25 januari 2005 25 januari 2005 25 januari 2005 25 januari 2005
25 januari 2005 25 januari 2005 25 januari 2005 25 januari 2005


Jag har mina dagar då allt är fullt av kärlek, all is full of love, det kanske faller snö eller så är det blåhimmel och sol, jag sjunger på en glad poplåt och ler mest hela tiden av bara farten.

Jag har också mina dagar som är långfredagar, oavsett tid på kyrkoåret och veckodag, mina korsfästelsedagar, då jag dras mot jorden och kvävs. Då ser jag inte någon annan väg att gå än den som leder till dödsskuggans dal, då hör jag  folkmassor ropa "korsfäst, korsfäst!".

Nu senaste har det varit spikar genom mina handlovar.
Eller;

jag sover inte jag vaknar inte heller i min säng ligger jag stilla i koma hela dagen och kroppen min går ut, köper mat, går på föreläsning, skriver anteckningar i tuschfärger. jag vet inte om ni märker att jag fattas mig, det händer att jag också glömmer det, men kanske är det just så tydligt när vi ska försöka tala med varandra, jag har ingen klangbotten längre och ibland kan jag inte ens uttala orden.
om natten somnar jag, jag mjuknar, jag rinner in i mig själv, fyller mina lumen, mina hålrum. om morgonen minns jag inget, inte ens mina drömmar, och mina muskler spänner sig mot världen när jag vaknar, knyter sig också om mig, men det går inte att hindra. jag lämnar mig,
och jag lämnar mig,
och jag lämnar mig.

Och jag är rädd för människor och jag darrar och det värsta med fyratimmarsföreläsning och laboration är att jag är rädd alla rasterna, rädd för om jag ska prata med någon, om jag ska lyckas säga vettiga saker, om jag ska äta lunch med någon, om jag ska börja tro att alla hatar mig, eller åtminstone föraktar mig, om jag ska lyckas bete mig normalt så att ingen märker något.

Det är inte alltid så, tack gode gud, inte ens särskilt ofta. Men jag förstår mindre och mindre hur jag orkade mig genom gymnasiet, så förbannat ensam och så rädd, och att det var mitt standardtillstånd.

Nu är det bara ibland det händer, som isen brister under mig, som jag faller genom och in i mönster.
Jag måste se det så. Att jag är bättre nu. Att det är bättre nu. Men i eftermiddags när jag kom hem från skolan kunde jag inte se det så. Då var det bara samma jävla mönster känslor gråt igen, samma samma och ingen förändring i sikte åt något håll. "Det kommer aldrig att bli folk av mig", för att citera mig från igår.
Men det blir det. Det är det. Jo jo jo. Okej, jag är inte bra på att initiera sociala kontakter med människor, men vad fan, derivatan är positiv och jag blir bättre, jo.
Och lilla raringen Karin, strunta i att oroa dig för tentan du får tillbaka i övermorgon, det är inte hela världen om du kör den och du är fortfarande bra och intelligent ändå, och du är inte det du presterar, andas andas. (Jag får tryck över sternum när jag tänker på dugga nästa vecka, jag är en verbal människa men inte när det kommer till mina studieprestationer, de går i kroppen, jag minns andnöd på anatomikursen.)
Och älskling, du kan skriva, allvarligt talat, sluta sjåpa dig, det finns rytm och precision, inte fullständigt och inte på minsta sätt nog;
men inte fan är det meningen att jag ska vara färdig
Jag är 21 år och för all del, det är dags att säga farväl till idén om mig som underbarn, och jag håller på och vinkar iväg idén om mig själv som ung debutant också, men nog jävlar ska det, tids nog, bli texter som är av värde också för andra människor, texter som står på egna ben och tillför något, att det inte blir det nu är en sak men jag tror mig om kapaciteten, jo det gör jag, så skriv skriv skriv så att jag kan komma dit, skriva så.

Detta är vad jag bygger mig på: min intelligens, mitt skapande och mina mänskliga relationer. Det är det viktigaste med mig och det är. Faktiskt.

Titta. Självpepp! Och den fungerar faktiskt inte så oävet. Titta som jag faktiskt orkar mig själv.

Man kan ju verkligen ifrågasätta varför jag lägger ut det här på internet. Men jo; för att det tvingar mig att göra mig mer begriplig om jag vet att någon kommer läsa, och för att det finns en stor lättnad i att inte vara ensam om en känsla, att bekräftas i att någon annan också, och om jag får den lättnaden så vill jag också försöka ge den.
Det finns en sådan vits i att beskriva sitt elände: mot själens obotliga ensamhet. Och dessutom att sätta fingret på, verbalisera, få det ur blodet. Till det att beskriva, så att man vet vad det är som händer och har hänt, så att man kan röra sig från det.

Jag är pretentiös och härlig.


Och som avslutning ett alldeles nytt och fint minne; i lördags kväll. Att dricka yogite och äta pepparkakor som varit i två Flogstalägenheter och Västerås. Att ligga på sängen under en filt och prata barndomsminnen. Att göra en fras ur Åkrar och himmel med blå ögonskugga och glitter på kindbenen.

Aldrig glömma att livet är så också, att mitt liv är också så. Alltid alltid försöka minnas.



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok