6 januari

I morgon är dagen T som i Tenta. Det känns coolt. Jag ska bara ha g, och jag har nästan pluggat så mycket som jag brukar när jag satsar på vg. Mer oroande är hur fan jag ska ta mig till Postscriptum, som ligger i andra ändan av stan, nästan. Det är rysligt mycket snö här, så det får nog bli buss, men jag vet inte ens vilken busslinje som går förbi där. Och tentan börjar 9... upp tidigt i morgon.

Jag har ett litet fint program som kan hantera åäö, och det är underbart och David, jag säger det, David är ett honungskex och en tårtsmula och min räddning i mac-världen. Det är fint att han snart flyttar norrut.

Fast egentligen är jag i det här stadiet då jag oroar mig för att jag inte har vänner och för att jag är en jobbig bekantskap och tror att alla som hänger med mig bara gör det av ömkan. Jag hänger mig inte åt det som jag gjorde pre-Wik, och det är bra och framsteg, men det är samma känsla och det är så jävla besvärligt, det är det.

Och så det här att jag inte har tillräckligt många vänner, det duger inte, ditt sociala miffo, det där duger inte. Du är misslyckad och det blir så svårt då att inte låta någon betyda mer än jag tror jag betyder för denne, att inte lita för mycket bry mig för mycket hänga för mycket. Jävla "jag ska inte bry mig mest"-noja. För ibland kanske det inte är någon tillit bara för att jag står och tjuvhåller på min, och ibland kanske det är tillit som jag bara inte törs tro på, och ibland kanske min tillit är den största men det kanske inte måste vara ett problem?
Det kanske nu är så att jag har mer on och off-läge i relation till andra, att antingen vill jag att vi pratar om vår ångest eller så behöver vi inte ha någon relation, och då kanske det är okej att jag har färre människor?
Jag vet ju hur illa jag tycker om ytliga bekantskaper, och nej jag har inte så många, och det är väl bra nog? Det har väl inget jävla egenvärde att ha kontakter man inte uppskattar bara för att det ingår i normen?
(Det här är ett exempel på kognitiv terapi enligt Ellis. ABC. Activating experience, irrational Belief, emotional Consequence. A: jag har ett litet socialt nät, C: jag känner mig misslyckad. Det felaktiga mellanläget B är "andra har ju fler bekanta och halvkompisar, och de är ju socialt lyckade, jag är socialt misslyckad, jag är värdelös". Det är också ett försök att ändra detta genom kognitiv självövertalning.)
(Psykologi är intressant. Jag skulle kanske fastnat i det om jag inte haft de där usla föreläsarna, och lärt mig av Wik att det man sysslar med inte bara behöver vara intressant, det kan vara viktigt och nödvändigt och spleen och i hjärtat. Jävla folkhögskola, den förstörde min akademiska karriär.)

Apropå något inte helt men ganska mycket annat, så ska jag dela med mig av någon jag lärt mig på senare tid. Lärdom: skicka inte e-post med affektivt innehåll till någon som inte kollar sin mail särskilt ofta/inte svarar särskilt snabbt. Argh. Man kan bli nipprig på mindre.

När jag tentat imorgon ska jag gå och konsumera mig en skiva. Bara sådär. För att jag förtjänar det. Elliott Smith tror jag. Eller B&S-ep:n. Eller Jan Berglin-boken min bror fick i julklapp?
Jävla konsumtionssamhälle och jävla jag som är offer för det.

Jag skriver mycket längre dagböcker sen jag blev med Skimmer. Det blir bara så. Ni får väl hinta på ett finkänsligt sätt om jag blivit astråkig på kuppen.

Bryt benet!

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok