17 november 2004


Min novemberhangup har avsagt sig titeln. Det är inte så mycket mer med det, faktiskt. Det är inget krossat hjärta, det är inte ens något åt det hållet. Det är i princip ett "nähä". Nähä. Nä, men då så. Då struntar vi väl i det.

Men ja, det är inte för två år sedan, inte ens för ett år sedan heller. Jag är rätt glad. Det här är den bästa hösten, inte som i att den är Bra, inte som i att läkarprogrammet brinner i mig som Wik gjorde, men jag mår bättre än jag minns, har mindre av den krypande oron och rastlösheten.
Jag behöver inte någon så förtvivlat. Jag behöver inte att någon rör vid mig så att jag inte försvinner. Jag behöver inte att någon flyttar mitt fokus från det jag inte kan hantera.

Inte som när jag stal Johans händer för att det klöste i mig.
Inte som när jag levde genom telefonlinjen nervtråden till Daniel.

Och det handlar inte om att jag har människor. Jag har människor. Jag har Sanna, Stina. Jag har kursare som jag skrattar med ibland. Men det handlar inte om det.

Bottnar bättre i mig själv. Ja, jag vet, visst har jag sagt det förut? Det var sant då också.
Jag skriver, bara en sådan sak, inget ger mig tillfredsställelse som det. För tillfället är jag i en fas då jag tycker att jag är fullkomligt fantastisk, oh så begåvad och det kommer bli något Stort av mig. Det är härligt. Jag läser saker jag skrivit och klappar mig hårt men kärleksfullt på axeln. Jag skriver nya saker, läser dem och klappar mig igen.

Igår pratade jag med pappa om döden. Minsann. När pratade ni med era föräldrar om döden sist?
Jag pratade om att vara rädd för döden, om att människor inte verkar vara det, om att jag inte förstår det, att jag bara tror att de är naiva och Inte Vet.
Det är för jävligt med döden. Andras.
Och ens egen. De flesta människor i Sverige tror väl att det bara är slut, att man dör och det var det, ajöss och tack för fisken. Och i så fall.
Att försvinna. Att inte längre kunna ta in saker. Att inte kunna uppleva något mer. Att aldrig kunna tänka mer.
Jag har en rädsla som kommer när jag försöker samtala eller förklara eller diskutera, när jag tappar alla orden och meningarna. Jag står där och försöker så gott jag kan, och jag hankar mig fram. Men sedan, sedan kommer ord, andra ord, hjärntumör och afasi och tänk att inte kunna kommunicera mer. Det skrämmer mig, skrämmer som fan.
Men bortom det. Att inte ens inte kunna formulera sig. Att inte vara någon mer. Att inte vara mer.
Jag förstår inte hur det kan finnas människor som inte känner den totala rädslan vid den tanken.
En dag finns jag inte längre.
Och jag tycker om mig, jag tycker om att leva, jag tycker om det. Jag kan stava till förtvivlan och jag kan gråta fosterställningsformad, men det är mitt liv som sliter och som jag inte kan hantera. Inte livet i sig. Livet i sig är som kvällsljuset utanför mitt fönster nu, är nejlikesmaken i pepparkakorna, är att höra en ny låt som är bra, är att känna sorg över något som gått förlorat, är att ta på sig rena torra kläder när man cyklat hem i regnet. Det är inte Roligt och Vackert och Underbart jämt, det är hyckleri att tro, det är att försvaga, men det är, det är tillvaro, och hur stort det är.
Livet är för all del inte som slutet av en feelgoodfilm jämt, men det är.
Och jag förstår inte att det finns människor som inte blir vettskrämda av tanken att inte.

Jag tänkte skriva att jag önskade att jag också kände så. Att jag inte oroade mig för hur gränslöst förtvivlat hemskt det kommer bli att mista detta. Men jag vet inte. Det är en förhöjd livskänsla också i det.
Kan man förlora något så innebär det också att man har det.


Nu blev jag ohyggligt pretentiös. Och förmodligen hamnade jag i klyschor. Men ändå.


Obs: Ny sida, nya texter.






kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok