1 december 2004

It's been a while since I kissed you, för att citera Lucksmiths.
Det var ett tag sedan det var nätdagbok.
Jag har skrivit min roman. 50 303 ord. En början och ett slut.
Månaden november.
Följande gäller: man får gärna läsa den. Det
viktiga är att man ser den som ett utkast, en start, mer än
något färdigt. Vill man så är det bara att maila,
eller för all del att skriva i gästboken.
Ännu hellre skulle jag vilja att någon åtog sig att
läsa den och ge respons. Inte detaljerad, men på om den
funkar, om personerna är intressanta nog för att man ska
vilja läsa om dem, vad som borde strykas och vad som borde
vidareutvecklas.
Jag är full av självkritik, det är därför jag
inte lägger ut den på internet, som första tanken var.
Den är inte riktigt så jag kan stå för den,
åtminstone inte om man inte ser den som ett utkast. Jag har tusen
saker att anmärka på, men jag skulle vilja att någon
med fräscha ögon läste först. Det är
möjligt att vissa saker är sådant som ingen annan
än jag kommer märka.
Men som sagt. Läs gärna. Pepp för en omskrivning skulle
inte sitta fel. Men jag kommer inte börja på den än
på några veckor, tror jag. Jag är lite less på
Emil och Helena och gänget, och dessutom skulle nog mitt
skolarbete må bra av lite mer uppmärksamhet.
Jag får inget grepp om vad den här kursen handlar om,
knappt. Föreläsningarna om metabolism var väldigt bra,
men mannen som kom och pratade om nukleotider idag var riktigt, riktigt
sövande och ickepedagogisk.
Fast mer stressande är ändå kursen i rysk historia, som
har tenta nästa lördag. Jag har läst lite i
kurslitteraturen, och jag har missat fyra föreläsningar, och
ja... Det ser kanske inte så skarpt ut.
Men igår lärde jag mig att ryska valsedlar alltid har
alternativet "Mot alla", och att det faktiskt har vunnit i en del
regionala val. Ryssland. Jag älskar det. Jag menar, hur
låter det att rösta blankt jämfört med att
rösta mot alla kandidater?
Love and it's verses, då, för att citera Iron & Wine
(som är det bästa på länge, alla måste
lyssna!)
Jag skrev en closure i förrgår, eller för all del ett
avslut, om man ska vara på svenska:
du hände mig. så var det.
men det var också så att jag lät det
hända
jag stod som ett djur i bilens strålkastarljus
och sedan gick jag mot kylaren
jag svepte mig i pianosträngar
mellan de tystade tonerna lyste min hud av det nakna
men du var där
och märkte min hud med dina ögon
i vissa av mina rörelser
ligger glöden i den blicken kvar
min djurkropp minns
omslutandet av strålkastarskenet
så hände det mig
nu lägger jag dig till vila
nu gör jag ett minne av dig
några bilder, några ögonblick
i cytoplasma, i blod, i synapser
detta har hänt. det var också vackert
det gjorde min hud varm
Det är nog allt. Det slutar här och det är lika så
bra. Visst, vi kysstes efter att vi kom fram till att det inte skulle
bli något, då när jag skrev sist. (19 november,
för kalenderbiteri.) Men jag vet ju att det inte kommer att bli
Den Stora Vackra Kärleken. Jag vet att för mig är det
personliga politiskt och för honom är det inte det, jag vet
att han varken blev imponerad eller glad för min skull när
jag sade att jag nästan var klar med romanen, jag vet att han inte
förstår det svartmjuka sorgsna jag hamnar i utan tror
på att rycka upp sig.
Jag måste bara akta mig för att hamna i "Han vill inte ha
mig alltså vill jag ha honom".
Och man kommer aldrig från en människa som samma man var
när man kom till henne.
mönster över huden som fotspår i snön, som de
fyrfota djuren lämnar efter sig.
fast dina händer har fem fingrar.
Ungefär så.
Eller jo;
jag blev sedd med honom i söndags
"hon var där med någon kille och såg jättegullig
ut,
dom handlade mat tillsammans och såg allmänt kära ut i
alla fall"
så märkligt
talar mitt ansikte annorlunda än mitt hjärta?
I kväll ska jag ut med Sanna och hennes kompis, åtminstone
är det preliminära planen. I morgon ska jag träffa en
människa från internet, vilket är litet spännande.
På fredag tänkte jag mig korridorsfest hos en kursare.
På lördag är det fest hos Felicia i Stockholm. På
söndag är det Nano-fest i Stockholm, och jag tänkte sova
hos Stina i alla fall, så jag tar mig kanske dit.
Hej liv, kom liv, kom känslan av att vara levande.
Förra veckan var från helvetet, det var sorgen, det som inte
fungerar. Boy you'd better pray that I bleed real soon, för att
tala med Tori Amos, och det lättade något efter att jag fick
mens i lördags, men det finns fortfarande kvar, delvis, och jag
brukar aldrig ha femdagars-pms annars. Men ja, jag har det där som
bryts sönder, jag hittar det ibland när jag tänker
bakåt, som då innan min födelsedag då jag
distraktionshånglade (inget ont om han jag
distraktionshånglade med, han är en trevlig människa,
men det var vad det var), som det var förra våren när
jag grät i snön.
Det är en sorgsenhet.
Det som jag kan sätta fingret på är känslan av
ensamhet. Jag minns hur det var på gymnasiet, när jag trodde
att alla i min klass hatade mig, och så är det inte
längre. Men jag känner mig inte tillhörig, när det
gäller mina kursare. Jag skyller inte längre på
någon annan än mig, men lik förbannat gör det ont.
Inget sammanhang är mitt. Alla är trevliga men jag äter
ganska ofta lunch ensam för jag vill inte vara femte hjulet bland
de som har tillhörighet med varandra.
Det är inte sådant man blir glad av.
Men dessutom den allmänna känslan, en slags känslighet,
jag vill gråta hjärtat ur kroppen, jag kommer på mig
själv med att vilja vagga kroppen som ett foster när jag
sitter i föreläsningssalen, jag känner mig vissa
ögonblick fullkomligt söndersliten av hur vackra
människor kan vara.
Det har en vacker aspekt, en levande aspekt, men det gör ont.
Det svartmjuka sorgsna.
"I'm waking up to us" är den bästa ep Belle & Sebastian
gjort. Den är fantastisk.
Jag önskar bara att jag faktiskt ville bli lämnad i fred med
Marx och Engels för en stund, för det verkar så mycket
enklare.
"Du är en Gioconda
som måste stjälas från Louvren!
Och så gjorde de det."
är mitt nya favoritcitat ur "Ett moln i byxor".
Jag saknar de ryska bokhandlarna.
kabe2008 + @ + student.uu.se
fjärilsarkiv
hem
gästbok
|
|