11 december 2003
00:30, ca

Jag hittade gamla saker jag skrivit och jomen hörni; jag är i rörelse. Det kändes. Framförallt från mina 17-års-hemsidor (oh gud; men de finns där ute och har ni inget bättre för er tror jag att det ska gå att hitta tillbaka... fast inga garantier).

Jag har upptäckt ett dumt och fånigt mönster i mitt beteende vad det gäller love. Jag vet i vilken fas jag är i nu, och hur det kommer kännas om a och om b. Enligt objektrelationsteori leder insikt till förändring. Ja tack.
(Eller äsch; jag kan gå runt i mina cirklar och röra mig i min begränsade värld, men inte när jag gör illa på vägen. Inte när jag gör fel mot de som förtjänar bättre.)

Jag har problem med mitt värde som individ i relationer. Har jag en gång börjat spela på mitt kön (min hårharpa, haha) och min kropp så har jag svårt att ta mig ur det. Det är märkligt; som om det vore allt som dög. Jag minns ju hur jag var den kroppslösa kvinnan, alldeles nyss, innan folkhögskola ögon händer. Nu är min kropp mer än mitt jag, och jag kan inte lita på en relations styrka; jag måste röra vid, röra vid, röra vid.

I väntan på Godot var smått fantastisk, och Miss universum var.. tja, habil underhållning. Inte mer men heller inte mindre.

Jag ska aldrig se mindre teater än så här. Jag lever genom dem, de på scenen. Skådespeleri, det är så vackert. Så nästan gudomligt. Och så helt annorlunda på scen än på teve eller film.

Jag ska ragga upp tolv personer, sex 40+, som ska fylla i en enkät om kärlek. Fy fan, jag vill inte.

Jag önskar att mitt hjärta inte vore så svagt. Jag önskar att jag kunde älska som han förtjänar att älskas. Och att han skulle ta emot. Jag önskar att jag fick ligga i skedställning varm mjuk och vänta mig om och lukta på honom och näsa läppar. Jag önskar att han skulle skydda mig, trösta mig, älska mig.
Varför jag håller det här skyddet mellan honom och det som är svårt? Det kan inte finnas kärlek om man inte öppnar till de svarta hålen, ger fri väg till blazarerna och pulsarna av långa radiovågor. Jag kan inte sitta här och tro att han inte skulle förstå. Jag vet inte om han skulle, men tillit nog att försöka? Det kan inte finnas kärlek utan tillit, så mycket. Utan att försöka förklara, tro om förståelse.
Känslan av att inte komma hela vägen in; skyddar han sig också från mig eller är vi bara annorlunda? Är det som vi inte kan förstå, kommunicera, eller är det bara blyghet rädsla skydd?

Jag antar att man kommer till ett stadie där det handlar om att inte ge upp. Om att försöka, treva, sträcka sig.
Man kan förstås leta hela livet efter någon som når direkt in bara med ett ögonkast, ett samtal, efter något som bara är mjukt och når in, Men det finns inget som säger att det här inte är det bästa vi har.

Jag saknar Johan. Hans världsbild gör mig trygg. Det finns kraft i den, och konst. Ett utrymme där konsten kan sträcka ut sig och fylla ett tomrum, vara väsentlig.
Jag saknar en folkhögskolefest och en underlig efterfest och kanske Muhammed Ali-dansen och kanske ett samtal att lyssna på. Och ett knä att sova i, att vila huvudtyngden i, och fingrar mjuka i hår.

Jag saknar annat också. En känsla. Ett ansikte efter den första kyssen. En elektricitet i min kropp av en närvaro. Kraften att lyfta mina händer och röra vid någon.

Jag vill bara röra vid någon.

Jag vill bara någons händer mot mig.

Jag vill bara öppna och öppna och öppna och ha dig mitt inne i mitt hjärtas ryska docka.
Genom det svåra och det hemliga och det jag bara aldrig pratar om in till mitten.

Jag vet inte om jag inte borde. Om jag inte bultar av kärlek från början; ska jag då inte? Förtjänar inte alla någon som glöder av deras andetag? Någon för vilken de är lösenordet på alla låsen, händerna som öppnar dockorna?

Det är så svårt att leva.
Och att älska, ännu värre, att älska.

Jag vill göra glad och jag vill ha händer läppar och jag vill inte mer vara ensam.

(Men att minnas för ett år sedan; jag gick och gick och gick och hade tagit vem som helst som hälsat på mig. Och jag låg sked med honom i min säng och gick ifrån honom utanför dörren och var bara denna sugande ensamhet och det fanns inget annat; fanns inget annat. Och så illa vi gjorde, min ensamhet och jag, vi kan aldrig begära förlåtelse. bara hoppas på, önska.)

21:58

Jag avskyr min föreläsare men kurslitteraturen är faktiskt rätt intressant. Idag har jag plöjt 60 sidor och det tycker jag är duktigt av mig.

Annat som är duktigt av mig är att jag fick vg på förra tentan, med bara två små fel. Moooaahah. Jag är bra. Och nu räcker det med g på den här töntkursen för att jag ska få vg på hela psykologi a. Timing, säger jag och min iBook.

Jag läser Douglas Couplands Schampo-planeten, och det är alltid lite sorgligt när man läst det bästa i ett författarskap. Jag ska försöka stöta på Dave när han kommer till Sverige så att jag får låna Hey Nostradamus! av honom.

Annars har jag inte enkätat, så det ska jag göra i morgon förmiddag, och fy fan vad pepp jag är. Inte. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Men man bör vara solidarisk med sin grupp, antar jag. Vore det bara Luther skulle min sociala noja vara starkare. Jag hoppas att det är bra för mig.

Det jag skrev i natt blev visst långt och emotionellt och lite ostrukturerat, men hey. Nu vet ni hurdan dagbok jag förde på Wik förra året. Fast med mer namndroppning.

Jag tränar på att skriva utan att titta på tangenterna. Det går bättre än man skulle kunna tro. Jag har ju tangentbordsträning, egentligen, så det är inte från scratch.

Jag ska tröstköpa Belle & Sebastian-ep:n imorgon, när jag varit duktig och stört folk. "Hej, skulle du kunna tänka dig att fylla i en enkät om kärlek?". Jag ska.

Det är en ny hemsida på gång, förresten. Inom några dagar, tror jag. Hoho. Html är det roligaste.

Sömn är en bra grej. Yep.

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok