25 augusti 2004



Jag var i Tjeboksary. Det ligger mitt emellan Nizhiy Novgorod och Kazan, ungefär. Där vid stranden av Volga.

I Tjeboksary bor 500 000 människor. Som i Göteborg. Staden är huvudstad i republiken Tjuvasjien, som är Rysslands tredje folktätaste republik. Där bor 1,6 miljoner människor på en yta av Jokkmokks kommun.
Staden är ändå för liten för att vara med på de flesta av de översiktskartor av Ryssland jag ser.

Jag var i Tjeboksary i fyra veckor, på resa till och från i fyra dagar och i Moskva i två.

Jag hade det bra. Jag var fascinerad. Jag var ett storögt barn. Jag var en utlänning.
- Otkuda?
- Schvetsii.

En dryg månad i det där landet. Jag lärde mig att ibland, när jag inte förstod ett ord av vad folk sa, så var det för att de pratade tjuvasjiska. Ibland så var det för att ryska är ett lurigt litet språk som man inte lär sig på tjugo veckor. Inte på en månad i Ryssland heller. Men min hörförståelse gjorde stora framsteg, och uttal, läsförståelse etc rörde sig åtminstone i rätt riktning.
Jag kan läsa min importerade barnbok utan att behöva slå upp mer än något ord här och var.
Det dröjer nog ett tag innan jag kan läsa min Tjechov flytande, dock.

Jag måste dit igen. Inte till Tjeboksary, den staden känner jag mig ganska färdig med, i Ryssland är visst en stad med 500 000 invånare en håla, på riktigt. Men Uralbergen. Sibirien. Vladivostok. Kamtjatka. Murmansk. St Petersburg. Moskva igen.

En månad med ett annat språk överallt, och jag lärde mig hur mycket jag tycker om svenska. Jag kommer aldrig kunna flytta till något annat land på riktigt. Jag behöver mitt modersmål för mycket för det.
Däremot vill jag, verkligen verkligen verkligen, flytta till Ryssland en tid. Kanske ett år eller så. Om man läser ryska så kan man åka på utbyte, och jag måste kolla om man inte kan göra något sådant inom läkarprogrammet också. Ni förstår, universitetet i Moskva skulle kunna uppväcka sådan längtan även i en rysslandshatare.

Och Ryssland är mitt andra land. Jag är så fascinerad. Imponerad. Förvånad. Skrämd. Förtjust.
Det är litet som med relationer. Jag har varit förtjust i många länder. Frankrike, Japan, Irland. Men nu är det jag och Ryssland. This is the real thing. Jag ska lära mig det där språket så bra som jag kan engelska nu. Eller äsch, bättre. Vi skall alltid vara ihop, jag och Ryssland. Jag tror vi kommer ha ett riktigt fint distansförhållande. Som kommer komplettera mitt äktenskap med Sverige på ett fint sätt.

Mänskliga relationer är vad som sysselsatt mig sedan jag kom hem. Jag tänker inte skriva mer om det, dels eftersom det är någon annan iblandad i sådant och det är inte så artigt att vika ur någon annan än sig själv på internet, och dels för att jag inte har så mycket att säga.

Men det är något i mig som är annorlunda. Det är något i mig som är bättre.

Jag har haft drygt en tom vecka nu, det kommer hinna bli två. Det har sitt lugn. Jag läser. Sjunger. Skriver. Har gjort ett tröjtryck. Träffar min syster och hennes barn. Överanvänder internet. Går till biblioteket. Tittar på OS. Och det finns ett lugn. Det är inte förrän nu det skrapats något i kanterna. Jag skulle kunna leva också så här.

I helgen flyttar jag till Uppsala igen. Samma adress som i våras. Lägenheten ska bli fin att komma tillbaka till. Jag ska sätta upp min ryska stjärnkarta och krypa upp i den röda soffan. Jag ska tända värmeljusen och äta frukost vid det största bordet i världen.
Jag ska också börja på läkarprogrammet. Det inger mig overklighetskänslor. Jag kan inte tänka mig mig själv i vit rock och med kniv och ansvar för annans liv. Jag kan inte riktigt uppmana någon fröjd vid tanken på anatomi, obduktioner och cellbiologi. Helt plötsligt minns jag mycket tydligt att jag inte tyckte att biologi var så jävla kul på gymnasiet. Intressant, visst, men jag tyckte allt var intressant på den tiden.
I vilket fall så är det upprop på måndag, och sedan ska jag lära känna 79 människor som också var bäst i klassen och som lär vara outhärdliga besserwissers de med, och jag hoppas att peppen kommit då. Min syster sade att ingångslönen för läkare i Jönköpings län är tjugotretusen kronor. Kapitalism, motivera mig.

Min alternativplan, om jag svimmar när jag ser blod/inte hittar någon motivation någonstans/av annan anledning inte klarar utbildningen är översättare ryska/svenska. Well. Mindre hög lön, svårare att få jobb, en utbildning som i nuläget verkar rolig. (Men jag ska läsa 5 poäng Rysslands historia och samhällsliv i höst, i alla fall.) (Och barn- och ungdomslitteratur, om jag kommer in. Och inte ett dugg mer än så. Kanske inte ens barn- och ungdomslitteraturen. Jag ska ha ett liv.)

Det enda som säger att jag inte är glad är att jag inte äter. Eller jo, jag äter. Bättre nu än i förra veckan. Men jag leker med min hunger, lagar inte lunch, jagar siffror på den digitala badrumsvågen. Jag vet att jag kan väga 57 kg och inte vara tjock, ligga fint inom bmi och ha mina kläder i storlek small eller 36, men siffrorna sade 53,5 för någon dag sedan och ju mindre desto bättre, jag försöker hejda mig, men det är den omedelbara reaktionen. Jag ska aldrig ha en egen badrumsvåg.

Märkligt nog känner jag mig simultant jävligt snygg. Jag antar att det beror på att jag inte träffar någon. I jämförelse med ingen är jag en foxy baby. Och det kryper i kroppen, kryper av månader av samlade kyssar, kryper av att fan det var så länge sedan någon rörde min nacke. Ibland går jag här med en tigrinnas höfter och ibland dansar jag mig glödande.

Men när fan blir gammal blir han religiös. Jag var mycket förtjust i de ortodoxa kyrkorna och ikonerna i Ryssland, men det kunde jag skylla på att det är intressant med främmande kulturer. Dock har jag, sedan jag kommit hem, besökt svenska kyrkan två gånger och båda gångerna fallit samman till tårar. Besöket i Kymbo kyrka (i Västergötland, jag kunde berätta vad jag gjorde där men det är en del av det jag inte berättar här) slutade i och för sig med att jag stal ett vykort från bokbordet utan att betala för mig, så det kanske går jämt upp, men i Smålandsstenar kyrka grät jag bara, utan några kriminella handlingar. Det var i fredags. Först klädde jag mig fin, vit kofta och blå veckad kjol, och sedan plockade jag de vackraste blommorna i trädgårdslandet. Jag cyklade med dem i ena handen, och mötte tre flickor i åttaårsåldern, som ropade att blommorna var fina och undrade om jag var Davids mamma. Jag tackade och nekade och cyklade vidare. Jag är gammal nog att vara någons mamma. Snart är jag gammal nog att det inte är något konstigt med att jag inte har någon mamma. Jag satte blommorna på hennes grav, det blev fint. Jag kunde inte prata med henne, för det var en man och ordnade med en grav några rader bort. I stället rensade jag bort alla överblommade blommor från margeritorna. Sedan i kyrkan mumlade jag, och det är väl lika lönt eller olönt det. Jag önskar att jag kunde hitta min mamma sparad någonstans. Om inte mer så åtminstone brev, något från henne. Jag har tittat på gamla foton och hon var mycket söt, min mamma. Mycket söt och med alla dessa barn och med sitt älskade arbete och jag vill tro att hon var lycklig. Jag hittade ett kuvert med kondoleansbrev, och jag läste de som sade "Fam Rune Bengtsson" eller "Rune med familj" eller liknande, och det fick mig att gråta och det var skönt, all gråt är en avbetalning på min sorgeskuld, men även om det var fint att läsa om henne så är det inte det jag vill.

Jag vill att hon lever. Det är det jag vill.

Jag har hittat min pappas brev till henne från när han läste i Lund och hon läste i Linköping, och jag vet att man inte ska läsa andras brev och jag hejdade mig efter tre. Jag vill hitta hennes brev till honom, jag vet att man inte ska läsa andras brev men hon var bara något år äldre än jag är nu då och om jag dör för min dotter, om jag får en dotter och dör från henne, så hoppas jag att hon har minnen, bilder och det jag skrivit. Det är inte som att det inte var 35 år sedan, det är inte som att jag inte är deras barn. Jag måste helt enkelt fråga pappa om var breven kan finnas, jag har tänkt på det här i en vecka nu, jag måste fråga honom innan jag åker upp, för det är ju trots allt hans kärleksbrev, och jag har inte vågat.

Annars sjunger och spelar jag psalmer och stryker över orden, de vackra vackra orden.

Blott herrens nåd är oändlig.

Herren ger och Herren tar, välsignat vare Herrens namn.

Jag har tusen anekdoter och ett sextiotal fotografier från Ryssland. Jag pratar hellre om det än skriver. Men det kan hända att det kommer något.

Jag önskar att ingen av de där som ville bo på Flogstavägen vill bo där längre, men det lär väl inte hända.

De bästa OS-sporterna är synkroniserat simhopp och brottning.

Orlando av Virginia Woolf är jävligt rolig, åtminstone de två första kapitlen. (Längre har jag inte hunnit.)

Jag har läst "Flickan och skulden" och jag har inte ord för det. Knappt ens tankar.

Bra melankoli av ledsna män är just nu Girl in the war - Josh Ritter och Tonight I will retire - Damien Jurado. Den sista är beviset på att en ledsen man kan vara utmärkt även utan gitarr. Piano är ett fint instrument.

Jag tänker inte be om ursäkt för längd, känslor eller något mer med den här uppdateringen.



kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok