23 december 2003


Kära dagbok,

imorgon är det julafton och jag har uppnåt personligt rekord i opepp. Eller, mer känslan av att jag inte bryr mig. Det spelar ingen roll vilket.

Mest ser jag fram emot att svulla tomatpaj med fetaost. Julbord är inte så nödvändigt för mig. Vilket är tur, eftersom det till 90% består av kött.

Jag har gjort knäck också, och börjat irritera mig på pappa (2 dagar, inte så pjåkigt), och haft mensvärk och skrämt små barn. Mensmo(n)ster, haha.

Jag hoppas mest att någon köpt en skiva åt mig, och inte bara vegetarisk kokbok och stor gryta och allt det där nyttiga jag önskade mig. Min bror, kan man hoppas på. Jag nämnde för honom att jag skulle bli glad av exempel Nick Cave...

Jag har pratat telefon med Stina och Daniel och Alexander, och Doktor Kosmos sjunger ”Kom ihåg att dina vänner är viktigare än din familj, och ja, det kan väl stämma.
Eller, det är viktigt att ha familjen, man saknar den om den inte är där, men om den är där är den inte det viktiga. Någon sorts basfunktion. Det man har att falla tillbaka på om man vaknar en morgon med cancer i kroppen.

Jag tänker på döden många kvällar nu innan jag somnat, och varje gång blir jag förtvivlad, innan jag kan trycka undan det. Detta att det finns inga garantier för att jag vaknar imorgon, jag finner det svårt att hantera, och jag förstår inte hur alla andra gör.
En i grunden positiv syn på livet, det är det jag har. Att jag vill ha det. Att motsatsen, frånvaron av det, skrämmer skiten ur mig. Bara jag får ha existens, medvetande så...

Annars längtar jag efter förälskelse. Eller kanske bara efter nerverna på huden sådär som jag får med en flirt. Magen som ett surr av oro, spänningen.

Jag undrar när jag ska åka tillbaka till Uppsala. Ett par dar innan tentan, minst. Jag måste se hur det går att plugga här. Det kanske är mindre distraktion. Jag ska få bredband i Uppsala, tillexempel.

Mina matvanor går åt helvete, och jag vägde 56 kilo jämt iförrgår, och det är två kilo mindre än vanligt och jag tycker inte om att jag blev så jävla nöjd. Det är precis lika okej att väga 58. Jag ligger precis lika mycket inom BMI (haha, jag var på väg att skriva BNP...). Jag vill inte äta en apelsin till frukost för att. Det är något sjukt i rörelse och jag önskar att jag var ett djur som åt när det behövde energi och inte ville vara lite smalare och inte hade mat som någon jävla belöning/bestraffning. Som inte undvek mat för att vräkäta knäck och mandelmassa.

Mest lyssnar jag på Red House Painters, och jag bryr mig inte om om jag är efter, för det är skönt att hitta artister (och författare) som det finns mer än en enda skiva (bok) med. Och hey, ibland är jag tidig; Laakso, till exempel. Det jämnar ut sig.

Och jag väljer min egen musiksmak nu. Jag behöver inte bry mig ett dugg om Kalles åsikt. Jag kan tycka bättre om U2 än The Smiths.
Jag vet inte hur mycket som var hans fel och hur mycket som var mitt, men det är mycket som är ”haha!”. Håret på mina vader. Håret under mina armar. Att jag inte ens haft dåligt samvete för att jag inte tränar. Att inte ha sex. Att vara Karl-Bertil Jonsson-kommunist. Att titta på Boys don’t cry. Att överhuvudtaget titta på drama.
Jag vet inte hur mycket jag hade anpassat mig, hur mycket jag var svag i mig själv, hur mycket jag hade böjt mig för vem som helst jag träffat då. Jag antar att det kunde varit mycket värre. Att det finns betydligt större idioter att råka ut för.

Det kommer bli mycket svårare nu. Att hitta någon. När jag hårdnat, raknat, blivit mer i mig själv, mindre böjlig, anpassningsbar. Jag antar att det inte bara är bra. Eller åtminstone komplicerat.
Men det känns bra. Det känns som om det är nu jag är redo. Som att det är nu jag är tydlig i konturerna. Som om jag har blivit en att älska, inte bara någon att älska.

Inte för att jag är hel och hållen och klar, men för att jag är tydligare. Inte bara någonstans här inne, utan på väg utåt.

Jag händer, jag förändras. Det känns inte så alltid, och frånvaron av rörelse är en otäck känsla, men den är inte sann. Jag har lossat mig från folkhögskolan i höst, och det är värt något. Den här bristen på tillhörighet är också något bra. Det är inte bara att inte vara någons och att ha en sysselsättning jag inte alls definierar mig från. Det är andra definitioner. Bottnade annanstans. Och viktiga.

Jaja. God jul på er nu, allihop. Kom ihåg Karl-Bertil Jonsson imorgon, 19:00, och Bröderna Lejonhjärta 13:45 annandag jul, och pepparkakor som är den bästa veganska julmaten. Och att bli glöggfryntliga på saftglögg.

Julpuss.

/Karin

senast   ä;ldre   hem     gästbok