|
1 december 2004
 It's been a while since I kissed you, för att citera Lucksmiths. Det var ett tag sedan det var nätdagbok. Jag har skrivit min roman. 50 303 ord. En början och ett slut. Månaden november. Följande gäller: man får gärna läsa den. Det viktiga är att man ser den som ett utkast, en start, mer än något färdigt. Vill man så är det bara att maila, eller för all del att skriva i gästboken. Ännu hellre skulle jag vilja att någon åtog sig att läsa den och ge respons. Inte detaljerad, men på om den funkar, om personerna är intressanta nog för att man ska vilja läsa om dem, vad som borde strykas och vad som borde vidareutvecklas. Jag är full av självkritik, det är därför jag inte lägger ut den på internet, som första tanken var. Den är inte riktigt så jag kan stå för den, åtminstone inte om man inte ser den som ett utkast. Jag har tusen saker att anmärka på, men jag skulle vilja att någon med fräscha ögon läste först. Det är möjligt att vissa saker är sådant som ingen annan än jag kommer märka. Men som sagt. Läs gärna. Pepp för en omskrivning skulle inte sitta fel. Men jag kommer inte börja på den än på några veckor, tror jag. Jag är lite less på Emil och Helena och gänget, och dessutom skulle nog mitt skolarbete må bra av lite mer uppmärksamhet. Jag får inget grepp om vad den här kursen handlar om, knappt. Föreläsningarna om metabolism var väldigt bra, men mannen som kom och pratade om nukleotider idag var riktigt, riktigt sövande och ickepedagogisk. Fast mer stressande är ändå kursen i rysk historia, som har tenta nästa lördag. Jag har läst lite i kurslitteraturen, och jag har missat fyra föreläsningar, och ja... Det ser kanske inte så skarpt ut. Men igår lärde jag mig att ryska valsedlar alltid har alternativet "Mot alla", och att det faktiskt har vunnit i en del regionala val. Ryssland. Jag älskar det. Jag menar, hur låter det att rösta blankt jämfört med att rösta mot alla kandidater? Love and it's verses, då, för att citera Iron & Wine (som är det bästa på länge, alla måste lyssna!) Jag skrev en closure i förrgår, eller för all del ett avslut, om man ska vara på svenska: du hände mig. så var det. men det var också så att jag lät det hända jag stod som ett djur i bilens strålkastarljus och sedan gick jag mot kylaren jag svepte mig i pianosträngar mellan de tystade tonerna lyste min hud av det nakna men du var där och märkte min hud med dina ögon i vissa av mina rörelser ligger glöden i den blicken kvar min djurkropp minns omslutandet av strålkastarskenet så hände det mig nu lägger jag dig till vila nu gör jag ett minne av dig några bilder, några ögonblick i cytoplasma, i blod, i synapser detta har hänt. det var också vackert det gjorde min hud varm Det är nog allt. Det slutar här och det är lika så bra. Visst, vi kysstes efter att vi kom fram till att det inte skulle bli något, då när jag skrev sist. (19 november, för kalenderbiteri.) Men jag vet ju att det inte kommer att bli Den Stora Vackra Kärleken. Jag vet att för mig är det personliga politiskt och för honom är det inte det, jag vet att han varken blev imponerad eller glad för min skull när jag sade att jag nästan var klar med romanen, jag vet att han inte förstår det svartmjuka sorgsna jag hamnar i utan tror på att rycka upp sig. Jag måste bara akta mig för att hamna i "Han vill inte ha mig alltså vill jag ha honom". Och man kommer aldrig från en människa som samma man var när man kom till henne. mönster över huden som fotspår i snön, som de fyrfota djuren lämnar efter sig. fast dina händer har fem fingrar. Ungefär så. Eller jo; jag blev sedd med honom i söndags "hon var där med någon kille och såg jättegullig ut, dom handlade mat tillsammans och såg allmänt kära ut i alla fall" så märkligt talar mitt ansikte annorlunda än mitt hjärta? I kväll ska jag ut med Sanna och hennes kompis, åtminstone är det preliminära planen. I morgon ska jag träffa en människa från internet, vilket är litet spännande. På fredag tänkte jag mig korridorsfest hos en kursare. På lördag är det fest hos Felicia i Stockholm. På söndag är det Nano-fest i Stockholm, och jag tänkte sova hos Stina i alla fall, så jag tar mig kanske dit. Hej liv, kom liv, kom känslan av att vara levande. Förra veckan var från helvetet, det var sorgen, det som inte fungerar. Boy you'd better pray that I bleed real soon, för att tala med Tori Amos, och det lättade något efter att jag fick mens i lördags, men det finns fortfarande kvar, delvis, och jag brukar aldrig ha femdagars-pms annars. Men ja, jag har det där som bryts sönder, jag hittar det ibland när jag tänker bakåt, som då innan min födelsedag då jag distraktionshånglade (inget ont om han jag distraktionshånglade med, han är en trevlig människa, men det var vad det var), som det var förra våren när jag grät i snön. Det är en sorgsenhet. Det som jag kan sätta fingret på är känslan av ensamhet. Jag minns hur det var på gymnasiet, när jag trodde att alla i min klass hatade mig, och så är det inte längre. Men jag känner mig inte tillhörig, när det gäller mina kursare. Jag skyller inte längre på någon annan än mig, men lik förbannat gör det ont. Inget sammanhang är mitt. Alla är trevliga men jag äter ganska ofta lunch ensam för jag vill inte vara femte hjulet bland de som har tillhörighet med varandra. Det är inte sådant man blir glad av. Men dessutom den allmänna känslan, en slags känslighet, jag vill gråta hjärtat ur kroppen, jag kommer på mig själv med att vilja vagga kroppen som ett foster när jag sitter i föreläsningssalen, jag känner mig vissa ögonblick fullkomligt söndersliten av hur vackra människor kan vara. Det har en vacker aspekt, en levande aspekt, men det gör ont. Det svartmjuka sorgsna. "I'm waking up to us" är den bästa ep Belle & Sebastian gjort. Den är fantastisk. Jag önskar bara att jag faktiskt ville bli lämnad i fred med Marx och Engels för en stund, för det verkar så mycket enklare. "Du är en Gioconda som måste stjälas från Louvren! Och så gjorde de det." är mitt nya favoritcitat ur "Ett moln i byxor". Jag saknar de ryska bokhandlarna. kabe2008 + @ + student.uu.se fjärilsarkiv hem gästbok |