15 januari

Kära dagbok;
Jag har bredband. Det är fest hela dagen. Eller nej, egentligen inte.

Ulrika har flyttat till staden och det är fint. Jag var jäkligt rädd för henne innan, men det är jag inte längre. Man kan bygga upp bilder av folk när man inte träffar dem. Om man nu är lite paranoid lagd. Och så inser man hur fånigt det är och skrattar så man kiknar och vet vem man ska skicka sms till nästa gång man ska gå på popspelning. Det är bra.

Jag har sjukt mycket ny musik tack vare den snabbare internetuppkopplingen, och det är bra men lite mycket. Jag har tappat skivköparlusten, och det känns märkligt. Men jag måste skaffa B&S-singeln förr eller senare. Fan, min samling B&S är så prydlig.

Annars mår jag lite uselt för att min kurs tog slut och ingen finns det jag saknar, och det är just det. En termin utan att lära känna någon ny. Jag tror att jag låtsas min sociala kompetens.

Också: fan i helvete, jag hatar de där vackra kvinnorna som jag aldrig ens vågar prata med. Nej, jag hatar inte dem, snarare tvärtom fast inte riktigt, det är det som är problemet.
Jag är trött på att vela med min sexualitet, men det kanske inte spelar någon roll. Med tanke på min sociala kompetens så behöver jag allt stöd jag kan få från normer och "ska vara"-n, hej jag är heteronormativ.

Jag kommer aldrig röra vid en rödhårig älva på det sättet.

Jag har tappat ord och fart och livskänsla sedan Wik. Det är ingen insikt som gör mig glad. Det är vad jag egentligen fruktat. Jag vågar mindre, jag är svagare. De här väggarna, jag stänger in mig här, skyddar mig med ironi och isolation, föraktar och/eller fruktar alla nya människor jag möter. Internet och böcker. Världen på armlängds avstånd.

Jag läser Sagan om Paksenarrion men den slukar mig inte den här gången.

Idag var jag på IKEA och howdy, nya krukväxter och grytlappar och glödlampor, duktigt duktigt. Mina krukväxter var det bästa, och nu är det friskt grönt i alla de fina krukorna. Murgröna och yuccapalm. Den senare beräknas ha bäst överlevnadschanser.

Jag har ätit 200g choklad idag och är en äcklig människa.

Jag vill luta mitt huvud åt sidan och passa min mun mot en annans, men jag vet att det inte är en bra problemlösning för mig. Egentligen ingen problemlösning alls. Utom möjligen känslan av liv det stundtals medför. Eller åtminstone konstaterandet att jag har någon som vill blanda saliv med mig, det gör mig till en mer lyckad människa.
Paus, stjärnstopp, försök till nytt tänk: varför är det vedertaget i samhället att de som har förhållanden är mer lyckade människor? Varför är det det högsta? Inte förmågan att älska, inte att vara en sån som kan älskas, utan om man har ett förhållande.

Jag har en känsla av att mina ifrågasättanden inte leder någon vart, att jag bara accepterar och sväljer i slutändan ändå. Det vore kanske effektivare att inte ens försöka. Att acceptera.

Jag är en sån jävla klyscha.


Det märkligaste som hänt idag var att Stina och Ulrika fick mobilsamtal från sina mammor, och jag sa:
- Jag tänkte säga att min mamma inte har ringt, och sen kom jag på att det inte var så konstigt
och så skrattade jag så jag grät. Det var bara det där jävla saltvattnet i ögonen, det är där ganska ofta nu på senare tid.

Jag har de här drömmarna då hon lever, då hon har levat hela tiden, det är bara som vi inte har vetat/förstått, och hon är sjuk som fan, och hon har tappat håret som hon aldrig gjorde när hon levde, men hon finns där, hon lever.
Det var så idag, sedan när jag gick hem, att jag tänkte på att om hon hade levat, att om hon hade levat och varit frisk, hon hade kunnat komma hit och hälsa på, och vi kunde gått på bio eller teater eller kanske båda, och ätit ute och gått på museum och vad hon skulle tycka om mig egentligen, om hon skulle vara stolt över mig, om vi haft en bra kontakt alls, om jag hade låtit henne läsa det jag skriver.
Vi stannade i mamma barn, det kändes aldrig värt det att börja frigörelse, det var inte rimligt och rätt och idé när hon hade cancern i kroppen att börja bråka om tonårssaker.
Hon fattas mig. Hon fattas mig som in i helvete. Hon fattas mig och jag kunde aldrig gå ifrån henne, inte sluta behöva, inte bli vuxen; och jag gräver i saker jag stängt för snart sex år sedan och hur jävla konstigt är det att det här har påverkat mig, och hur jävla konstigt är det jag bara frågar och jag ångrar att jag inte gav den stackars skolpsykologen en chans då för tre år sedan, att jag inte gjorde något åt saker då;


jag är trött på allt jävla trassel som finns i mig, allt trassel jag kan hitta och nysta,
och vore jag bara en lite lyckligare lagd person kunde jag kanske släppa det och leva men jag sitter mest och gräver i gammalt, då när jag inte sörjde grävde jag i hur jag blev en ingen, en som inte fanns, hur det gick till, och det är som om allt måste lagras i något år minst så att det kan hanteras i minnesbilder, och det är väl inte så det ska gå till?



Men fan i helvete, jag är just så less på det här som ni är, om ni alls finns där, finns ni där? reagera för helvete, det har slagit mig att om jag hade en communitydagbok skulle jag få en massa små <3 för jag ber om dem i var tredje inlägg, men nu måste man ju fylla i en gästbok och fan vet allt, så skit i det, för all del.

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok