1 juni 2004



Tappade orden. Var de tog vägen. Vet inte. Tänker inte på det och blir inte desperat. Tänker att de nog behöver en liten stund för sig själva. Bestämmer sig för att försöka nu.


Till helgen kommer min pappa och skjutsar mig och alla tusen sakerna som jag inte packat än till Småland. För er blir det ingen skillnad, utom för de som har mig på icq (jag ska avbredbandas). För mig blir det en stor skillnad.

Tröstlista med bra saker med Smålandsstenar:
* Köra bil
* Låta pappa betala min mat
* Trädgård
* Inga tentor

Det sista är förstås inte Smålandsstenar förtjänst. Men ändå.


På fredag skriver jag databastenta och det känns uppriktigt sagt sådär, jag har nått nytt personligt rekord i att inte plugga, och jag jag avskyr mina lärare bortom rimlighetens gräns. Inte för att de inte är opedagogiska och usla, men inte riktigt så vidriga som jag tycker, det är inte möjligt.


I helgen var det Popaganda, och bäst var David Sandström (www.demonbox.com/david/ för gratis mp3:or) och Mattias Hellberg och The Perishers.
Och jag har köpt den nya Kristofer Åström-skivan. Hey, köpa skivor! Det här är nog min första sen Tomas Andersson Wij. Mp3, mp3, ja.


Annars har jag en känsla av... tydlighet. Det finns en panik i det också, men... jag vet inte. Jag ser i spegeln och ser. Jag rör mig ut och in genom mig själv och det är det bästa penetrerande sex jag någonsin haft. (Vilket ju inte säger så jävla mycket.)

Jag tycker hemskt mycket om ordet "sexig", men inte alls om företeelsen.
På det hela taget är jag ett pubertetsoffer, jag vet det.

Förra året var det mina bröstvårtor, känslan av dem, hur de fanns mot kläderna. I år är det mina höfter, från ingenstans kommer det ibland vissa dagar, hur händer skulle passa om dem, om hur de är känsligare än något annat någonsin.


Jag läser fanfiction om Harry Potter, www.sugarquill.net, och först fick Ron och Hermione till det och nu pågår saker med Harry och Ginny, och det är så enkelt och det är flickrumsromantik och känsloporr och jag försöker bli romantiker igen.
(Men jag var tvungen att skriva lite slash med Hermione och Ginny när jag tröttnade på könsroller och heteronorm. Det är allt jag skrivit på veckor, och det slog mig återigen att jag avskyr att uttrycka mig på allt som inte är svenska, hur allt annat ligger ännu längre bort, ännu svårare i munnen.)

Jag vet. Det är så löjligt tydligt. Hur jag steg för steg upptäcker mina erogena zoner vid fyllda tjugo år och hur jag regredierar till att läsa ungdomsböcker om tonårskyssar och jag har verkligen inte kommit ut puberteten än, herregud.

Och det är också tydligt med vad som hände där.


Jag tänkte i förra veckan att det inte finns någon vars död egentligen skulle påverka mig, och jag vet att jag överdriver, men ändå. Jag tog livet av olika familjemedlemmar och vänner i mitt huvud och det fanns ingen förtvivlan.

För detta med döden, det är ett jävla tjat om döden i min HP-fanfiction, och det är som att Döden, det är det värsta, det är Så Outhärdligt Hemskt, det är så Tragiskt även om det bara är en mosters tant;
och döden, herregud, döden är inte mer än att aldrig mer träffa någon, inte heller mindre för all del, men man tappar kontakten med folk hela tiden och det är inget Tragiskt och Outhärdligt hemskt.


Eller så är jag bara tom som ett urblåst ägg, och ungefär lika empatisk.


(Det finns ingen som kan dö från mig nu som mamma gjorde. Det var liksom det värsta och jag kan inte tänka mig något som skulle kännas nu. På riktigt. Och det var inte som att jag dog (haha) då heller. Kallt hjärta, blod som flytande kväve.)
(Jag kanske skulle försöka bli med barn? Det påstås att förlora ett barn är det värsta. Alltså; att ha ett barn, att ha någon att förlora.)


man är så förtvivlad
man är också det man saknar



kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok