18 december 2004

Tomelilla gosskör, men all gosskör är bra gosskör




Nu ska jag berätta om min vecka. Det var en fin vecka, nämligen, och det fanns en del reella händelser att berätta. I kronologisk ordning.

I söndags var jag på luciakonsert i domkyrkan. Det var så fint, så fint. Visserligen hamnade jag snett och vint och bakom en pelare med en massa barnfamiljer, men akustiken i den där byggnaden, och gosskören, och levande ljus och alla körerna klädda i vitt. Jag tycker om dala-varianten av Bereden väg för Herran, så sjungs den aldrig hemma. När det kommer till tredje versen och "Gör dina portar vida för Herrens härlighet", då ryser jag.
Det bibliska språket, visst har jag skrivit om det förr? Det är så förtvivlat vackert. Och begriplighet  eller ej, jag kommer aldrig gå med på att den nya versionen av Fader vår saknar konjunktiv. "Låt ditt rike komma" eller "Tillkomme ditt rike", vilket är poesin, mina vänner?

I måndags var det ju lucia, egentligen, men det var tur att jag fått min dos på söndagen, för då blev det alls ingenting. Det roligaste som hände då var att jag fick en skiva med posten. Min pappa hade bränt Owe Törnquist bästa, eftersom man inte kan vara Uppsalastudent och inte kunna sin Owe, som han skrev på en bifogad lapp. Min pappa är så fruktansvärt rar. Ibland är jag rädd för att han ska dö, jag måste lugna mig med att han inte ens är 60 och att han är fullt frisk, så vitt jag vet.

Dessutom gjorde jag insikter om hur vi beter oss, vi som bär vår intelligens (eller tilltrodda sådan) som något av det viktigaste med oss. Är jag rädd för att andra ska vara smartare än jag, så är det nog inget jag är ensam om. Det förklarar saker i både mitt och andras beteende.

Sedan hade jag ett samtal med M, där jag lärde mig både det ena och det tredje, som nog jämnade ut sig på det hela taget. M är alltså lika med najabr, jag har bestämt mig för att han inte förtjänar ett snyggt smeknamn längre, jag ska sluta göra poesi av allt som inte är det. Försköning är bara att dölja verkligheten, och verkligheten är större, eftersom den är verklig.

I tisdags shoppade jag julklappar på förmiddagen, och på eftermiddagen gick jag på antagning till Jeopardy i stället för att plugga, frågesportssucker som jag är. Det var två skriftliga prov, och jag kunde inte så mycket, tyckte jag, men jodå, än lever det värdelösa vetandet. Så jo, jag blev en av tjugo som ska vara med i teve. Inspelning till våren eller hösten. Aoooh. Visst är jag en sådan nörd? Men jag är lite glad och nöjd också. Och hela proceduren tog typ tre timmar, så något ska man ju ha ut av det.

I onsdags hade jag ett mycket litet sammanfall.
"Idag grät jag hastigt, som när man dricker ett glas vatten när man är törstig.
Jag tänkte på om man någonsin kommer att förstå det mänskliga psyket helt - om det bara är signalsubstanser och svar på input. Och tomheten som uppstår i så fall. Konstens död."
Och så tänkte jag på mamma. Jag satt i BMC:s bibliotek och skulle plugga, men det gick så där, så jag satt och flödesskrev i min skrivbok i stället. Jag var i skog och i närheten av djur, mina bilder är mycket vackrare i höst än de var i våras, när det var blod och kön mest hela tiden. När jag började skriva om mamma, den där första meningen, så trodde jag bara att det var en av mina flödesbilder. Men sedan blev det min mamma.

i rummets mitt står mamma
hon är tryggare än någon kan vara
i hennes mitt är min börjans plats
det finns grå strimmor i hennes hår
och en svag lukt av kemikalier
på hennes händer. det högra bröstet
har de skurit från henne. jag vet det
fast det syns två under blusen
hon ler. händerna för hon samman
till en skål. och där föds den,
fågeln. den är grå som blyerts men näbben
glöder brandgul. och den har svarta ögon.
- som våra pupiller, säger mamma
och vi ser varandra i ögonen
- nu lyfter den, säger hon. jag känner
hur den tar spjärn mot mina handflator.
den har skarpa klor så liten den är.
titta på mig, mitt barn.
runt hennes iris kommer det gula. jag ser det
och jag ser att hon gråter. mina kinder
blir fuktiga av det som rinner ur mina ögon.
- se på den nu, säger mamma. se fågeln,
hur den lyfter. nu är det luften som bär den.
jag ser den grå fågeln. dess vingar är stadga
som om det grå vore sten, den flyger
ändå lätt, nästan dansande
mamma
är inte kvar längre, när fågeln
lämnar rummet genom ett fönster
som öppnas av vingarnas vinddrag.
jag ropar
- mamma!
jag söker i rummet
    men hon är inte längre kvar.

Jag skrev en dikt till min mammas dödsannons, jag kan den utantill men jag säger bara att grundmetaforen var en fågel som flög. Allt kommer åter.
Det märkliga är att bilden, den där bilden, hon är där. Hon ser ut som jag minns henne, hon står där i rummet med en fågel i sina kupade händer och hon är så tydlig. Tyngden på ena benet (det utan metastaserna), det gråstrimmiga i håret (hon blev 52), hennes inte särskilt moderna kläder. Och ansiktet, ansiktet. Det är så tydligt i mig, kan ni förstå det här? Jag har haft svårare att se henne innan, nu känns det oförståeligt, nu känns det som om jag aldrig kan glömma. Det är inte ett foto, det är inte ett falskt minne, det är att hon finns så i mig att jag kan se henne utan att hänga det på fotografier, att jag minns henne oavsett.  
Jag kunde inte plugga, jag åkte hem, och jag grät nog egentligen över henne också, inte bara över genetikens dödande av själen. Men det känns så bra, fint, rätt, lugnt. Som en passerad tröskel, som att jag har henne här, har henne mer än generna, som att jag faktiskt minns.

Jag minns när jag var yngre, när jag tyckte det var frustrerande att jag inte kunde skriva så att det blev som verkligheten. Men det är okej. Det är som med minnen. Man minns inte som det var, men ens minne säger mer om vad det var för en. Människan är mer än summan av sina händelser, vi är mer än behaviorismen, vi är det som händer oss men också den vi är när det händer oss. Vi är mer än vårt genom, vi är 30 000 gener som uttrycks som protein men vi är också i en värld omkring och en del av världen omkring dessa cellkärnor som läser DNA och spottar ur sig protein. Samma gen kan uttryckas olika beroende på om vi är glada eller stressade. Kanske är allt biokemi, men det är ändå inte det minsta troligt att allt kommer att förstås under min livstid, och förmodligen inte alls. Det lämnar hemliga rum i människan, det är vackert.

På kvällen var jag åter i domkyrkan, det verkar som att jag håller på att bli religiös. Jag var på universitetens julgudstjänst, och noterade att jag kände igen sju personer i kören, som var en sammanslagning av ett antal nationskörer. Dessutom satt en av mina faddrar snett framför mig, och en kille från Kalmarkören två rader bakom. Den här staden är inte så stor. Allvar. Men det var fint och jag tyckte till och med om rektorns tal, vad sägs om det på en julavslutning? Körsång av julsånger är fantastiskt, jag har vissa planer på att se om det inte är någon julmusik i Småland också.

I torsdags fick jag Caroline att sympatiluncha med mig, hon är verkligt rar och det är fullkomligt mög att hon ska ha studieuppehåll till våren. Det är förstås dumt att känna sig mest hemma med de andra som utbildningstvekar, det är ju de som kommer försvinna om någon gör det, men äsch, det är ju så.
Efter att jag åstadkommit effektiva studier (go girl!) fikade jag med Jonas och David på Pingstkyrkans café. Vi försökte att inte prata om spermier och sådant och att inte svära, det gick väl sådär. Men de har gott, billigt te där, och det är ännu roligare med förbjudna ord. Sedan tog jag med mig David hem en sväng och skrev erotisk kylskåpspoesi (fantastisk, titeln var "o, ja, en hand!"), innan vi gick över till Jonas och fick sjukt god mat och Simpsons. Mina vänner är mina hjältar och de tycker om mig, vilket innebär att jag också måste var en hyfsad människa. Det där är min bästa logik om jag ramlar åt det självföraktande hållet.

I går köpte jag mina sista julklappar, utom till min tusan till bror. Om han inte önskat sig något tills på måndag så ska jag köpa honom något elakt. Eller kanske bara en skiva med Nick Drake, jag tror att min bror skulle behöva lite Nick Drake.  

På kvällen var jag hem till M och såg vietnamesisk film (Cyclo, mycket poetisk, med sådana bilder!) och så råkade vi luta oss mot varandra och stryka varandra över nacken respektive vänstervaden (är det bara jag som förstår mig på nackkliande i det här landet eller?), och så försiktiga rörelser och följande av linjer på ett utdraget sakta vackert sätt (filmens förtjänst), och så förstås lite regelrätt hångel till slut. Jag är en dålig dålig kvinna eftersom jag inte är kär i honom och han inte är kär i mig, men jag tystar moralen med att vi redan har hånglat, och att en gång mer eller mindre spelar väl ingen roll, och det fungerar faktiskt riktigt bra. Dessutom var de enda klädesplagg som togs av var hans strumpor, och man kan inte synda riktigt illa med kläderna på.
Jag ska inte poetisera det här, jag ska inte idealisera, jag ska inte hänga upp mig; det var en soffa, två människor som var attraherade av varandra och inget egentligt hinder, och sedan var det mysigt och skönt och kroppsvärme. C'est tout. Det var trevligt och värt det, men jag ska hitta mig någon jag älskar, det är fortfarande planen. Det finns för all del inget som hindrar att man dumhånglar tills dess, och en del av mitt dåliga samvete är bara av gammal vana sedan jag var en intrigerande och ond människa, så sent som i våras. Men ja, äsch, kärlek sökes, äkta kärlek. Man ska inte nöja sig med mindre. Om den nu inte är en myt, men jag ska sluta vara cynisk, bitter och det där.

Dagens musiktips är "O come o come Emmanuel", helst med Belle & Sebastian men det är en fantastisk jullåt annars också, och "Naomi" med Yann Tiersen, som känns väldigt mycket jul för mig, men förmodligen handlar den om något helt annat.  I vilket fall är den vacker.

Mm. Idag ska jag läsa genetik, var det tänkt, så att jag klarar den käcka tentan 13 januari utan att studera ihjäl mig under själva julen. Hepp.









kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok