25 december 2004

is över vattnet






Kära dagbok.

Julen har då varit. Maten var med kött i, utom en svampomelett och en ganska ledsen paj (som jag själv var skyldig till). Presenterna var i sjuka mängder, och jag har fått en hel mängd med saker jag egentligen inte behöver, men som för all del är trevliga att ha. Som en bok med kladdkakerecept (kom och fika), en bordsduk, en skruvdragare, en mjölkskummare (ja, kom och fika, själv dricker jag ju så mycket kaffe), en pyjamas och så ett gäng skivor som jag önskat mig; Jim White, Elliott Smith och Stina Nordenstam. Och så Jan Berglin, denna humorns mästare, och en ungdomsfantasybok av Sanna (hon känner mig).
Idag var det julotta i Villstads kyrka och det var lite fint, men jag minns när jag var barn och kyrkokören var den vackraste maffigaste körsång jag kunde tänka mig. Idag lät den ganska tunt, och här och var var det till och med falskt, och det är svårt med jämförelser med Allmänna sången, Uppsala domkyrkas körer eller OD. Men det säger ändå ganska mycket.

Julen är inte magisk längre. Den är mest att äta så att man känner sig obehagligt mätt (men mina matvanor kajkar ur varje gång jag kommer hem hit; det finns så mycket mat som jag inte betalar för och det finns inte så mycket annat att göra än att småäta) och att det finns en massa jultraditioner, som ofta är mer stressande än något annat. I torsdags började jag attackskälla på min bror för att han störde mig när jag gjorde paj i köket. Eller nej, mest var det för att han för några jular sedan gnällde på hur lite jag och min bror hjälpte till med julstöket, när han själv kom hem dagen före julafton och gjorde ett handtag eller två. Jag körde ut min bror, som inte alls hade menat något sådant. och sedan stod jag och småhulkade och insåg att jul för mig är en tid av duktighet, jag ska göra så mycket att ingen kan kritisera mig, hålla mig upptagen alla dagar före. Det är väl inte så det är tänkt, nej. Frågan är hur det blir nästa jul, när jag vet om det där.

Julafton var hemma hos min syster, det var trevligt och det spelade mig ingen roll att vi inte var på Vallmovägen som alla de tidigare 20 jularna i mitt liv. Jag lyckades undvika att ens se skymten av Kalle Anka, men däremot såg jag allas vår Karl-Bertil, fast jag fuskat och sett den en gång hemma hos David i söndags.
(David i söndags: pepparkaksbak, ätande av deg, Bad Santa och A nightmare before christmas, julmust och mandariner, och så julklappar: en bok från kvinnan med det bästa julklappsjobbet och ett riktigt puttenuttsött brevpapper från Jonas, som jag redan börjat använda. Oh, mina vänner, dessa fina och bra människor, jag måste säga det igen.)

Jag vill också berätta att jag och Ulf har en blockflöjtsensemble och karaokeklubb, och jag är glad att jag lärt känna Ulf. Alla behöver vi en människa som kan spela Iron & Wine på gitarr, som försöker lära oss barréackord  och som förlåter vår sångröst. Om människan dessutom ger oss saffransbullar och fruktte så är det bäst att tacka sin lyckliga stjärna. Tack, min lyckliga stjärna.

Ja, tack min lyckliga stjärna för att jag har mina människor. Idag var jag på promenad med mina högstadiekompisar, vi gick runt Smålandsstenar i snöslasket och pratade om vad vi och andra gjorde nu för tiden. Sedan blev det tomrum i våra samtal, jag råkade förolämpa både folk som bor i Borås och folk som spelar Bingo-Lotto, och ja, hrm, det var väl så. Det var trevligt att höra lite om folk och att skvallra en stund, och jag sa "ha det så bra" till dem alla och menade det helhjärtat, men vi hade faktiskt ungefär lika lite att säga varandra då för fem år sedan, utom det att vi delade vardag och alla samtal som finns om det.
Jag älskar att ha blivit vuxen. Jag älskar att jag inte bor i det här samhället längre. Jag älskar att jag har människor att prata om rädslor, Gud, popmusik, poesi. hångel, politik, drömmar och för all del vad jag åt till frukost i morse med. Jag älskar att jag har människor, människor som jag har mer gemensamt med.

För all del, i måndags natt pratade jag med Magnus så att jag bara sov någon timme innan laborationen, och han sade saker som att man inte lär sig något på folkhögskolor och skrivarlinjer. Ändå tycker jag om honom, är det inte märkligt? Jag funderade över det själv en stund, och sedan bestämde jag mig för att strunt samma, det är tolerant och härligt av mig och när man tycker om människor behöver man inte fundera så förtvivlat kring det.

Men att man inte lär sig något på skrivarkurs? Jag ska testa Magnus till våren då han läst tjugo poäng litteraturvetenskap, men jag misstänker starkt att jag kommer veta lika mycket om ny litteratur som han då. Min kulturella allmänbildning ökade på ett sätt som inte var att leka med. Och det jag skriver, herregud, jag reste tio mil i mitt litterära landskap och det var i en vacker riktning.
Därutöver hur folkhögskolan räddade mig, att folkhögskolan är det som gör att jag ändå har ett socialt  och fungerande liv nu. Jag vet inte hur det skulle gått om jag hamnat i studentlivet efter gymnasiet, som den rädda självföraktande människa jag var då. Ingenstans i mina försök att få kontakt med psykvården har jag mött ett sådant mänskliggörande som folkhögskolan, ett tillåtande och ett mottagande.
Ett vintersamtal om livet. För all del, man kan anklaga det för att vara mer bildning än utbildning, men om man tycker att utbildning är viktigare än bildning... Nej, det förstår jag inte. Visst, jag förstår skepticismen, jag har varit utsatt för saker som gymnasiekursen i "livskunskap" (sant!), eller Medicinsk psykologi 1, där vi skulle Lära Oss Om Livet. Men när det finns något som faktiskt lär en om livet, så nej, jag förstår inte kritiken. Att man kan bilda sig själv, att det inte är något som utbildningsväsendet borde syssla med?
På det svarar jag med tant Jimsie.
"Får man dra någon slutsats av allt detta, inföll tant Jamesina, så är summan av kardemumman att ni nog kan lära - om ni har den naturliga klyftigheten, nämligen - på fyra år vid högskolan vad det skulle behövas tjugo års levnad för att lära er. Nå, då får jag säga, att högskolebildningen stiger betydligt i min aktning. Hittills har jag verkligen betraktat den med viss tveksamhet."
Citatet är hämtat ur min älskade sönderlästa "Drömmens uppfyllelse", den Anne på Grönkulla-bok då Anne kommer till Redmonds högskola och dessutom förlovar sig. Värt att notera att högskolebildning för flickor på den tiden var ungefär lika nyttigt på arbetsmarknaden som som en folkhögskoleutbildning idag; av Anne och hennes tre kombor var det bara en, som inte gifte sig, och hon arbetade i stället som lärarinna, med den lärarinneexamen hon avlagt vid ett seminarium redan innan hon for till högskolan. Tant Jamesina är en härlig kvinna som dessutom har en riktigt fin utläggning om den naturliga klyftigheten, som ni dock får läsa själva.
Magnus passade också på att dissa min käre vän Sherlock Holmes, och även det kom han undan med, men om han muckar med Anne, då vet jag inte om inte gränsen är nådd. Anne på Grönkulla i mitt hjärta. Jag tror jag läst de där böckerna minst ett dussin gånger, och den senaste var antingen i somras eller förra sommaren, och de var minsann bra då också.
Nu blev det visst sidospår. Det jag har att säga till folkhögskolans försvar är att om den bildade mig effektivare än vad jag skulle gjort själv om jag fortsatt leva, så är det minsann värt det. Jag menar, det finns inte mycket man kan lära sig på högskolan som jag inte skulle kunna lära mig själv med några böcker, tid och kanske någon att fråga ibland, men poängen med all undervisning är ju att det är effektivare.

Öm punkt? Tå som någon redan trampat på, flera gånger? En fördom som Magnus inte direkt är ensam om? Ja, kanske så.

Annars vill jag nog bara avsluta med att "En dag i Ivan Denisovtjs liv" av Solsjenitsyn är en fantastisk bok, som ni alla borde läsa, och att jag för övrigt fick vg på "Rysslands kultur, historia och samhällsliv". Folkhögskola, bildning och universitetsprestationer på skilda fakulteter går att förena. Skål för det, mina vänner, i julmust eller saftglögg. Och god fortsättning!







kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok