gissa


13 mars

Jag är tuffare än du. Jag kan skriva med det kyrilliska alfabetet. Både på dator och för hand. Och jag har överlevt min tenta.

Annars: mina mänskliga relationer går bra. I morgon ska jag på rysk film med en kursare. (Jag umgås med en kursare utanför lektionstid. Kors i taket, tack.) Jag ska fika med min slumpmänniska i nästa vecka. Att stöta på en människa igen, bara sådär, är märkligt nog när man bor i en så pass stor stad som det här. Att sedan göra det på ännu ett ställe, helt orelaterat, får det att börja verka ödet.

Jag och Jonas var och såg Tomas Andersson Wij i onsdags och han var hemskt fin. Tomas alltså. Jonas var också fin. Jag hade inte träffat honom på hemskt länge. Tomas hade jag bara sett på en liten signeringsspelning innan. Han gjorde fint i från sig. Hans mellansnack var just vad man kunde förvänta sig av någon som skriver texter som han. Leve de bra mellansnacken. Och han spelade till och med "Du skulle tagit det helt fel". Det var en bra konsert.

Nu peppar jag och Jonas inför Belle & Sebastian. eller ja vad fan, jag peppar. Jag har laddat hem en massa livelåtar och andra versioner och beställt de senaste ep:arna. Det är en perfekt stämma på "Dog on wheels" från 6 oktober 98, om någon nu horar för popstämmor som jag.

Egentligen är jag mest en stressboll, men jag tagit 14 av 46 poäng nu, go me. På tisdag ska jag ha bakat fika åt kören, så imorgon ska jag göra chokladmuffins, och så ska vi redovisa grupparbetet, och sedan är det en vecka till tentan och jag har 180 sidor kvar att läsa, och så är det mansforskningen, jag har inte läst litteraturen till seminariet på måndag och bibliotek är ju stängda på söndagar och det är fan, men kursen är intressant och jag kan ju låta bli att ta poängen, bara.
(As if.)

De samhällsvetenskapliga ämnena fascinerar mig. Det är mycket jag inte förstår. Ismer och så. Det är textsjok där jag har svårt att hänga med. Det är en frånvaro av formler och figurer och böjningsmönster och dataflödesdiagram. Jag skulle vilja läsa 20 poäng på heltid och fatta hur det funkar, men en grov kalkyl säger att mina konton bara räcker till 11 terminer till, för ja jag är dagens ilandsproblem och studerar med ärvda pengar i ställt för studielån. Och ja. Fan. Det är dags att börja veta vad jag vill, antar jag.

I sommar ska jag antingen torka bajs i Smålandsstenar eller Uppsala eller åka till Tjeboksary. Ja, säg, vad verkar roligast, och säg, vad kostar pengar, och säg, vad säger Luther? Men ja, jag ska söka den där folkhögskolekursen, jo det ska jag. Ryssland. Herregud. Ryssland.

Nu skulle studievägledaren säga att men se, Karin, så roligt du tycker det är med ryska, satsa på det men jag känner mig själv jag var sån här med latinet också och Kina också och de svenska emigranterna till Amerika och derivator och det gick över alltihop så det gör säkert det här också. Ryskan.

Jag vet inte. Jag tror fortfarande att det ska bli något fantastiskt av mig. Att jag ska skriva en sjukt smart avhandling eller bli en riktig författare eller sådär. Jag undrar vad jag grundar det på.

Annars känner jag saker för det största aset i min amorösa historia igen, eller ja, jag gjorde det i alla fall för ett par dagar sedan när någon på Carolina Rediviva luktade som han och jag blev en stor jävla fysisk reaktion, bulthjärta och snabbare andning och alltihop. Det gör mig arg. Jag skrev små förbannelser i mitt block.
(jag ska klippa mitt hår tätt mot huden och elda det (som bränt hår luktar) och askan i ett kuvert och jag ska posta det till dig

och jag ska sätta in en annons i dagens nyheter, en helsida på tredje sidan dyraste platsen, och där ska jag skriva "den här mannen gjorde mig illa" och så ditt namn
med VÄLDIGT STORA BOKSTÄVER)

Jag antar att jag visst känner saker. Det skulle inte förvåna mig om hela "jag kan inte känna saker" beror på att mitt känsloliv (som alla andras, duh) är irrationellt. Det är ganska logiskt, ironiskt nog. Ingen annan har styrsel över sina känslor så då har väl inte jag det heller.
Men vad fan, hela den här kulturen tror på orsak-verkan, det är väl inte så konstigt att applicera det på sitt psyke? Jag vill känna för de som förtjänar det.

Jag vill inte känna den här stora ilskan gentemot någon som inte förtjänar det. Det är egentligen värre. Ilskan.

Ska det vara såhär med känslor och skit som inte lyder som det brukar göra (eller som jag brukar bestämma mig för att de gör?) så kan de väl i alla fall vara vänliga?

Jag har gått ner mig i ett coverträsk. Det är roligt med versioner av låtar. Det är mitt bästa sätt att hitta ny musik att ladda ner för tillfället. Mängden empetre i världen gör min annars lätt förvirrad.
Just nu:
Creep - Bob Dylan (Ja jag vet, Bobs röst borde vara chanslös mot Thoms. Fråga icke.)
I can't help falling in love with you - U2 (Bonos röst, däremot.)
All is full of love - Death cab for cutie (Inte Björks svindelkänsla, men ändå.)
Heroes - Magnetic fields (Rysligt bra.)

Oh, jävlar, vad länge sedan det var jag namndroppade musik så här ohejdat. Tihi.

Jag avskyr att jag har så mycket att göra att jag prioriterar bort skrivandet. Smisk på mig. Jag slank bara ur det där flödet jag hade för någon vecka sedan. Jag länkar gräsklippartexten, för den låg inte uppe så länge.

Ikväll blir det Lost in translation. Jag har en stark misstanke om att den inte kommer vara så bra som alla säger. Men vad hundan. Jag har inte varit på bio på två månader.

Och ja just det, psykologhistorien: jag mådde bra när jag gick dit andra gången och satt där och sa att det var ganska bra och att jag de dagarna har svårt att ta mig på allvar, att jag alls känner så där som jag faktiskt har skriftligt på i hela den här småpatetiska nätdagboken, och han tog fasta på det och tog inte på allvar och sa att jag kunde glömma landstinget för de har bara resurser till det akuta, och studenthälsan kan inte ge någon längre kontakt och ska egentligen bara handla om studierelaterade problem. De sista fraserna upprepade han med jämna mellanrum första halvan av samtalet, och sen undrade han varför jag slutade säga något. Hm. Ja. Lönt att börja förklara saker när jag max får 40 eller 80 minuter till. Lönt när du inte tror att jag har något problem. Argh.
Men när jag satt där kom jag inte på alla de där bra och arga sakerna, jag satt bara där och nickade. Och så fick jag ett telefonnummer till "en bra terapeut". Jag har det någonstans här i min röra. Men en privat terapeut kostar ju minst 500 i timmen, och jag kan förmå mig att studera för mina blodspengar men inte att gå till någon hjärnskrynklare som jag enligt psykologen inte ens behöver ("du sa att du skriver och det kan ju vara intressant då, det har ju blivit lite trendigt med psykologi nu med doctor phil och så"), och dessutom skulle tomten vara psykoanalytiker och om man läser psykologi vid Uppsala universitet får man lätt en ganska grundmurad skepticism mot psykoanalytiker och psykodynamiker, och en fras som återkom i mitt huvud där ett tag var att Karin Boye gick i psykoanalys i flera år i Berlin och se på Karin Boye hon tog livet av sig! och det var förstås ganska fånigt av mig. det var ändå på 40-talet, och till och med psykoanalysen har väl utvecklats sen dess, och psykodynamik är ju inte samma sak heller. Men jag kom från psykologen med ett telefonnummer på ett randigt kollegieblocksblad och sen gick jag in på toaletten och stortjöt över att inte bli tagen på allvar.
Min tilltro till psykhälsan är smått knackad.

Fast det märkligaste var att han båda gångerna frågade om jag ville ha medicin, antidepressiva.
- Antidepressiva?
- Ja.
- Men jag är inte deprimerad, för fan.
- Nä...
- Tror du det skulle hjälpa?
- Nä. Men jag ska berätta om alla alternativ...

Ska psykologer/läkare berätta om behandlingar som inte riktar sig mot problemet, som de inte tror kommer hjälpa? Jag förstår inte.

Däremot förstår jag hur det kan vara så många som äter antidepressiva nuförtiden. Om det är så lätt att få, om det är en sån standardlösning.

På psykologin delade min homofoba föreläsare ut en artikel om antidepressiva och jag råkade slänga den för jag slängde allt material när hans kurs var slut för jag blev så arg på honom, men det var en rätt bra artikel från psykologtidningen och där stod det att alla studier läkemedelsbolagen hänvisar till när de kränger antidepp är gjorda på verkligt svårt deprimerade människor och av dem blir en rätt hög procent bättre av sig själva, för är det jävligt nog så brukar det inte kunna vara det hur länge som helst, och så dessutom placebo-effekten, så det blev inga väldigt imponerande siffror kvar, men framför allt det att det knappast bara är verkligt svårt deprimerade (jag vet, det där är ett konstigt begrepp, men jag har glömt det riktiga) som får antidepressiva nuförtiden?

Herregud, det är signalsubstanser, kemikalier, och det är skitbra för de som saknar de kemikalierna men om det inte är det det handlar om om man inte ens är deprimerad, vad fan ska få dem för då?

Psykofarmaka herrejävlar. Det är så sjukt.

Men nu ska jag på bio ju. Rally. /karin

senast   äldre   hem     gästbok