21 juni 2004
En mening ekar:

Jag mår som jag förtjänar.

Och inte är det bra, inte.

Orkeslösheten. Oviljan. Vill inte. Inget jag vill. Inget jag orkar.

Funderar starkt på att banga Ryssland. Får dåliga vibbar. Får lite information. Och det är fyra (4) andra elever på kursen. Hrm.

Om inte så ska jag boka flygbiljetter. Om jag nu kan få reda på när de andra ska åka. Och vart man ska mötas. Och vad det kostar att åka tåg mellan Riga och Tjeboksary.

Och känslan jag har. Jag har hellre oron paniken sorgen här hemma. Det är ändå mer hanterbart. Eller åtminstone mindre skrämmande.

Ingen folkhögskola till hösten. Helvete, I say. Helvete. Men okej, mitt skrivande är inte bättre än så. Tack.

I stället: jag antar universitetet. Jag antar Uppsala. Inte för att jag vill tillbaka till den staden. Men för att det är vad som återstår. Jag frågar alla mina bekanta om de vill ha en liten blond filippinska eller hemmafru eller dylikt. Fint erbjudande. Ge mig mat och husrum och jag städar och tvättar och lagar mat och ger dig lite nackmassage när du kommer hem.
Men jag antar Uppsala. Jag har börjat be till Gud om läkarprogrammet. Jag vill inte litteraturvetenskap.

Det är okej att jag inte kan skriva men jag vill inte ha er överanalytiska äckliga syn på det skrivna. Jag vill inte trasa sönder det till akademikerprosa (som borde vara ett brott mot mänskligheten). Jag vill inte.

Det är mycket det. Jag vill inte. Jag vill inte börja jobba i morgon. Jag vill inte ordna och boka ryska biljetter. Jag vill inte att Å (fingerad initial) på min icq-lista ska panikragga på mig varje gång något av hans förhållanden tar slut, och jag vill framförallt inte bli bekräftelsefrestad.

Åshuvud, sommarhuset, var dock hyfsat lugnande. Det fanns stunder. Stunder då jag läste, då jag röjde sly (vilket är trädmord, men jag gjorde det för kulturlandskapet), då jag gick promenad och så den gången då jag hade rott ut till badön och det var en fin kväll och jag badade helt oförhappandes, naken, och det var iskallt.
Smålandsstenar sliter i mig. Varje skratt här är något ynkligt. Ett "som om du trodde att du kunde vara glad"-skratt. Ett "du hör väl att du låter löjlig"-skratt.
Den här lusten att försvinna. Att bli den här tysta personen jag inte är.

Jag önskar att jag kunde skratta och tycka om mig själv samtidigt i det här samhället.

Jag faller bakåt. Som Donnie Darko. Men ingen kärlek med i bilden.

Och en kommunikationslöshet. Jag kan inte beskriva det bättre. Jag kan inte skriva, inte prata, inte nog. Jag kan inte skriva litteratur, och hey fan, det visste väl alla utom jag, men jag kan heller inte skriva för att kommunicera, och prata, ännu mindre.

Dessutom: Att jag fortfarande låter V (annan fingerad initial) få mig att gråta. Att jag fortfarande vill någonstans att hon ska bry sig. Jag läser om Maria Gripes skuggserie (Skuggan över stenbänken etc) och V är min Carolin och jag är tungusen Berta. Ungefär. Fast jag har så många Carolin. Och inte kan jag lita på dem som Berta ändå litar.

Ett tag hade jag nätdagboken som kommunikation med mina internetvänner. Nu har de slutat läsa här, de har inte tid eller lust eller vad de sade, jag minns inte. Det hjälper inte att säga "hjälp mig" här. Det hjälper förstås aldrig. Jag bad A (äkta initial) säga något snällt, och det gjorde han, och komplimanger glöder aldrig när man fiskat dem och de tröstar så dåligt då. Fast ännu värre är förstås att fiska och inte få något. Att lägga ut sina krokar i dött vatten.

Ja, det är syndast om mig i hela världen. Men jag kan i alla fall raljera om det. Zlatanklacka min olycka och le ironiskt.
Jag önskar att jag inte gjorde det. På ett sätt kan jag önska att allt blir värre, värre, värre. Så att jag kan sluta analysera och ironisera. Det tröttar mig.

Också: orden jag tappar. I dagligt tal. Jag säger fel ord på fel platser. Jag måste tänka flera sekunder för att hitta vardagliga ord ibland. Jag tänker på hjärnsjukdomar och tumörer. Det skrämmer. Ja, jävlar. Det skrämmer.

EM i misär. Check.
(Och se, se som jag håller distansen.)



kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok