18 mars

 Bra saker:

 Jag fick vg på den ryska tentan. Här tänkte jag börja bladdra om att prestation är ju inte allt och hittan hattan, men vad fan. Man får vara glad. Det finns ingen anledning att döda glädje.

 Igår fikade jag med.. ärh, jag vet inte, jag vill inte beskriva det. Det är inte det att hon gör mig ordlös, för då skulle jag vara tvungen att döda henne.  Men det var roligt och jag förstod varför vissa människor anser det vara det bästa som finns att träffa nya människor. Det här med hur man skapar sig ny för någon ny. Hur man blir tydlig och till. Hur man kan hitta samhörigheter och hur roligt det är just där i början.

 Idag råkade jag Ulrika när jag pluggade och i morgon är det fest hos Jonas och på lördag ska jag nog befinna mig hemma hos Alexanders kompis och säga siffror på ryska och jag får inte glömma att jag har ett liv, det är säkert, det ser till och med bra ut när jag skriver ned det.

 Jag fick min nykteristtidning för någon dag sedan och där var det en intervju med Daniel Boyacioglou (som om det var rättstavat) och minsann, han är nykterist, och det kreddar vi.
 Det förvånar mig lika mycket varje gång att människor kan ifrågasätta alla normer, parnormen heteronormen köttätarnormen kapitalismnormen vilka normer som helst, men sen kommer alkoholen och inga argument krävs, man kan säga "det är gott" och "alla andra dricker ju" och det är just sådana värdelösa argument och ändå spelar det ingen roll om människorna är coola och medvetna på alla andra plan. Alkoholen verkar vara någon sorts frizon, någon sorts vit fläck.
 Ibland glömmer jag hur sjukt det är eftersom den masspsykosen till och med verkar vara effektivare än patriakatet, men herregud. Sjukt.


 Annars har jag råkat läsa ett antal dagbokstexter på internet om mammor, och den här känslan är ganska ny i mig; en helt stilla avundsjuka. Den har egentligen inte med min mamma alls att göra, den är bara att ni har något som jag inte har. Det är inte en saknad, det har gått för länge och de här minnena jag inte har (frånvaron av dem hur den kan slita sönder), det är inte en saknad; det är bara insikten om vad ni har som jag inte har.
 Och kanske föräldrarelationer överhuvudtaget, jag läser om att ringa till mamma flera gånger i veckan och prata prata prata och jag och min pappa hörs kanske en gång i veckan, kanske snarare varannan, och det är snarare jag som förhör mig om hans latinkurs och om hans Kerstin och om han träffar folk; det är jag som frågar, och sen säger jag att det går bra med mina tentor och berättar kanske något annat, någon konsert jag varit på eller sådär, och så pratar vi om min syster och så lägger vi på. Det är på något sätt jag som styr samtalet, och det är jag som undrar om han klarar sig, underförstått.
 Jag är övertygad om att jag är starkare än pappa. Jag kan inte minnas att jag någonsin känt annorlunda. Eller jo, när jag var så där liten, väldigt liten, då antar jag det. Men då var han ändå inte så jävla viktig. Då var det mamma som var viktig.

 Jag formulerade för ett tag sen att mitt liv liksom började för ett år sedan, eller ja ett och ett halvt år sedan nu, med Wik. Att det är därifrån jag räknar. Att det är därifrån min tid. Att det är därifrån jag.
 Jag har en väldigt harmonisk familj och det känns mycket bortskämt att inte uppskatta det men vi bara tangerar. Det känns ingenting. Det handlar inte om mer än gener och uppväxt delad.
 Jag vill inte att det ska vara så.
 Det känns sorgligt.


 Och så är det det här med dig, jag vet inte, jag vet inte om jag tror det ska bli bra att träffa dig, jag vet inte, tro inte att jag trivs med det här heller egentligen, jag vill inte suga blod och bekräftelse så här, och jag tänker
 eftersom jag värdesätter dig så här eftersom du kan bekräfta mig så här så måste det ju betyda att jag tycker om dig
 på något sätt,
 men så tanken på flickvän, alltså bara ordet ger mig obehaget överallt, flickvän, flickvänner är sådana som rakar underlivet för att pojkvännen ber om det om som har sex för att pojkvännen ber om det och som inte får ta flirten och skrattet och självförtroendet i att någon ler mot en på dansgolvet, flickvän är att inte ha sin kropp som sin egen är att borde vilja ligga med pojkvännen är att ha tusen jävla förpliktelser och band och att vara någon annans.
 (Herregud jag visste inte att jag var här jävla arg att jag var så här sorgsen att jag var så här mån om kroppens frihet.)
 Och aldrig att jag ger mig in i det igen med mindre än att jag måste. Inte med mindre än i höstas, och inte ens med det. Inte med mindre än att glöden elden ett namn som ekar i en "Den Stora Kärleken".
 Och annars vill jag inte. Trots att jag tycker om dig och trots att tanken på dig med någon annan gör mig svartsjuk avundsjuk missunnsam svider i mig.
 Visst, det är inte värt det för det sliter sönder hjärtat när det tar slut, men det är inte det jag tänker nu; det är inte det.
 Fy fan för att vara någons.


 (Och så utbytbarheten. Att han har någon annan i min roll nu. Att han har någon annan och att so much for me och jag har tusen andra men inte i hans roll. Jag gör säkert en höna av en fjäder men om det är som jag tror så skulle jag vilja att jag vore värd en egen roll. Jag kanske inte beter mig bra mot människor och jag kanske har mönster men jag har dem ändå på individbasis, jo. För vem fan vill vara variabel?)


 Svamligt. För långt. För mycket. Jag vet.

 Jag har uppenbarligen ingen självcensur längre.


 "Motståndets estetik?" är den snyggaste "äh, hör av dig nu!"-uppmaning jag fått, tror jag, för övrigt.

 Jag är 20 år och sex månader och har vänner som skämtar intellektuellt och ett socialt liv och hade någon sagt att det var såhär det skulle bli hade jag nog ändå sagt "ja tack!".

 Jag hade sagt "ja tack" och längtat.

 Jag ska hitta det bra känsloläget igen innan jag slutar skriva och går och lägger mig, tänkte jag.

 De har Bang på biblioteket på Ekonomikum, mitt bland alla ekonomitidskrifter.

 Jag har en hel menscykel till nästa natt jag ligger kurad runt en pet-flaska och inte kan sova.

 Jag har bara ett kapitel systemutveckling kvar att läsa (och sen måste jag förstås tokplugga på anteckningarna, men i alla fall, alltså, i alla fall).

 Det är vår i rörelse.

 Laakso-epn var med posten, och bra.

 Sådärja.
/Karin

senast   äldre   hem     gästbok