3 december 2004




Det är roligt med täcknamn.

Alltså: jag hittar mina tankar i banor runt najabristen.

Dekabrister kallades de ryska höga militärer och ledare som gjorde uppror mot tsar Nikolaj I, vid hans tillträde i december 1825. De var influerade av bl a franska revolutionen, och vägrade svära heldhetseden till Nikolaj om inte vissa fri- och rättigheter infördes i Ryssland. Dekabristerna var för få och för dåligt organiserade för att lyckas, och de ledande hängdes och sympatisörerna förvisades till Sibirien, men det var det mest betydelsefulla upproret mot tsarväldet sedan Pugatjovs bondeuppror.

Dekabrist betyder decemberman. November heter nojabr på ryska, om man direkttranskriberar. Det uttalas mer som najabr, eftersom o inte är betonat.

Nu är min najabrist inte särskilt intresserad av Ryssland, och han är ännu mindre intresserad av uppror, men på något sätt tycker jag ändå det passar, och dessutom är det en ordlek som roar mig.

Egentligen har jag inte mer att säga än att mina tankar ännu är kvar runt honom, novembermannen, och att mina skrivna avslut är besvärjelser som aldrig funkar.

Men jag har en komihåglista som ska hindra mig från att hemfalla åt Groucho. (Groucho = 23 april 2002:
de måste gå ifrån mig. jag respekterar dem inte om de nöjer sig med detta. med den halvmesyr jag är.

jag kan inte tycka om någon som har så dålig smak att den tycker om mig

vilket var roligt när groucho sade det
men som blir mycket besvärligt
när man ska leva)
Kom i håg:
Han fattar inte det som är viktigt för mig, det som är viktigt med mig.
* Som skrivandet. Som den där totala frånvaron av entusiasm, ens låtsad, för mina femtiotusen ord.
* Som resonemanget kring hur man mår. Det där "tänk inte, det blir bara mer komplicerat då". Jag förstår för all del poängen, det finns dåliga och destruktiva tankemönster man kan fastna i (tell me about it!), men jag har en del av min självbild, av det jag upplever som jag, i att analysera, bygga logiska resonemang, fundera kring saker.
* Som det här med politik, och ännu mer vad man gör åt det som inte är bra. Det personliga ansvaret, den biten.

Vad som är grejen med honom?
* Att vi stundtals har samma humor och roligt, och samtal i rörelse.
* Att det finns något fysiskt.

Det är inte en svår ekvation. Gör mig inte besviken, raring. Och häng inte upp mig bara för att det går. Bara för att det är vackrare att inte släppa.

Kom ihåg:
Det behöver inte vara för evigt för att vara vackert.
Och det behöver inte ens vara vackert för att vara värt det.

(Det var värt det. Avslut.)


Igår fikade jag i fem timmar och pratade om skrivande, pratade om vad jag vill med mina ord och blev ivrig och viftade med händerna och pratade om poesi och om vad man vill kommunicera.
Vi pratade om annat också, om hur den sorgsnaste musiken är den som känns mest, om Godfried och hans skämt, om politik och om filade naglar på män.

Jag vet inte. Det var roligt. Eller kanske mest trevligt.
(Jag brukar säga "Det var trevligt att träffa dig." också. Jag tänker inte på att det är en klyscha. Jag menar det när jag säger det.)

Men det är så svårt med människor. Jag har så svårt för människor. Det kommer liksom inte naturligt till mig. Det är en kamp, en strid, en strävan.

Och just nu känner jag mest för att ge upp, när det gäller min klass. Jag upprepar, ingen gör mig något, ingen beter sig dåligt, men det är inte självgående och jag orkar inte.

Men jag ska på korridorsfest i kväll, jodå. Det blir säkert roligt. Pepp!


Iron & Wine, jag måste tjata om dem idag med. Alla måste lyssna. Det är så fint och melankoliskt och jag lyssnar på "Naked as we came" och det är så jag vill ha det. Det är så det ska bli. Det är till döden jag vill älska och älskas.


one of us will die inside these arms
eyes wide open, naked as we came
one will spread our ashes around the yard






kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok