20 december 2003


Karin och Skimmer är i Småland. Vi har träffat pappa och Kerstin, ätit tacos och sett komedi. Vissa förändringar har skett i huset som är det mesta hemma, men det mesta är sig likt, och det är skönt att vara framme. Far som är rar hämtade oss i Jönköping, så det var bara 5 timmars bussresa, men ändå.

Jag tycker så mycket om Wik-folket. Jag tycker så mycket om hur jag blir med dem. Tryggare. Bottnad. Hjärta Klara Stina David Felicia. Särskilt hjärta felicia, med den mysigaste lägenheten och nybakade bullar och Tio orsaker att hata dig. (Highschool!) Jag vill gifta mig med Felicia.

Idag är jag snygg men det är ju ingen som ser det. Fan. Jag flirtade med killen som satt mittemot i bussen, visserligen. Inte för att han var söt, utan för att han tittade på mig. Han var asiat och hade underbett. Bekräftelse finns i alla färger.

Jag läste inte mycket psykologi men jag skrev en mycket liten saga. Den går såhär:

Träden lyfter ur jorden och skjuter som pilar uppåt utåt, de har så länge tagit spjärn med rötterna och nu, nu!
Luften är fylld av dem och fåglarna kryssar skrämda mellan, men träden är försiktiga i sin kraft och de aktar till och med silverplansfåglarna och i troposfären kristalliserar sig vattenångan på deras barr i tjock glansrimfrost och stammarna blänker vita.
Jorden kallar på dem, jorden saknar dem; den har inte längre rotfingrar smekandes myllan.
Jorden ropar av saknad och ber vinden berätta, vinden sjunga om längtan ända upp i de tunnaste luftlagren, där träden svävar. Och vinden saknar trädgrenshår att smeka och den skickar bud upp i tunnheten:
Vi saknar er! Vi saknar er!
Det är hål upprivna i jorden och det är tomrumn i mig där ni skulle ha stått.
Och träden svävar utan flykthastighet, utan kraften att lämna gravitationen, och rötterna känner sig ensamma och börjar tänka på jord och svartmörk värme, och det bildas tunna band av längtan mellan dem och jordens sår.
När träden sakta glider neråt tjocknar banden, för varje millimeter de dras i hop flyter de ut, och när träden slutligen landar lyser skogarna upp av ett glitter av uppfylld längtan. Det brinner av något, som kommit hem, och träden gråter rimfrost över det upplysta så att den frisläppta kärleken kan samlas igen; i trädens innersta årsringar, i jordens djup och i vindögon.

Använder jag för mycket stora ord nu? Jag vill kunna använda dem utan att det blir löjligt, men det är mycket möjligt att det där var över gränsen.

Jag ska plugga, slå in julklappar, julstöka, göra lite pyssel, göra en råvärdestabell och gå på Smålandsstenars bibliotek. Uffa. Men det finns tokmycket quorn i frysen och jag har köpt halloumi. Oh. Halloumi. God jul. :)

Det är städat och fint i mitt rum i Uppsala och nån dag ska jag åka tillbaka dit, men när har jag inte bestämt än. Jag vet inte vad som väntar där, som är bra. Lite glass i frysen, typ.

Jag är en jävligt menlös människa, så jag behöver hjälp med beslutsfattande igen. Data och systemvetenskap A eller läkarlinjen?
Vad ska jag göra av mitt liv?

Jag behöver en kram och lite nackmassage.

Annars vet jag inte. Jo, att min familj är snäll. Att vi är harmoniska som fan. Och att min ergonomi är sjukt mycket bättre här än i Uppsala. Skrivbord. Fin pryl.

Nu är klockan nästan ny dag. Imorgon har jag sovmorgon. Lämna mig inte ensam här, så att allt blir så tungt och jobbigt igen. Sådär så att det här samhället sluter sig runt mig igen. Jag tror jag ska klara det den här gången; det vore fint.
(Gästboken?)

/Karin

senast   ä;ldre   hem     gästbok