11 december 2004





I kväll är det stilla, jag har skrivit tenta, tvättat, lagat mat, bakat pepparkakor, tagit ett varmt bad och nu står en bröddeg och jäser. Sigur Ros går i stereon, och jag tänker att kanske skulle jag åkt på FUGS-fest, kanske skulle jag gått på lucce-gasque-släpp, det var ändå människor som frågade mig om båda delarna. Jag tänkte gå på bio också, faktiskt, med mig själv, men sen slog det mig hur sent det blir med niobion och i natt ska jag sova. Hela veckan har jag vaknat och haft en stor stor stor trötthet i mig, fem mörka morgnar och det har varit inre våld för att tvinga upp mig ur sängen. I natt ska jag sova, lägga mig i god tid och sova tills jag vaknar, inte tills jag väcks. Jag ska bara sova, sova, sova, och jag kommer nog vakna ganska tidigt i morgon i alla fall, bara för att, liksom. Men ändå.

Jag tänkte på människor idag, hur fint och bra det är med människor. Jag tänkte på människor och utan skammen den där som ligger i mig för att jag inte är tillräckligt bra på människor, för att jag inte visar när jag tycker om dem och för... för allt det där. Jag tänkte bara på hur fint det är med människor och på hur bra det är med kommunikation och vilade i den tanken, det var fint.
Jag vill sluta jaga "har jag ett socialt liv nu?", jag vill sluta samla sociala poäng, jag vill bara vara med människor jag trivs med för att jag vill det, nog som det. Jag vill sluta bedöma mig och se om jag är en lyckad människa eller inte, och jag skulle gärna sluta med det där dömandet av andra människor också.

Herregud vad jag dömer. Skulle ni tycka om mig om ni visste? Jag rättfärdigar mig med att hårdast av alla dömer jag mig själv.
Det finns inte och kommer aldrig finnas någon som ägnar så mycket tid och kraft som jag åt att tycka illa om mig. Jag är inte en sådan som man "antingen älskar eller hatar". Jag kan med stor säkerhet vara irriterande och otrevlig ibland, men jag är fullkomligt övertygad om att jag inte är det med sådan frekvens och dignitet att någon tycker aktivt illa om mig. Man gör det så sällan. Det finns kanske en handfull människor som jag inte tycker om, men det tänker jag bara på när vi har kontakt, och förstås nu när jag skriver om det. Även om jag tycker att Q allt är ganska dryg mot mig och inte verkar bry sig om att vara trevlig, så tänker jag inte på henne sedan. (Utom möjligen för att älta "hon tycker inte om mig - alla hatar mig - jag är inte en trevlig människa", men jag har nästan slutat med sådant, heja mig!)

Jag tycker om och kan tyckas om. Vila i den meningen.

Allt har sina orsaker. Allt har sina skäl. Man ägnar inte sin gymnasietid åt att slå inåt utan att det lämnar märken. Jag har de där beteendena och de ligger väl inövade och det är inte konstigt.
Men igen: jag har blivit så bra på att bryta, på att påminna mig om de bra människor som tycker om mig, på att påminna mig om att jag är mänsklig och inte helt perfekt men alls inte dum, på att påpeka för mig mitt värde.

Behaviorismen förklarar hemskt mycket. Den förklarar också varför jag har mycket lättare att spela flicka-möter-pojke än lära-känna-en-ny-vän. Det första har jag ändå gjort dubbelt så lång tid. Jag vet hur man spelar. Jag vet hur man ler och lyfter och sänker blicken. Jag vet hur man smyger in komplimanger i ett samtal och avläser svaren. Jag vet att jag har storlek 36, bröst och höfter och hur man spelar, anspelar, på dem. Jag kan bära adjektiven blond, nätt, sexuell på huden.

Men om jag ska tro på något vill jag inte tro på bekräftelse, utan någon sorts kärlek.

Och jag har på senare tid lärt mig. Jag har lärt mig hur väl jag vill att mina ord ska passa med någon och jag har lärt mig hur väl jag vill att min tunga ska passa med någons.

Och det finns en del i mig som inte har lust att nöja sig med mindre.

Det finns också en del i mig som skriker av ilska över den där satans parnormen som jag svalt med hull och hår, men för all del, läget är att jag lättare får någon närmare mig på det sexuella sättet än det platonska. Gilla läget, tänk om jag skulle testa det? Antingen det eller så får jag jävlar hålla på min hud och träna mig mer mer mer på samtal utan någon som helst underton.

Det är förstås svårt att koncentrera sig på att göra något som man tycker är svårt när man har ett enklare alternativ, en annan väg ut. För det är väl just det jag gör, tar en enklare väg ut, lär mig om aminosyror och tRNA och tar det säkra före det osäkra. Jag undrar om jag hade satsat på orden helt om jag inte haft den här studiebegåvningen. Det kanske hade varit fatalt. Världen behöver nog fler icke helt brinnande läkare än fler brinnande halvbra författardrömmare.

(Jag funderar över min utbildning ganska konstant, det är för all del intressant men inte brinner jag inte, ryskan var faktiskt roligare och jag får inte låta bli att hoppa av om det är det jag vill. Är det det jag vill? Nej, inte i nuläget, jag tror det blir roligare sen och det är ändå helt okej, men jag måste för guds skull hålla frågan öppen.)

Vad mer ville jag berätta? Jo, om kroppen. Att jag i kroppen hittade lusten, längtan, det där djuriska, att jag efter lockande och pockande och resonerande kring den kristna sexualmoralen hittade den, tog fram den, lusten, förlät den, gav den rörelsefrihet. Det har jag sysslat med ganska länge, det är därför den här dagboken handlar så mycket om sex. Och vet ni vet ni vet ni, jag har lyckats, den finns där, den är en del av mig, den tycker och bestämmer och kommer med totalt vrickade synpunkter, men det betyder ju att den är där! Jag menar, det är askorkat av min kropp att sätta sig ner och påstå "jag vill hångla med najabr, för jävlar i mig vad han kysstes, det vill jag göra igen!", när vi nu bestämt oss för att nej, vi tror på kärlek och vi handlar inte om kärlek så då får det vara, och jag kommit ur det hela med i alla fall lite värdighet kvar.
"Stolthet?" säger kroppen. "Gå hem till honom och hångla upp honom mot en vägg, tycker jag. Vill han inte? Äsch, era överjag kan väl sitta där och prata med varandra om moral så ska jag viska lite med hans kropp och sen jävlar anamma."

Men jag är dualistiskt lagd. För all del, jag tar med kroppens åsikter i beräkningarna, och jag uppskattar starkt dess delaktighet, men i slutändan är det ändå jag som är Katarina den stora, upplyst despot och bestämmer.

Jag tror för resten att jag tog fem poäng "Rysslands historia, kultur och samhällsliv" idag. Så knyter vi texten till en cirkel. En ganska stor cirkel. Men vad tusan, mne nravitsja att skriva på det här sättet, att göra mig begriplig. Jag funderar en del om internet, och det kommer nog en metatext inom rimlig framtid, men kanske inte just nu. Det skulle nog blir lite väl bra.








kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok