4 januari 2004
och om du dör är du en sjö som sakta stiger i mig
Jag började försöka samla minnen av 2004, redan då
det fortfarande var det året, men det ville sig inte riktigt.
Det säger väl nog att jag inte riktigt minns våren.
Jag ville berätta om hur mycket bättre min höst var, jag
var på väg att göra det, den var så mycket
bättre.
Från Ryssland gick allt bara upp. Eller ja, från och med.
Och det känns riktigt, tryggt, bottnat, hållbart.
Men just nu är det mycket sorg i rörelse.
Först reagerade jag mot tsunamin som mot alla andra katastrofer:
med ett stort NEJ, nej, jag vill inte veta det här, nej, jag vill
inte känna skuld för att jag inte bryr mig, nej, jag vill
inte ha den här gnagande känslan av att min känsla
är fel, av att jag borde känna något annat inför
de här siffrorna av döda.
Sedan fick jag reda på att en vän till en vän var
försvunnen. Jag har hört om henne någon gång, men
inte många, och jag har aldrig träffat henne. Men det gick
igenom, in.
Och sedan riste det i mig av 98, av just den känslan, av just den
där förtvivlan, just den där känslan av att det
här händer inte, just den där känslan av att
gå sönder.
Det är inte lätt att förhålla sig till.
Jag jämför sorg, kom inte och säg att man inte kan
göra det, kom inte och säg att ni inte gör det. Jag
tänker på de som inte vet mer om döden än att en
gammal farfar eller mormor somnat in vid åttiosju års
ålder, och jag tänker att min sorg är större. Jag
tänker på att jag gråter för en mamma som dog
för sex år sedan i vita sjukhuslakan med blodet fullt av
morfin, och jag tänker att en tsunamisorg är större.
Och jag vet mycket väl att man inte kan jämföra sorg.
Det är en sanning av samma grad som att inget är värre
än att förlora ett barn.
Härmed menas inget som helst förringande om att förlora
ett barn. Egentligen bara att klyschorna säger emot varandra
på den punkten.
Jag vet inte varför just den här av alla jävla
katastrofer gick in i mig, och jag vet inte varför den triggade
min sorg, och jag vet inte exakt vad som är vad.
Igår var M här, det var bra, det var skönt att inte
vara ensam, och jag grät i famn och pratade. Om sorgs värde,
till exempel. Och om familj; jag borde måste försöka
prata med någon familjemedlem, vi tassar kring mamma, eller nej,
men runt hur vi känner. Vi nämner visst att mamma gjorde ena
eller andra, men det var först när min syster sade att hon
hade blivit sittande och lagt patiens när hon hörde om
tsunamin, "som när mamma, men jag har ju barn nu, jag kan inte
sitta så, jag tror det är bra" som det slog mig att nej, det
pratar vi inte om.
Syster min. Syster min, jag firade nyår med henne och hennes man
och hennes barn. Jag trevar efter en vettig relation med min syster,
hon var min surrogatmamma där ett tag men sen blev jag äldre
och sen fick hon riktiga barn och ja. När jag pratade om att jag
inte visste vad jag ville bli brukade hon säga att vi var mer lika
än jag riktigt ville erkänna. Nu är jag här,
medicine student, även om det är tvekan tvivel överallt
omkring det. Tenta om en vecka, och sedan är det bara 28
poäng cellbiologi kvar. Och fan, inte är jag så
tänd på det kliniska heller, som det känns nu.
(Vad gör jag här?)
Jag har förtvivlat mycket att skriva om, men det blev sent
igår, det blev förstås hud och händer
också, och jag måste sova nu, och tentaplugg i morgon.
Men jag måste skriva om kärlek också, om kärleken
och sorgen. Om att sorgen är kärlek som är vilsen, med
sitt mål bortslitet. Om att sorgen ska motsvara kärleken. Om
att så mycket som du älskat, så mycket sörjer du.
Från detta härleds skammen över att inte sörja nog.
Och jag har väl också pratat om mitt kalla hjärta, om
att jag inte älskar nog? Mer än något annat var det
så i våras, jag har pratat om hålrum och om att jag
är för kall, för analyserande.
Men som himmelsljus genom mig: tanken på dem jag älskar, jag
sträcker mig till det stora ordet nu. De jag inte vill
förlora, de som skulle fattas mig så. Tanken på
saknaden, jag kände hur det sved i mig, och så nästa
steg:
att det är Prestationen som säger att inte min kärlek
och inte min sorg är nog. Och Prestationen, mina vänner, den
vet fan ingenting, den är bara ett koncentrat av frånvaro av
självförtroende och oro och intellektuell överkapacitet.
Jag har ett hjärta. Jag har en sorg. Jag är nog och jag
gråter och det är okej. Det är okej fast det är 6
år sedan. Det är okej. Det är okej fast det finns
människor som aldrig kommer hem från Phi Phi-öarna, och
all den sorg som strömmar kring det nu.
För sent och för trött men jag har velat skriva i flera
dagar nu och inte lyckats. Jag ska berätta lite mer om
Smålandsstenar också, men det får vänta.
Citatet längst upp av Fredrik Nyberg. Det passar i mig nu.
kabe2008 + @ + student.uu.se
fjärilsarkiv
hem
gästbok
|
|