7 maj 2004
Jag har skrivit fem sidor om maskuliniteterna i en av Mats Kempes noveller, tentat procedurell programmering, sjungit vårsånger och hanterat valborg.

Jag erkänner för mig själv att jag inte orkar ta strid för att avvika från normen. Ja, det finns vackra flickor, men vad fan, det finns vackra pojkar också, och jag vill att ingen ifrågasätter min rätt att uppfostra barn och jag vill att slippa stå till svars varje gång jag träffar en ny människa och jag vill bli medelålders så som paren på Valborg, vid Gunillaklockan, paren som stod där med delade liv och lyssnade på vårtalen, paren som var självklara.
Vem är jag att välja bort en självklarhet?

Jag funderar jävligt skarpt på att strunta i databaskursen, för det kan väl för faen räcka med 41 poäng och den verkar sjukt tråkig. ER-diagram? Se mig kräkas. Organisationsstruktur. Tvi.
(Men ni vet hur det går. Jadå. Jag kommer inte komma mig för att hoppa av, och sen kommer jag sitta där och tänka att äsch, jag har redan läst en del, ska jag bara strunta i det? och så tar jag poängen.)

Annars så känns mina poäng den här terminen märkvärdigt poänglösa. Ingen arbetsgivare kommer någonsin säga "introduktionskurs i ryska, vad bra!" eller "ja, några poäng datavetenskap är ju alltid önskvärt" eller ännu mindre "mansforskning är ju en väldigt viktig kurs, så bra att du har läst den".
Och det kunde vara skit samma om jag hade känt att de gett mig något på ett personligt plan, men nä. Inte det heller.
Det enda den här terminen har tillfört är att jag har bevisat för mig själv att jag kan. Att jag klarar dubbla arbetsbördan, att jag klarar att motivera mig själv, att jag kan.
Det är förstås värt något. Men när jag tänker på att jag bara har tio terminer kvar, så oroar det mig.

Ett yrke ligger fortfarande inte på den här sidan horisonten.

Jag vill inget.

I juli åker jag till Tjeboksary och det vill jag inte heller, men jag har tackat nej till jobb och jag är för feg för att vilja sånt fast jag egentligen vill, så jag vill minsann. Joo.

Jag har läst Anna Karenina och jag tyckte bättre om Levin och Kitty ända fram till slutet av sista boken. Slutet var verkligen en besvikelse. Hela sista kapitlet hade jag varit better of without.
Dock planerar jag att snorta en ny rysk klassiker vid tillfälle.

Jag borde vara gladare. Jag har en månad kvar i frihet och det finns solen. Vad begär jag?

Jag har ett par svarta trekvartsbyxor (byxor; kors i taket!) och ett par vita skor.
(Konsumtion är inte lycka. Jag behöver dock en ny t-shirt eller två.)

Det är en känsla av ensamhet som stryker förbi, gång på gång.

Fast i söndags satt jag på en filt i gräset och läste Anna Karenina och skrev på min asflashiga iBook (högtekologi) och lyssnade på Death Cab for Cutie och gjorde en krans av vitsippor. Det finns de stunderna. När det är vackert.

Dagens genus 1: jag har kommit till slutstadiet "acceptera att jag som kvinna har hår på benen". Steg ett var att tycka det teoretiskt, steg två var att låta håret växa under de tjocka strumpbyxorna, steg tre var att ha kvar det under de tunmna och slutsteget är alltså att låta benhåren möta solljuset.
Det är faktiskt härligt att känna vinden inte bara i huvudhåret när man cyklar.
Motsvarande process utförs för övrigt också med håret under armarna och att bara ha på sig linne.

Dagens genus 2: detta med min lilla sociala fobi, eller min svårighet för folk. Jag är fortfarande tyst och blek och pratar inte med någon på någon av mina kurser.
Och genusperspektivet på detta är att jag fan tycker mer om mig så. När jag är skiträdd och inte märks. Det är så jag vill vara. Jag trivs mer när jag tar plats, när jag är lite trygg, när jag pratar, men det lämnar en mycket obehagligare eftersmak.

Jag har blivit som de där tysta tjejerna i klassen som jag brukade förakta. Och ja herregud det finns såna killar, men det att hålla käften och smälta in i miljön brukar ändå betraktas som en kvinnlig egenskap. Är de riktiga män, de som smälter in i väggen?

Tja okej, mansforskningskursen verkar ha mer impact på mitt liv än poängen de ger.
Jag blev faktiskt rätt lyrisk över Kaguya. Jag tänker på samhällen utan män och ja vad fan varför inte?

Det ligger en ny sida uppe. En Majakovskijsida. Jep.

Imorgon är det Wikdag och mitt hjärta värker redan sönder av nostalgi. Herregud. Jag hoppas jag lever imorgon kväll. Jag måste hinna skriva en novell och lite fanstyg till Skurup. Söndag söndag.

Enough.

/Karin

ascii-arkiv   hem     gästbok