3 januari

Käraste dagbok;

jag är tung, jag blir bara tyngre.

När jag var som mest ätstörd (aldrig riktigt patologisk, aldrig någon verklig fara, bara 14 år och ingen social status och ingen att prata med och feta lår) brukade jag sätta ena foten på vågen och sakta flytta över tyngden på den. Den andra foten brukade jag ha kvar i golvet, och när vågen stod rätt (vad var det? 50 kg? jag minns inte ens längre) (eller jo, 47, jag ljuger, jag minns) brukade jag stanna så, och tänka att foten i marken, tugden kvar där; det var det som fattades mig, det som var för mycket, det som skulle bort om jag skulle bli en bra och vacker människa, en som kunde älskas, en som var nog.

Tyngdförflyttningen nu; det får inte bli för mycket, Jag måste lita på andra människor, jag måste kunna dela det svarta som gör ont, annars är det inte en riktig relation. Det vet jag. Men jag är för tung nu, hela min vikt skulle bara tvinga upp visarna på "du är för tung nu, det handlar inte om tillit, det handlar om att du är något som måste orkas", och det vill jag inte; det går inte.
Om jag bara hade lagom stora problem, lagom stora för att kunna erbjudas som tillit vid en fika, lagom stora för att vara ömsesidighet. Det som fattas mig, det som är för mycket.

På ett sätt är det så skönt att vara svag. Att låta någon vara hobbypsykolog med en. Att få vara skör. Att berätta rädslor.
Med det blir fel i jämvikten. Det blir att jag är för svag. Det blir en relation där jag vinner någon som bryr sig om mig och du vinner tillfredsställelsen att ta hand om någon. Det hjälper inte att båda vinner; det är fortfarande inte jämvikt.
(Och så blir jag rädd. Rädd, rädd, rädd. Om jag litar för mycket blir jag så här tung och då tröttnar du säkert, då blir det för mycket för dig och då är det inte värt det längre. Och om jag litar så mycket så har jag ingen tyngd alls på den andra foten, då står jag liksom där på ett ben och tänk om jag tappar balansen faller?)

Jag vill inte ha all den här tyngden. Jag vill inte att alternativen ska vara att antingen pratar vi inte om allt eller så blir jag svag och tung och ett offer en börda. Jag vill kunna ställa hela mig på vågen och väga lagom, väga som en medmänniska vilken som; inte som någon man tar sig an.

Det var lättare med vikt. Den tyngden vet jag; var den kommer ifrån, vad man kan göra åt den, att det finns att träna äta mindre äta nyttigare och om man måste finns det att kräkas och fettsuga.
Hur fettsuger man tyngd, svärta, hopplöshet orklöshet trasslighet? Hur håller man en diet som hjälper?
Jag kanske borde söka professionell hjälp. Jag kanske inte är för frisk för det. Jag kanske inte är som folk är mest. Man kanske inte ska resonera så här.
(Men då blir jag Psykiskt Sjuk, det är alternativet, och nej, det vägrar jag, jag orkar, jag orkar mig själv.)

Det är viktigt. Jag orkar mig själv. Jag kan välja att hålla vikt kvar på benet i foten. Jag kan välja att vara lite gladare när någon ringer.
Det handlar om att jag inte vill, inte om att jag inte kan. Det är en önskning, inte ett behov.


Det låter alltid värre när jag skriver det. Det låter alltid mycket värre. Jag är inte så illa.
(Eller är jag det? Tänk om det inte är självömkan, tänk om det är sant, tänk om jag bara sitter här och förnekar?)


Jag kramar min kanin Vitsvans. I natt sov jag med honom i famnen, och på förmiddagen satt jag med honom i knäet när jag pluggade, och jag tror att jag inte ska ge mig in i några mer avancerade relationer än så förrän jag vet om jag har någon kärlek, och för all del är lite gladare. Jag kan stryka ett lurvigt öra mot kinden och jag kan famna en vaddkropp som aldrig säger nej, som aldrig säger något alls. Vi kan sitta hopkurade och läsa en ungdomsbok och lyssna på Enjoy the silence, mitt kramdjur och jag. Honom kommer jag inte kunna såra, och i så fall blöder han bara ludd.


Jag har studieångest och fyfan vad jag inte vill ha tenta grupparbete och jag vill inte vara i Uppsala, jag vill ha ett fullt kylskåp och folk att titta på teve med om kvällen och en telefonräkning som inte är min fast mest av allt något helt annat; ett ljus, människor, någon som lagar vegetarisk mat åt mig, huden hos någon som jag vågar älska bara sådär, böcker och mp3:or och ja vad fan ge mig choklad, och ett jag som väger som dun och som jag kan ge bort i present för att det är så fint.


Jag har en deal med Fredrik om en rymning. Elope with me, miss private.


De vackraste verben är elope och linger. Ibland får man vara lite anglofil. Elope är Belle & Sebastians och linger är Stephin Merritts fel.
(Jag tycker också om hur betydelserna är motsatser. Vilken känsla jag än är i kan jag beskriva den med ett vackert ord.)


I kväll "Italienska för nybörjare" med Stina. Stina är det bästa med Uppsala. Jepp.

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok