30 december


Jag är i något nu.
Det är något som händer.


Jag var i Göteborg och mellandagsrean var äcklig men jag har köpt transparenta papper och ett par randiga strumpbyxor. Och så träffat Linn och Johan. Att träffa Linn var en schysst uppdateringsfika, och att träffa Johan var... märkligt.

Vi pratade om kärlek och om min oförmåga att känna sådan och det var en jävla massa tillit i rörelse från mitt håll, och det var inte enkelt nånstans med sådan hobbypsykologi men det var så skönt. Så skönt att berätta om sin rädsla och om hålen där inne och att i en kringgående rörelse förklara hur det alls inte var meningen att göra honom illa, då, i våras. Hur det trots allt var ett försök att känna sånt jag inte tror mig om att kunna känna.

Och sen blev det förstås ändå så att jag kliade honom i skägget och lutade mig mot hans axel för att slippa se i ögonen hela tiden, och att han kliade mig i nacken och höll om mina fingrar när de blev isbitskalla. Medmänniskorna på kafét antog nog att vi pratade om inte helt andra saker, men på ett helt annat sätt.

Märkligt. Ja, det är väl ordet.

Sedan slogs vi på perrongen och lovade att skriva e-post med varandra och så åkte jag hem, och pratade med Alexander, och äntligen var det kommunikation och äntligen var han arg på mig i stället för om mig och äntligen förmådde jag mig att be om ursäkt och nu ska det där bli bra. Inte för att jag vet hur, men jag känner mig starkare.

Jag ska aldrig mer undanhålla information för någon, oavsett vad Depeche sjunger (Policy of truth). Även om Johan har fel och den här känslokylan, den här oförmågan att tycka om bortom vänskap och förälskelse, faktiskt sitter i mig. Även om, så kan jag åtminstone vara ärlig. Det är en lätt känska i kroppen efteråt.
(Tänk om jag är psykopat. Tänk om jag bara inte kan känna. Tänk om det inte är någon spärr, någon rädsla för att bli sårad.)

Den som älskar minst förlorar. Den blir tom inuti. Hålig. Och tyngden av falskhet är större än smärtan att bli övergiven.
Så sade han. Och så vill jag hellre tro.
(Inte som jag sade till Kalle, flera gånger, att den som älskar mest förlorar; den blir sårad.)


Sedan är det också det här med min kropp. Det här med hur jag säljer mig för värme. Det här hur jag inte ser något värde i den. Den här skammen sedan när någon rört vid bröst och höfter. Det här smutsiga i allt som går längre än kyssar. Det här behovet av att ändå bli begärd, bekräftas. Horan och madonnan i mig.


Lagom till nyåret står jag ansikte mot ansikte med problem jag borde lösa. Jag tänker inte avge nyårslöften för det. Förra året lovade jag att inte göra illa. Resultatet måste ses som nedslående.


Det känns inte som någon sammanfattningstidpunkt, ändå. Wik var för mig en enhet, och jag sammanfattade och sörjde och spaltade lärdomar då i våras, i maj. Jag antar att jag fortfarande tänker i läsår, och det är okej med mig.

Det finns en dagbok från i förrgår också. Läs den, era jävlar. Den är också viktig.
Det är vad jag är i nu; något viktigt. En äntlig och behövlig rörelse i mig. Ett petande i variga sår som jag försökt skydda, men som inte kommer läka om de inte rengörs.

(Eller så kelar jag bara med mitt eget mörker igen, men det känns inte så. Och denna känsla av lättnad.)


Annars så har jag kryssat i för datavetenskap. Jag hoppas att jag får lära mig programmera. Och att det inte är alldeles pc-porr.
Och så har jag ju mansforskningen att falla tillbaka på. Den är absolut mest pepp.


Imorgon är det nyår, och jag ska dra runt här hemma och äta glass och se på dokumentären om Marilyn och I hetaste laget. Läs Blonde, pojkar och flickor. Joyce Carol Oates, 800 sidor, och ni kommer vara fascinerade av Marilyn på ett helt annat sätt än ”oj, där är den där sexiga blondinen igen”.


Jag måste plugga mer. Idag läste jag bara hälften av vad jag hade tänkt. Men, vad fan. Om jag tar tag i mig imorgon och läser förmiddag och eftermiddag borde jag klara två kapitel. Kanske till och med tre.
(Ett två tre klara tentan!)


Godnatt.

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok