10 januari



Poetik. Varning - pretentiöst. Och långt.


Jag lyssnar på Paul Simon nu och känner mig liksom trygg, rotad. Det är skönt med banden bakåt. Me and Julio down by the schoolyard och jag och pappa i bilen med Eriks band och stereon som vände kassettbanden automatiskt när det var sidbytesdags.

Jag funderar kring det här med språk. I torsdags var jag på biblioteket och läste Ulrikas dikter i Provins, och ja jävlar vad bra de var, precis som Davids novell i Ponton, och mina kamrater är de hårdaste och bästa.
Det är så konstigt med mig och orden; jag dricker berättelser med kräks ord, möjligen scener. Jag tror inte att jag skulle tycka om att läsa det jag skriver, om jag hittade det i en tidskrift på ett bibliotek, och jag misstänker starkt att jag aldrig kommer skriva en underbar ungdomsfantasytrilogi. Det oroar mig på något sätt, det känns som en spricka. Det känns som att jag bara älskar mina ord för att de är mina, inte på riktigt. Som att ha barn som man egentligen tycker är rätt fula och dåliga. Som jag skulle bete mig om jag fick ett barn med någon mental utvecklingsstörning. Kärlek, men med bitonen av att vara rent subjektiv, av känslan att ingen kommer att älska det här som jag, av att vara ensam.

Det efterlämnar en så konstig känsla i mig att läsa poesi eller bara prosa med anspråk. Text som är språk före berättelse. Det kan sjunga i mig av ord, mina egna ord och de jag läst och rytmer och kontrapunkter, men det finns också en så besk biton och en sån förtvivlan, så att jag måste ruska själen igen och igen som en hund och dyka ner i något som bara vill berätta om en 15-årings lesbiska kärlekshistoria eller dylikt.
Det känns som om mina ungdomsböcker är dubbel eskapism, dels från omvärlden men också från det språk jag borde ägna mig åt, från det språk jag skriver och därför borde vilja läsa. Men de lämnar en helt annan eftersmak, något tryggt.

Är det mening att sträva utåt? Mening för mig, som mår ganska bra med Paul Simon och berättelser, som kan stänga in och stänga av? Mening för någon annan, som att det finns något i mitt språk som faktiskt kan nå ut?
Eller mening i en berättelse, men jag har inga berättelser, jag dricker dem som blod men blöder något annat.
Felicia sa att vampyrer har blod i sina ådror, att det är den enda kroppsvätska de har, men ordvampyrer kanske är annorlunda, det kanske bara är bokstäver jag blöder, och det är inte bara ganska meningslöst med bokstäver, det är också något som är kantigt och vasst och fastnar i sårkanter.

Jag saknar Wik, jag saknar ett sammanhang där texten var det självklara, där berättelse och språk kunde flyta samman, där det kanske går att skriva en text med blodsbokstäver.

Jag vill sälja min själ till något vackert, något gudomligt, något viktigt, och underteckna med bokstäver i blod. Jag vill ha ett namn som är en berättelse och som är en sida kort och som bultar till och med nedskrivet på papper.


Jag känner mig maktlös och oförmögen. Som om allt jag skriver bara är för min skull. Så kan jag inte leva, så kan jag inte skriva. Det är ju det som är viktigt, det som är det bästa jag gör, det som ska ge det magiska åt en termin med datasystemvetenskap (vad tänkte jag med? men jag fick brev från vhs idag där det stod att de strukit mig från läkarlinjen, och det vore nog inte... mer meningspulserande.)
Det här är det bästa jag har. Det här är någonstans det vackraste jag ska pressa ur mig och ge er. Det är det jag vill göra, ge essens, inte mina berättelser för mina berättelser är inte på riktigt, det jag lever är inte riktigt, det är ett trevande för att känna hur det känns, det är ett försök att känna sådär som de gör i böckerna.
Hade jag inte haft böckerna, vad hade hänt då? Hade jag inte ens funderat, hade känslorna varit så riktiga som de blir, om jag inte jämfört dem? hade jag känt mig helare, mindre plastig?
Eller hade jag fallit sönder, skrumpnat, slocknat, gråtit mig rödögd även inuti?

Jag måste bort från mitt händelseskapande. En av mina lappar på Wik, en av lapparna med poesi och bilder som satt uppsatta över hela internatrummets väggar, stavade MAKE IT HAPPEN i orange tusch. Jag kastade mig i händelser var jag fann dem, och det fanns liv i att bli sedd av mans ögon, att somna i andras sängar, att smaka alkohol, att dansa nätter, att känna händer. Det fanns liv, men jag kan inte säga att det var bra, eller ens verkligt. Känslan av att stå med tomt hjärta framför någon som säger "jag förtjänar att du är ärlig". Jag vill aldrig mer den. Känna först och handla sedan, inte tvärtom.

Jag måste säga nej. Jag måste gå innanför min hud. Jag måste göra en boll av kärlek och längtan, det som flyter runt i min kropp nu, jag måste samla det och jag måste bygga mitt eget jag,
och jag har börjat i fel ände
men det var ändå nödvändigt, jag var tvungen att veta, veta själv smaken av rödvinskyss, känslan av att säga ja.

När jag var 11 år sade jag att jag skulle bli nunna när jag blev stor, och ja jävlar vad mina klasskamrater retade mig för det, men det var banne mig ett mer originellt svar än de kunde klämma fram, och på ett sätt... Jag vill inte den här världen, åtminstone inte tveklöst. Jag vill lukten av sten och stearin och kyrka ibland. Jag vill ha en längtan uppåt inåt mot något vackert. Jag vill vara i min kropp och vara glad för hur den lever, inte svälta den avsky den raka den.
Och jag vill inte behöva händer, manshänder över min kropp för att veta att jag finns.
"Rör vid mig nu annars försvinner jag", jag vet inte om jag sade eller skrev det förra året men det bultade i mig de där nätterna då jag strök min kropp mot annans.
Och jag vill inte, jag vill inte att min tydlighet ska bero av fingrar, jag vill inte att mina gränser ska sättas av någon annans händer, och jag vill inte utnyttja människor så. Jag vill något annat, någon sorts kärlek, något som bottnar i kraft och inte i behov. Jag vill röra vid någon av längtan till själslig sammansmältning och inte av bekräftelse, kåthet,

Sedan jag blev fri, sedan jag inte var Kalles mer, har jag jagat händer värme. I somras gick det månader utan kroppslig bekräftelse men det var inte självvalt. Jag kastar mig i famnar, och det är inte det att det inte varit vackert, eller att det inte varit kontakt ibland, men det har varit tur och trevan. Jag har fått bättre än jag förtjänat, alla gånger utom möjligen A i våras, som bara handlade om händer från båda håll, och det både var och är enklare, både då och i efterhand. (Och för all del förra hösten, ja jävlar, må himlen ramla ner över honom, men det var en längtan och något annat.)
Jag ser mönster, jag ser ringar, jag ser "rör vid mig annars försvinner jag", jag ser mig begära händer istället för hjärtan, jag ser rivsår mina naglar gjort i andra, och

nej. Jag säger det nu. Nej.

Ingen mer ska jag röra nu. Inga händer på min kropp innan jag bottnat. Inte innan jag lyser inifrån, bottnad.
Det blir klyschor här. Det får det bli. Det är inte det det handlar om.

Vänta på mig på andra sidan. Jag tror att den finns. Jag ska dansa nätter och dagar och sträcka mitt hjärta inåt mot annans och kyssas eld.


(Jag är rädd att jag konstruerar, att jag bygger svårigheter, att jag så gärna vill analysera sönder att jag bryter ner mitt ganska vanliga liv. Jag är rädd att jag odlar och gullar med mitt eget mörker. Det är så svårt att veta. Jag kanske bara borde tänka mindre och leva mer. Jag vet inte.)

Annars: <3 Stina, pizza med mozzarella, soltorkad tomat, fetaost och färska champinjoner (sjukt gott) och kravlöst häng.

Det finns en ny sida nu också. På sekataren.mine.nu/karin. Den handlar om rymden, och det är fan anledning nog. Sidan är nog på det hela taget på väg dit, men jag tar det steg för steg.

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok