9 november 2004


ibland vill jag bli riktigt jävla lesbisk



I tisdags fick jag ett sms från någon som ville träffa mig.

I torsdags ringde någon och vi pratade i två och en halv timme.

I fredags fikade jag med någon i nästan sex timmar och pratade hela tiden. Mitt i samtalet lekte vi med varandras fingrar och när vi skildes var det en lång kram.

I lördags natt fick sms från någon som ville ses igen.

I söndags kväll var jag på minnesgudstjänst för de döda med någon. Sedan cyklade vi hem till mig och drack te, och sedan kröp vi upp på min säng när jag tänt värmeljusen. Någon sov i min säng och rörde vid min nacke och kysste mig så att jag skälvde. Någon vaknade med mig, låg kvar sammansnurrad, pratade och kysstes, och gick inte förrän jag var tvungen att åka till sjukhuset för vaccination.

I måndags kväll, i går kväll, skickade någon tveksamma sms om vi verkligen är tillräckligt lika varandra för ett förhållande. Jag svarade att jag vet inte, kanske inte, jag vet inte ens om vi känner varandra, men jävlar vad jag vill kyssa dig igen.

Idag har jag inte fått något svar på det sms:et.

Idag läste jag i DN att: "Ingenting skapar ett så starkt beroende som avståndstagande. Det icke sedda och avvisade barnet söker monomant bekräftelse resten av livet. Ett mått likgiltighet i din kärlek och du låser känslorna."

Jag vet inte säkert vad som är vad.

"Likgiltighet, litet svalkande likgiltighet, det är vad som fattas i din kärlek."

Jag kan inte vara den som står kvar utan bekräftelsen, jag vill att alla vill mig.

Jag kan absolut känna att nej, han äter döda djur och tycker det är skillnad på män och kvinnor och tycker inte om kroppsbehåring på kvinnor och tycker om Robban Broberg och tror inte att det lönar sig att vara radikal, världen blir för all del bättre men långsamt.

Jag kan också känna att ja, han rättar mitt uttal av Sigur Rós och läser åtminstone sina egna dikter och tänker; har tänkt förbi den enklaste tanken, och han vet att förhållanden kan gå åt helvete på tusen sätt men är ändå inte bitter. (Eller ja; inte fullständigt. Människor som inte ens är det minsta bittra är ofta ointressanta.)

Det rycker i mig av ja och nej, av allt fint och bra med att vara med någon på allvar, att vara någons, av hela känslan av fångenskap, av min kallskarpa ironi och distans som jag så gärna hamnar i, av just känslan i kroppen när man med orden eller med kroppen ber någon hålla om en och hamnar i famn.

Jag är absolut inte säker på honom, på att vi vore ett perfekt par, på att jag vill vara mans kvinna hans kvinna,
men jag är inte riktigt beredd att ge upp det ännu, heller.

Och jag har låtit honom röra vid mig, jag har rört vid honom, jag är redan en fallen kvinna, jag kan lika gärna smyga i famn igen.
Jag blir galen på den här satans jävla moralismen i mig. Vad är felet i att röra vid någon? Vad är felet med att kyssas? Det var fint och mjukt och trevligt. Varför ska jag ångra det? Varför tänker en del av mig att nu borde jag bli ihop med honom för att rädda mig, för att fösa den där kroppskontakten innanför förhållandes ramar?

Ja jävlar.


(Men svara på sms då! Faan.)

Inte trassla sig in i saker för då måste man trassla sig ur dem.

Make it happen.


Å ena sidan att nej, jag kommer nog aldrig träffa någon som passar med alla mina bitar, hur stereotyp jag än är så är det mycket att begära nykterhet, feminism, vänstervridning, intelligens, vegetarianism, allmänbildning, ambitioner, litteraturintresse och världsförbättrarlängtan i någon annan.
Å andra sidan den plötsliga känslan som löper igenom mig; att jag kan raka ben och armhålor, jag kan göra mig som du vill ha mig. Den känslan, som omedelbart följs av den starkare, riktigt aggressiva:
Aldrig igen att jag står där och låter någon ta sig rätten över min kropp. Aldrig igen. Jag ser ut såhär, det är bra, jag är snygg och jag är nöjd. Jag har reflekterat och tagit medvetna beslut vad det gäller benhår, armhålehår, behå. Jag har reflekterat och tagit ställning. Detta är jag, detta är delar av mig, är det inte så du vill ha det är det inte mig du vill ha.
För all del, har du argument jag inte hört, har du nya tankegångar, har du skäl till varför du tycker som du tycker och kan resonera om det, för all del. Kan du bevisa för mig att alla grisar har bra och fullvärdiga liv innan vi äter dem är jag på att börja äta dem igen.
Fast just när det gäller kroppen är jag nog inte öppen. Just när det gäller hår och behå. Just när det kommer till att göra rent fysiska förändringar. Jag tror inte ens att jag lyssnar på argument då. Det är nog obstinat och inskränkt. Men det är min kropp och mina principer.

Det här handlar inte bara om han som inte svarar på sms. Det handlar om mig, om hur jag hamnade här, om jag har blivit sådan att jag byggt mig en ensamhet. Jag står för mina åsikter, jag tror på dem, jag har kommit fram till dem i noggrann eftertanke, jag har tänkt över saker, jag har tagit till mig argument och kastat dem mot varandra. Jag är full av ställningstaganden och principer, stoppa porren, alkohol är en drog som särbehandlas p.g.a. alkoholkulturen, det finns ingen anledning att inte välja det ekologiska alternativet när det är två kronor dyrare, det finns ett strukturellt kvinnoförtryck i det här samhället, ifrågasätt kapitalismen, jag kan fortsätta men ni förstår.
Jag har tagit fram dem under övervägande, men jag är inte säker på att jag fortfarande överväger dem. I de flesta diskussioner om genus känner jag att nivån antingen är under min, och då orkar jag inte lyssna för jag har hört båda sidor förr, eller så är den över, och då orkar jag sällan lyssna. Den här känslan av att inte orka lyssna, den oroar mig. Lyssnar jag inte längre? Tar jag inte till mig nya åsikter? Har jag bestämt mig för något och varierar sedan bara inom det? Har jag ryggrad som har åsikter eller målar jag in mig i ett hörn och sitter och stirrar på det?
Folk som saknar åsikter: är de mer öppensinnade eller har de bara inte tänkt ordentligt? Mina vänner tycker oftast som jag, men det är ändå så att de flesta inte gör det. Och att det försvårar mitt umgänge och min känsla av tillhörighet med folk i allmänhet.


Dessutom har jag blivit kallad "kvinnlig" igen. Det känns som en förolämpning varje gång. Jag får väl skylla mig själv med mina kjolar och mitt smink. Och det var för all del menat som en komplimang. När jag bad om en definition av begreppet fick jag dock ingen.
(Okej: jag har bröst och höfter och nästan alltid kjol. Det är saker som förknippas med kvinnor. Dock är det bara det sista jag egentligen rår för, och då är det väl bättre att komplimentera min klädsmak? Jag har ypperlig klädsmak. Om man vill prata om min karaktär tror jag att jag är tillräckligt tydlig med min ståndpunkt i "kvinnofrågan" (som om det bara var en fråga för kvinnor?) för att man ska förstå att det är smartare att säga att jag är mjuk eller känslig eller vad det nu är man menar med det där adjektivet.)



Äsch. Det finns många trådar här jag borde dra ihop, men jag ska på föreläsning om Rysslands historia, och jag vill ändå lägga upp det här för att kanske få respons åt något håll.

Egentligen är jag stressad: jag ligger hela tiden en dag efter i NaNoWriMo och mina karaktärer har börjat falla ur sina karaktärer och allt känns ganska segt med den där. Jag tror att jag har ambitionen lite för högt, det handlar om kvantitet och inte kvalitet, jag måste komma ihåg det.
Och på lördag är det textsamtal i Södertälje, och jag har bara gjort snabba genomläsningar, jag måste ge ordentlig respons.


Men jag ska försöka komma ihåg dagboken. Jag trivs med detta. Komihåg.



kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok