om jag inte hade min inre oro, och om jag inte kämpade undan självföraktet och funderade på om det innebär att jag tar bort självkritiken också. Upp till kamp emot självföraktet, absolut, det är inte konstruktivt någonstans, men frågan är om jag inte blir för binär, om jag slår bort all den berättigade självkritiken också. Ännu en balans att arbeta med. Framförallt handlar det om att jag blir så odrägligt besserwissrig, så att jag vill strypa mig själv. Jag vet det, jag hatar det, och det slinker ur mig lik förbannat. Sedan så blir jag stående och funderar på om jag är så där totalt odräglig, nej, och nej alla hatar mig inte, och jag vinner över självhatet, som sagt, men frågan är om jag inte är ganska odrägligt besserwissrig, och att jag ju måste inse det för att kunna förändra det. Balans. Dagbok, då. Vi går nu in i högre förstoring. Använd immersionsolja. Igår var jag i Stockholm och träffade Alexander för första gången sen i maj förra året. Alldeles för länge sedan. Han var fin och Alexandrig och luktade som jag mindes honom, och var en gentleman och hade snygga glasögon och jag tycker om Alexander och jag är så glad att han inte gått mig förlorad! Jag är så glad åt det. Glad och tacksam, för inte fan har jag betett mig bra mot honom alltid. Nåd. Och ett par timmar på Naturhistoriska riksmuseet, att han ler åt mig när jag löper faktaamok på utställningen om kroppen, hans min när vi kikar på hans nya lägenhet, hur vi håller varandra under armen för att inte halka i snön, en lång kram på bussterminalen dit han följer mig. Sedan grät jag på bussen hem, och jag grät på tåget dit också, men jag tror att det var för att det var bra när jag åkte hem och för att jag hade ont i huvudet och svanskotan när jag åkte dit. Det hade jag resten av dagen med. Och svanskotan är fortfarande inte på min sida. (Eller jaja, på min dorsala sida, men ändå...) (Läkarhumor. Jag skojar inte. Eller jo, det var ju det jag gjorde. Eh. Jag lovar, Sahara är mindre torrt. Det hemska är att jag tycker att det är roligt.) Så går det när man cyklar på snötäckt is. Det är inte sådär smart, kanske. Men man är student och man ska hinna med sitt tåg. Och vad tusan, det mesta läker. Kroppen är ju en fantastisk pryl. Idag var en heldag. Först kom jag försent till första föreläsningen, för det var fortfarande ohemult mycket snö (jag gillar snö, men som sagt, cykelbiten...) Men sedan gick de fyra timmarnas föreläsning riktigt fint, och de sista två timmarna var om virologi, vilket som sagt var riktigt underhållande. På första föreläsningsrasten fick vi dessutom skönsång, som var det bästa med allahjärtansdag på länge. Rimmet puder och ekonomluder var alls inte illa. Virologiföreläsaren pratade om HIV, och att det inte sprids med myggor eftersom det inte kan korsa artbarriären, och om att det i början av åttiotalet var en sjukdom som mest drabbade homosexuella män. Sedan berättade han om att det hade varit en tentafråga, varför HIV inte sprids med myggor, och om en student som svarat "men hur ska de komma in i analen?" Och jag antar att jag är överpolitiskt korrekt som inte tyckte att det var riktigt roligt. Jag vet inte. Som skämt är det väl harmlöst, det är det nästan alltid, men det är ju inte bara det. Det är ju också det att det är lagligt att säga att homosexualitet är en cancersvulst på samhället. Testa att säga det om judar eller färgade och se om du kommer undan med det... Dessutom så kunde jag ju inte låta bli att, under senare samtal, påpeka att det nu faktiskt bara är 50% av de homosexuella männen som sysslar med analsex, varpå jag fick svaret "ja, men då går det väl jämt upp?". "Aktiv/passiv, andra sorters sex än penetrering, bla bla" sade jag inte. Jag bara tänkte det. Jag kanske borde. Nåja. Det lär väl komma fler chanser. På eftermiddagen besvarade vi seminariefrågor i grupp, något som var ineffektivt men gemytligt. Belgiska chokladhjärtan och torr humor. :) Sedan pluggade jag duktigt i biblioteket tills det var dags för uppropet i "Skönlitteratur och medicin". Om den vet jag inte riktigt vad jag ska tycka, än. Merete Mazzarella leder kursen, och det här banne mig häftigt, jag minns att jag brukade läsa henne i DN:s kulturdel, och jag pratade med biomedicinarflicka om Chloe, av alla band. Å andra sidan sade hälften av de som satt där att de ville läsa kursen för att få bli lediga senare, och vi ska inrikta oss på läsande i stället för skrivande för det var vad folk var intresserade av. Muh. Jag får se det som en bokcirkel med mycket kvalificierad ledare. (Fast jag tycker absolut att Anna-Lena var bättre. Framförallt på att få sin åsikt att vara just en åsikt i mängden, och inte Det Rätta. Vi hade en seriös och bra diskussion i huruvida de egentligen har sex i Fröken Julie, till exempel, och jag vet att litteraturvetarsvaret är att de hade det, men vi kunde ändå diskutera det öppet.) I och med det råkade jag ut för dagens andra brott mot min världsbild. En av deltagarna hade med en någramånaders bebis. "Är det en pojke eller flicka?" "Pojke." "Ja, jag tyckte det, han såg så maskulin ut..." "Ja, är det mammas lilla muskelkille, åh så manlig." Jag menar, ärligt talat. Social konstruktion av könsroller, någon? Barnet var så litet att det just lärt sig sitta. Det var inget maskulint med det. Det var ett barn. Och innan det ens förstår språk börjar det få höra att det är muskligt och manligt. Du milde. Jag cyklade hem och kände mig skrivnördig, queer och feminist. Och det är för all del saker jag gärna definierar mig som. Men jag vill inte vara det i motsats till världen, jag vill att världen ska vara sådan! Insikten att mina åsikter är radikala och att min bekantskapskrets inte är representativ är alltid lika förvånande för mig. Det är som att jag fortfarande kan bli förvånad när folk äter kyckling eller köttbullar till lunch. Hallå, äter man kött fortfarande? Jo, ja, just det... Så. Annars vill jag också föra till handlingarna filmerna Code 46 (en blandning av Eternal sunshine och Lost in translation. typ, fin) och Fyra nyanser av brunt (ja, ni vet), åsedda med gentlemännen Magnus och Ulf. Mänskligt umgänge är bra för mitt filmtittande. Och för den delen annars också. Och det finns människor omkring mig. Jag måste också passa på och skriva offentligt att Sanna är min bästa kombo, och det skulle hon vara även om jag haft tusen innan. Hon är snäll och bra och det är så vilsamt att vi har våra radikala åsikter åt samma håll, och allt det bra med att ha en vänlig själ att berätta sina sorger och glädjeämnen för, och att titta på Scrubs med, och att dissa andra teveprogram med, och aow, Sanna är den bästa. Om en vecka ska jag på intervju för sommarjobb. Hemsjukvården. Det känns skönt att vara ute i god tid och jag tror nog jag kan få det. Min pappa skickade ett bildmeddelande med ett hjärta på Alla hjärtans dag. Den bästa musiken just nu är popdängan "Hey Kwanongoma!" med The Ark och den fantastiska lilla låten "Waltzing me all the way home" med The 6ths. Jag har också spelar "Orange crush" med R.E.M. (de spelade den i globen, <3!) och "Upward over the mountain" med Iron & Wine mycket på senaste tiden. Jag skriver. Inte nog med lite. Det kommer så småningom. Det senaste är rim. !. Det är spännande att leva. skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok