12 juni 2004
Nu lämnar jag civilisationen.

Det var länge sedan jag uppdaterade men det betyder inte att jag inte skrivit.

8 juni:

Smålandsstenar.

Jag hittade mina dagböcker från högstadiet, pappersdagböckerna. Jag skäms för och ömkar den Karin.
Att vänta i tretton år på att livet ska börja. Att jag slösade så med min tid. Jag trodde jag hade förlåtit mig. Att jag accepterat att det kanske inte var det bästa som kunde varit, men att jag gjorde så gott jag kunde. Att det hände en massa skit och att alla de andra desperata tonåringarna inte någonstans hade kraft nog att rädda mer än sig själva. Att de slog i svagare riktningar för att alls klara sig.
Och jag lät mig bli slagen för det var vad jag förtjänade, jag lät dem skratta åt mig jag lät dem fnysa åt dem jag lät det slippa se mig, för det var vad jag trodde om mig.
Självuppfyllande profetia och inlärd hjälplöshet, det är inget konstigt, det är inget som jag ska skylla mig själv för, det är inte det.

Och jag tänker att det är sorgligt, att jag kunde haft en så mycket bättre tid. Fast jag är inte säker på att de hade låtit mig. Att de hade låtit mig göra resan från periferi till att räknas.
Och sen dog ju min mamma där, vårterminen i åttan, och det blev tyst, det blev så jävla tyst, och det är inte det att jag inte förstår för vem kan hantera sorg? Det blev tyst och varför måste jag förlåta mig själv för att jag rörde mig utåt, att det var tystare där och enklare där, där jag slapp mina kompisar som var mina kompisar för att vi alla behövde någon för att slippa sitta ensam på lektionerna, och varför måste jag förlåta mig själv för att jag teg och flydde hela gymnasiet, är det så konstigt att jag inte hade mod att försöka träffa nya människor och göra mig ett nytt jag, att jag gav upp så lätt?

Självanklagelserna sitter i de här husväggarna. Att mitt fel mitt fel mitt fel. Allt så fel, allt så mycket skam, och mitt fel mitt fel mitt fel,

Men det går ju framåt, det gör ju det, jag känner mig inte alls så förtvivlad som förra året, jag tror att jag har mig tydligare och fastare, oberoende av en folkhögskola, säkrare i rörelser och tankar.
Det är vad jag tror jag fått ut av Uppsalaåret, inte så mycket sjuttioen poäng från högskolan som det att jag gjorde mig ett eget liv, ett bra liv, att jag orkade och klarade. Att jag, när jag tog ett par steg bakåt, tänkte att hon där, hon har det rätt bra.
Och jag förlåter mig själv för att jag inte vågade prata med mina kursare, eller snarare inte vågade lära känna dem, det var förstås synd men nästa gång, och jag har ändå en sådan mängd av människor att jag sällan känner mig ensam av det. Jag känner mig ensam av den här oförmågan att nå någon, nå ända in, att förstå och kommunicera. Den som jag i pessimistiska stunder tror ingår i den mänskliga skapnaden.



11 juni:

Jag vill ha tillbaks alla brev jag skrivit från dig. Jag vill inte att du ska ha dem.



12 juni:

Ja, det är väl så det ör. Den här platsen tär mig. Och så hatet förtvivlan, som ironiskt nog gick över gränsen när jag var i Göteborg i onsdags och torsdags.

(Det som går sönder det som inte mer finns, jag vet inte vad jag ska göra åt det, hur jag ska hantera det, hur jag alls ska hantera mig.)

Nu blir det alltså sommarstuga. Flera kilo böcker och en dator utan uppkoppling och så mobilen, och mina stigar, mitt vatten, min plats. Jag tror det blir bra. Jag hoppas på sånt.



kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok