4 januari 2004


och om du dör är du en sjö som sakta stiger i mig


Jag började försöka samla minnen av 2004, redan då det fortfarande var det året, men det ville sig inte riktigt.

Det säger väl nog att jag inte riktigt minns våren.

Jag ville berätta om hur mycket bättre min höst var, jag var på väg att göra det, den var så mycket bättre.
Från Ryssland gick allt bara upp. Eller ja, från och med. Och det känns riktigt, tryggt, bottnat, hållbart.

Men just nu är det mycket sorg i rörelse.

Först reagerade jag mot tsunamin som mot alla andra katastrofer: med ett stort NEJ, nej, jag vill inte veta det här, nej, jag vill inte känna skuld för att jag inte bryr mig, nej, jag vill inte ha den här gnagande känslan av att min känsla är fel, av att jag borde känna något annat inför de här siffrorna av döda.
Sedan fick jag reda på att en vän till en vän var försvunnen. Jag har hört om henne någon gång, men inte många, och jag har aldrig träffat henne. Men det gick igenom, in.
Och sedan riste det i mig av 98, av just den känslan, av just den där förtvivlan, just den där känslan av att det här händer inte, just den där känslan av att gå sönder.

Det är inte lätt att förhålla sig till.

Jag jämför sorg, kom inte och säg att man inte kan göra det, kom inte och säg att ni inte gör det. Jag tänker på de som inte vet mer om döden än att en gammal farfar eller mormor somnat in vid åttiosju års ålder, och jag tänker att min sorg är större. Jag tänker på att jag gråter för en mamma som dog för sex år sedan i vita sjukhuslakan med blodet fullt av morfin, och jag tänker att en tsunamisorg är större.

Och jag vet mycket väl att man inte kan jämföra sorg. Det är en sanning av samma grad som att inget är värre än att förlora ett barn.
Härmed menas inget som helst förringande om att förlora ett barn. Egentligen bara att klyschorna säger emot varandra på den punkten.

Jag vet inte varför just den här av alla jävla katastrofer gick in i mig, och jag vet inte varför den triggade min sorg, och jag vet inte exakt vad som är vad.

Igår var M här, det var bra, det var skönt att inte vara ensam, och jag grät i famn och pratade. Om sorgs värde, till exempel. Och om familj; jag borde måste försöka prata med någon familjemedlem, vi tassar kring mamma, eller nej, men runt hur vi känner. Vi nämner visst att mamma gjorde ena eller andra, men det var först när min syster sade att hon hade blivit sittande och lagt patiens när hon hörde om tsunamin, "som när mamma, men jag har ju barn nu, jag kan inte sitta så, jag tror det är bra" som det slog mig att nej, det pratar vi inte om.

Syster min. Syster min, jag firade nyår med henne och hennes man och hennes barn. Jag trevar efter en vettig relation med min syster, hon var min surrogatmamma där ett tag men sen blev jag äldre och sen fick hon riktiga barn och ja. När jag pratade om att jag inte visste vad jag ville bli brukade hon säga att vi var mer lika än jag riktigt ville erkänna. Nu är jag här, medicine student, även om det är tvekan tvivel överallt omkring det. Tenta om en vecka, och sedan är det bara 28 poäng cellbiologi kvar. Och fan, inte är jag så tänd på det kliniska heller, som det känns nu.
(Vad gör jag här?)

Jag har förtvivlat mycket att skriva om, men det blev sent igår, det blev förstås hud och händer också, och jag måste sova nu, och tentaplugg i morgon.

Men jag måste skriva om kärlek också, om kärleken och sorgen. Om att sorgen är kärlek som är vilsen, med sitt mål bortslitet. Om att sorgen ska motsvara kärleken. Om att så mycket som du älskat, så mycket sörjer du.

Från detta härleds skammen över att inte sörja nog.

Och jag har väl också pratat om mitt kalla hjärta, om att jag inte älskar nog? Mer än något annat var det så i våras, jag har pratat om hålrum och om att jag är för kall, för analyserande.

Men som himmelsljus genom mig: tanken på dem jag älskar, jag sträcker mig till det stora ordet nu. De jag inte vill förlora, de som skulle fattas mig så. Tanken på saknaden, jag kände hur det sved i mig, och så nästa steg:

att det är Prestationen som säger att inte min kärlek och inte min sorg är nog. Och Prestationen, mina vänner, den vet fan ingenting, den är bara ett koncentrat av frånvaro av självförtroende och oro och intellektuell överkapacitet.

Jag har ett hjärta. Jag har en sorg. Jag är nog och jag gråter och det är okej. Det är okej fast det är 6 år sedan. Det är okej. Det är okej fast det finns människor som aldrig kommer hem från Phi Phi-öarna, och all den sorg som strömmar kring det nu.

För sent och för trött men jag har velat skriva i flera dagar nu och inte lyckats. Jag ska berätta lite mer om Smålandsstenar också, men det får vänta.

Citatet längst upp av Fredrik Nyberg. Det passar i mig nu.




kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok