Jag grät på tåget från Ängelholm. I höjd med Laholm mågonstans. Det var skönt. Det var jävligt också. Och de sista tårarna fick jag inte gråtna förrän på mitt rum för någon timme sedan.

Nu har det börjat rinna blod mellan mina ben och jag är lite lugnare och färdiggråten, det finns ju ett lugn i det.

Jag måste le på jobbet imorgon men det ordnar sig nog.
(Ge mig den skyddade folkhögskolan tillbaka! Jag vill kunna gå ut ur klassrummet och gråta i korridoren och kunna säga "jag känner mig skör idag" och låta det få vara så.)

Jag tänkte att jag skulle vilja att ni säger så fort ni inte tycker om mig så att jag slipper noja över det, så att jag kan lita på att det är okej när ni låter bli.
Men jag vet inte. Det är möjligt att det är bättre såhär.

Jag vältrar mig i min sång och spelar José González (äntligen rättstavat), framförallt Heartbeats, och Leonard Cohens Halleluja.

Som officiell ursäkt för mitt vidriga humör har jag att någon har snott min cykel. Jävla as. Jag skulle kunna utöva fysiskt våld om jag visste vem den skyldige var. Min fina gröna Skeppshult som jag fick på min 14-årsdag. Jag kommer ihåg hur den stod i källaren och hur jag inte fick gå dit fast jag varit med och köpt den. Och hur jag fick nycklarna (det fanns två från början, jag har tappat en) i ett paket sedan.
Kul att komma av tåget och inte hitta sin cykel och bli hämtad av sin far på det pratsjukaste vidrigaste humöret (inse pappa, jag vill inte att du läser det här, jag kan inte förbjuda dig men du kan visa lite respekt ändå, och det samma gäller övriga familjemedlemmar, get lost, se det som om jag hade telefonsamtal med mina vänner, ni skulle inte lyssna av dem, aight?). Kul.

Jag hade hursomhelst fått roligaste partiella fyllebrevet från Alexander och det fick mig att skratta, och jag är lite kär i Alexander sådär.

Tullakrok? Jodå. Liten söt festival. Hjärta att inte sova i tält. José var underbar. Björns vänner var sköna och sade "snygg t-shirt" innan de spelade "Stoppa porren". Jag vet att det var det mest groupie-aktiga jag någonsin gjort, men det var de värda, minsann. Det är roligt att ge uppskattning till band som tar till sig den, vilket oftare är små band. Eller för all del Håkan Hellström på Arvika. Eller för all del Jakob Hellman.
Jakob var nervös och stämde gitarren kanske tio gånger (ett par gånger mitt i låtar), spelade Taube och Bellman och en hel del från "...och stora havet", bla min darling "Hon väntar på mig". Och även om han hade plyschbyxor och tappade bort sig ibland så var det Jakob Hellman, och det var rysligt schysst.

Davids vänner var fina men han ska fan sluta prata om att han inte heller har några kompisar, speciellt inte när han har någon så synk som Martin.
Det var lite skönt att träffa Kristins internetvän Daniel, som var söt och glad och som jag kunde prata med utan att känna mig besvärlig (och det är utropstecken, framförallt första gången jag träffar någon), för att slippa känna sig som ett bihang, som med Davids polare. (Även om jag tror att det mer var min grej än deras.)

Idag lyssnade jag på Bob Hansson som sommarpratare och nu har jag "Heja världen" i hörlurarna, och jag låter mig själv tycka illa om honom för att han bara pratade för samhällseleverna på min gymnasieskola och inte mötte min blick bakom grafritande räknare och kollegieblock och icke anmärkningsvärd klädsel.

Jag låter mig själv må rätt jävla dåligt just nu.

Jag tar inte det här på allvar så det behöver väl inte ni göra heller. Och jag föraktar er ifall ni stannar hos mig. Ni vet. Den obehagliga twisten av självförakt.

Jag tar inte det här på allvar. Jag är nog glad om någon vecka. Och presentabel redan på jobbet imorgon.