16 februari


Belle & Sebastian när det så blir sol utanför fönstret. Jag har inte rört mig Dear catastrophe waitress på veckor, men den kommer passa bra med våren. Det känns.

Det viktigaste som hänt mig involverar relationer och jag antar att jag inte ska skriva om det offentligt until det har pratats om det. Det borde jag lärt mig vid det här laget. Men det har jag väl inte. Det gör mig rasande ledsen att jag inte är värd kommunikation. Generellt och i det här fallet. Det gör mig rasande ledsen och fast besluten att jag inte ska börja, att jag ska tiga ihjäl det här,
och jag har en väldigt stark misstanke om att motparten inte kommer att göra några återupplivningsförsök
och så mycket betyder man alltså att man inte ens är värd kommunikation.
Det är ju glädjande.

Men störd som jag är panikgråter jag och skriker och slår i kuddar och duschdraperier och hud och är på det där andra planet glad för hur mycket det här känns;
hur det sliter svider får mig att gråta igen
hur jag är möjlig att såra.

Jag har låtit människor betyda så mycket att jag kan ha så här ont av att de inte. Jag har haft så mycket tillit.
När något försvinner vet man att det har funnits.
Tomrummet efter, tydliggör.


Något har släppt, någon spärr, och jag är vagt oroad att jag låter mig vad som helst, sätter mig på kamikaze, pratar om att supa mig själv under bordet, slår i min egen hud.

"Jag är för stark.
Alla mina känslor är frammanade.
All den här sorgen den är mitt eget ansvar,
jag skulle kunna gömma den.

Mitt eget ansvar."

Citat mig själv 11 januari. Och ja.
Så mycket jag känner släpper jag fram, och skuldkänslorna över det, över att oron oron oron jag skulle inte behöva känna den, jag är egentligen stark nog att hålla den borta.
(Därför skönt med gråt som kastar sig ur mig rister i mig hulkar mig handskas med mig är bortom min makt inte mitt ansvar.)

En dålig tanke är att jag släpper nu för att jag har en psykologträff inbokad om en vecka, att jag tänker att jag har någon att plocka upp spillrorna så shoot man shoot.
Herregud, det vore väl lite övertro på 45 minuter med en okänd människa.

"Man har sig själv och det är allt. Man har sig själv och det är inte nog."

Citat mig själv från folkhögskolan någon gång. Jag har arbetat på den andra meningen och heja mig, det är bra, men jag får inte släppa den första helt. Får inte.


Tenta i övermorgon. Jag är märkligt obrydd.


Igårkväll var jag långt ute mot BMC och Ångström till och skrek rakt ut, och inga fina saker var det, och sedan hittade jag en stor tom snöyta och pulsade ut i mitten och lade mig i fosterställning och gömde ögonen bakom lovikkavantar och grät och tittade på stjärnor och önskade något av en meteor som lyste till och blev våt av hur min kropp smälte skarsnön och jag var så jävla tydligt levande, så fantastiskt verklig, och jag visste så väl att jag inte skulle ligga kvar där länge nog för att kallna eller ens bara bli sjuk och visste så väl att jag har mig själv och oavsett om det är allt eller nog så är det något och bra.


Jag tror att min stora ilska för att ingen tar det som gör ont i mig på allvar är en projektion av att jag inte gör det själv.
Om så inte är fallet och de inte tar mig på allvar ska jag börja skära mönster i ansiktet med min brödkniv.


Inga av mina mänskliga relationer är bättre nu än för två månader sedan. Flera är sämre, några är status quo. Det är en nedslående tanke men jag har redan ältat den i dagar, så nu är det bara ett konstaterande.


Nu ska jag gå på rysk-lektion fast jag inte gjort min läxa. Tralala. Jag kan inte böja äta. Så det kan gå. Och mitt ryska uttal suger. Tralala. Prestera prestera tralala.

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok