22 augusti 2003

Det var ju inte så här jag hade tänkt mig att det skulle vara.

Det här i mitt hjärta det mjuka och skälvande det som slår kanske inte varje hjärtslag men när jag minst anar det.

Jag tänkte att jag skulle lämna, och bara ha förväntan i mig. Inte saknad. Alls inte saknad.

Och nej, den handlar förstås inte om Smålandsstenar, saknaden. Jag tycker om min far och jag tycker om det här huset som är hemma och jag tycker om att min syster bor så nära och jag tycker om hennes familj. Men det är inte vad det handlar om nu; det har aldrig funnits i min tankevärld att stanna här.
Livet, det riktiga livet, är inte här.

Jag tänkte att det bara handlade om att flytta till. Stina, Sanna, Jonas, Malin. Kanske helt nya människor. Universitetet. Uppsala stadsbibliotek. Eget rum, egen dörr att låsa, eget liv.

Jag hade rätt. Det är så. Men det är inte det som känns. Inte det som känns mest.

Jag går med ett namn under andedräkten och en saknad som sprider sig, bultar. En saknad som jag måste ta på allvar, fast jag egentligen inte vågar. Fast jag är rädd att mina rädslor leker med mina känslor, igen.

Jag var flickan i Tomas Andersson Wijs "Du skulle tagit det helt fel". Det är fortfarande en bra låt, men jag är inte hon. Jag är inte desperationen, den brännande huden.
Det är det mjuka som når innanför. Innanför. Den mjukaste beröringen som inte alls handlar om hud. Det som handlar om att hjärtat mitt så känsligt nu.

Det här är så stort och jag är rädd för jag törs inte, jag törs bara skratta om hångel och röra vid hud. Mitt hjärta, vad gör du? Jag har sagt att jag ska gå från famn till famn. Jag har sagt att ingen ska få sätta sitt namn i mig. Jag har sagt att jag ska vara själv och stolt och stark och dricka all berörings bekräftelse.
Mitt hjärta, vad gör du? Du slår så. Det skulle kunna bli så vackert. Det skulle kunna bli så vackert att det är allvar fast det alls inte är det, egentligen.

Att aldrig, aldrig, aldrig får jag göra honom illa. Jag förlåter mig inte om.

(Jag vet inte om det här blir begripligt för någon. Jag vet inte om det är klokt att skriva det så här. Jag vet inte.)

Och om detta handlar min saknad och den går genom min kropp men den är också vacker, och att mitt hjärta slår hårdare; att jag inte är kropp mer, att jag är detta bultande hjärta.



Uppsala imorgon, alltså. Farväl till internet för en stund. Jag kommer leva utan dator. Herrejävlar. Linux eller den nya iMac, men likväl inte på ett par veckor. Jag antar att jag har internetkontakt ändå, så shoot, men om man vet ett annat sätt att kontakta mig kanske det är stabilare. Min nya adress är ju Malins adress också så den lämnar jag inte ut, men skicka brev till Smålandsstenar så eftersänder min snälla pappa säkert.

Håll en tumme för mig ibland. Det är ett helt annat liv. Och jag är glad att det börjar. Det är bara inte vad som känns mest.

Internetdagboken återuppstår när jag skaffat dator. Vill man påskynda processen får man rysligt gärna argumentera för något bra datoralternativ. Jag är beslutsångest de luxe.

Kärlek så länge.

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok