11 januari

Det känns för ett ögonblick som bara växer och tänjer och sträcker ut sig inte alls bra.

Det är människor som jag tycker om som måttar upp distanser, tecknar avstånd, poängterar luftrum mellan oss. De gör det inte ens uttalat, och det gör så här för jävulskt ont, och jag förstår inte hur jag orkar tycka om människor, orkar försöka.

det gör så jävla ont att tycka om mest

Och jag hörde om någon, hur det pratades om någon annan, jag trodde de var vänner och det trodde nog en av dem också;
och hur vet jag att ni inte lurar mig?

Jag vet att jag är jobbig ibland.
Jag vet att det finns människor som låtsas, som säger att de tycker om och suckar bakom ryggen,
och hur vet jag att ni inte är sådana?

Det var inte mig det pratades skit om, men det var ändå som ett skott i min tilltro. Min tilltro till mänsklighet. Min tillit till människor.

Ibland hatar jag mig själv för att jag har de här behoven, för att det finns det i mig som behöver andra, för att det finns det i mig som är mänskligt.

Säg det till mig säg det till mig säg det för guds skull till mig,
Jag går hellre i ensamhetens tysthetsrum än att någon låtsas.
Och jag tar hellre att nej, vi är inte vänner, vi är inte så nära som du trodde, möjligen kompisar är vi,
än att noja såhär.



Också: helvete för människor som svarar på 292 ord med 82.
Dö. Eller nej, men ta åtminstone emot mina ord. Det är vad jag har. Och ge mig tillbaka, ge mig ord tillbaka. Det är vad jag kan ta emot.



Och det är hålbildning i mig nu. En spleenboll utfluten i blodet som rinner tungt nu och ett tomrum i bröstkorgen, i magen, i mig.

Från hålkänslorna skrev jag penetrationspoesi, tidigare, i november.
Och det är samma nu, fanihelvete, samma nu.

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok