28 december 2003


Hej, nu åker jag till Göteborg, och David får säga ”men vafan Karin den är ju bärbar”, men jag lämnar Skimmer här. Herregud, jag kommer mest troligt tillbaka imorgon. Datorfri terapi.

Klipp från igår:

Min familj övertygar mig med omvänd logik. Data och systemvetenskap till våren. Genusvetenskap till hösten (alt folkhögskola).

Och varför skulle jag sitta och le artigt när vi inte har något att säga, varför skulle jag leka med barn när de gråter när de ser mig, varför skulle jag stå i köket när de steker kött?

När ens drömmar faktiskt inte är större än ett kollektiv hyfsat centralt med de där som är viktiga. När man faktiskt tror på att skriva den där jävla romanen någon gång. När höganästallrikar och ny bil känns så... oviktigt.
Materiella önskemål:
- digitalkamera
- skrivare
- okej boende
- att kunna gå på bio och konserter och teater och köpa skivor och böcker
- en bil om man skulle bo lite längre bort (eller bilpool)

Man kan väl inte utgå från att man ska ändra sina värderingar? Man kan väl inte säga att nej, jag tar inte mig själv på allvar, jag tycker inte det här på riktigt, jag är bara lite ungdomsrebellisk.
Man är skyldig sig själv att ta sig på allvar. Att man åtminstone gör det själv.
Visst, att kunna förändras. Visst, att inte måla in sig i hörn, att inte bli dogmatisk och icke-flexibel och så här är det. Jag kan äta kött om tio år, jag kan vara civilingenjör, jag kan ha en penisförlängande stadsjeep, jag kan arbeta i USA, jag kan raka mina ben, jag kan säga att män är män och kvinnor kvinnor.
Men man kan inte ogiltigförklara sig själv bara för att man inte är tillräckligt normerad.
Man är skyldig att ta sig själv på allvar.

Jag vill inte ha en karriär. Jag vill vara glad. Jag vill vara älskad. Jag vill vara trygg. Jag vill vara värd utan prestationer. Jag vill ha kommunikation. Jag vill kunna älska. Jag vill göra allt jag någonsin kan med orden. Jag vill göra något stort.
Jag vill hellre handla om spleen än med kronor.
Gör det ont? Det gör ont. Hellre.

Jag är 20 år gammal och hur mycket är det då?
Min familj vet bara det de vill veta. De har sina färdiga utbildningar (program) (så gör man) a flera år som de kastat sig in i. Guess what? Ingen av mina vänner har gjort så. Och de kanske blir lägre medelklass sedan. Det har ingen dött av. Man måste befinna sig där man är och inte fyra år framåt i tiden. Jag tror det.
Det är skillnad på att börja knarka och att gå ett år på universitetet utan att veta vad man ska bli när man blir stor. Det är inte precis lika fördärvligt.
Och när den som får min plats på läkarprogrammet sitter där om fem och ett halvt år och lyfter fet lön, så hoppas jag att h*n var ärlig mot sig själv hela vägen dit. Att inga drömmar har ignorerats tills vidare.

Jag är åtminstone i kontakt med min ångest. Sånt påstås löna sig i längden.


Annars har jag läst ”I taket lyser stjärnorna” och det var klart att jag grät, den var sorglig, och sen grät jag för att berättelsen tangerade min så mycket, och så skrev jag en text som är för mycket men jag vill ha den på internet ändå, men nu är det åtminstone valbart; här.

Man ska för övrigt inte gråta på sin iBooks styrplatta. Det tycker den inte om. Det gör att den får problem med att lyda ens kommandon. Åtminstone tills den torkat.


Jag har blivit medlem i ett internetkollektiv. Det är fint. Andras vänner är bra vänner. Dessutom är det väl lite tufft att ha spegling av en personlig hemsida? ;)
(mine.sekataren.nu/karin)

Och icq förstör mitt liv och min studiedisciplin. Men det är okej. Det är ganska trevligt.

(Det är bara drygt en vecka till tentan och jag har 10 kapitel kvar att läsa. Jag borde vara apstressad. Är jag det? Nej. Kommer jag bli? Ja. Gör jag något åt det nu? Nej, jag drar västerut. Självplågeri? Möjligen. Men äsch, det är jul, och ett litet godkänt borde jag kunna klara ändå.)

Till Uppsala på fredag eller så. Önska mig nu lycka till på min utflykt i storstaden. :)

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok